den blifver Judendom; det är nästan ånnu värre om den bröstar sig af sin upplysta indifferentism — oct likväl icke fullkomligen upphör att hysa och yttra en vedervilja mot Kristna eller behandla dem med förslagen slughet. Jag är fullkomligen öfvertygac — emedan det ligger i innersta väsendet af Juden domen — att denna folkklass omöjligen kan amal. gameras med ett Kristligt folk. Den kommer alltic att betrakta sig såsom tillhörande ett annat fäder. nesland, hvarhelst den bland Kristna är bosatt. Des: medlemmar kunna icke destomindre vara de dygdigaste, aktningsvärdaste och gagneligaste för sina yrken Men här är frågan om deras förhållande til ett Kristligt samhälle; och jag kunde åberopa deras egna lärdaste och mest bildade skriftställare såsom vittnen, att den omtalta amalgamationen af dem sjelf. va erkännes vara omöjlig. Jag bifaller betänkandet men skulle hest instämma med Lektor Laureniu: deruti, att slutraderna må uteslutas. Prosten Lyth. caJag må icke beskyllas för intole rans, då jag önskar att de Judar, som redan äro in om riket etablerade, må varda bibehållne vid de rättig heter och fördelar, som före 4838 blifvit dem tillför säkrade. Om dessa kunde man hoppas, att de, om ickt i första, åtminstone i följande generationer, skulle kun na med den ursprungliga Svenska nationen småningon armalgameras. Att gå ännu vidare och genom utsträck ta privi!egier liksom inlocka i riket nya skaror af et folk, för så många egendomliga anti-nationella, reli giösa och politiska opinioner och bemödanden utmärkt det skulle jag i sanning anse för högst vådligt. Man i hågkomme likväl, att detta folk visar sig serdele: skickligt att i det land som dem emottager, snar tillegna sig alla de mest och snarast wvinstgifvande om icke just de mest hedrande inzomstkällor. Vis sa slag af fabriker, så i hufvudstaden som i Norr köping, befinna sig redan nästan uteslutande i ju darnes ägo. Hvad det religiösa beträtf.r må de väl ock behjertas, att härstädes bosatte judar tilld mest servila befattningarne använda icke egna lands män och trosförvanter, utan endast infödda svensk: tjenstehjon. Dessa måste under tjenstetid hos Ju diska husbönder vanligen uthärda ett religiöst för tryck; dem tillåtes sällan eller aldrig att besöka vå ra gudstjenster, knappast att begagna kristliga an daktsoch läroböcker. TI afseende på resultatet a denna öfverläggning instämmer jag med Prosten Lau renius. H. H. Erkobiskopen: Då Utskottet betraktat detta ärende blott från dess sociala eller ekonomiska sida så har jag icke något derom att anföra. Endast afseende på hvad Biskop Bruhn yttrat ville jag upp: lysa att en sådan fråga som han omnämnt unde mitt ephorat i Götheborg förekom och underställde: Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. Kongl. Maj:t täckte i ämnet infordra mitt underdåniga utlåtande, hvil ket alltså till Kongl. Maj:t ingått, der frågan sedat dess hvilat utan att vidare besked erhållits. Enlig hvad jag om läroverken i bufvudstaden har mig be kant, har den sed der praktiserats, att ynglingar a judiska religionen blifvit emottagne till erhållande af undervisning såsom våra trosförvanters barn. Proposition på bifall till betänkandet besvarade med biandade ja och nej. VWVotering begärdes oc! verkställdes med ja för bifall och nej för återremiss samt utföll med 23 ja emot 20 nej: — ———tt—e — Rättelse: Uti Prosten Sidners anförande i N: