den blifver Judendom; det är nästan ånnu värre om
den bröstar sig af sin upplysta indifferentism — oct
likväl icke fullkomligen upphör att hysa och yttra
en vedervilja mot Kristna eller behandla dem med
förslagen slughet. Jag är fullkomligen öfvertygac
— emedan det ligger i innersta väsendet af Juden
domen — att denna folkklass omöjligen kan amal.
gameras med ett Kristligt folk. Den kommer alltic
att betrakta sig såsom tillhörande ett annat fäder.
nesland, hvarhelst den bland Kristna är bosatt. Des:
medlemmar kunna icke destomindre vara de dygdi-
gaste, aktningsvärdaste och gagneligaste för sina yr-
ken Men här är frågan om deras förhållande til
ett Kristligt samhälle; och jag kunde åberopa deras
egna lärdaste och mest bildade skriftställare såsom
vittnen, att den omtalta amalgamationen af dem sjelf.
va erkännes vara omöjlig. Jag bifaller betänkandet
men skulle hest instämma med Lektor Laureniu:
deruti, att slutraderna må uteslutas.
Prosten Lyth. caJag må icke beskyllas för intole
rans, då jag önskar att de Judar, som redan äro in
om riket etablerade, må varda bibehållne vid de rättig
heter och fördelar, som före 4838 blifvit dem tillför
säkrade. Om dessa kunde man hoppas, att de, om ickt
i första, åtminstone i följande generationer, skulle kun
na med den ursprungliga Svenska nationen småningon
armalgameras. Att gå ännu vidare och genom utsträck
ta privi!egier liksom inlocka i riket nya skaror af et
folk, för så många egendomliga anti-nationella, reli
giösa och politiska opinioner och bemödanden utmärkt
det skulle jag i sanning anse för högst vådligt. Man i
hågkomme likväl, att detta folk visar sig serdele:
skickligt att i det land som dem emottager, snar
tillegna sig alla de mest och snarast wvinstgifvande
om icke just de mest hedrande inzomstkällor. Vis
sa slag af fabriker, så i hufvudstaden som i Norr
köping, befinna sig redan nästan uteslutande i ju
darnes ägo. Hvad det religiösa beträtf.r må de
väl ock behjertas, att härstädes bosatte judar tilld
mest servila befattningarne använda icke egna lands
män och trosförvanter, utan endast infödda svensk:
tjenstehjon. Dessa måste under tjenstetid hos Ju
diska husbönder vanligen uthärda ett religiöst för
tryck; dem tillåtes sällan eller aldrig att besöka vå
ra gudstjenster, knappast att begagna kristliga an
dakts- och läroböcker. TI afseende på resultatet a
denna öfverläggning instämmer jag med Prosten Lau
renius.
H. H. Erkobiskopen: Då Utskottet betraktat det-
ta ärende blott från dess sociala eller ekonomiska sida
så har jag icke något derom att anföra. Endast
afseende på hvad Biskop Bruhn yttrat ville jag upp:
lysa att en sådan fråga som han omnämnt unde
mitt ephorat i Götheborg förekom och underställde:
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. Kongl. Maj:t täckte
i ämnet infordra mitt underdåniga utlåtande, hvil
ket alltså till Kongl. Maj:t ingått, der frågan sedat
dess hvilat utan att vidare besked erhållits. Enlig
hvad jag om läroverken i bufvudstaden har mig be
kant, har den sed der praktiserats, att ynglingar a
judiska religionen blifvit emottagne till erhållande
af undervisning såsom våra trosförvanters barn.
Proposition på bifall till betänkandet besvarade
med biandade ja och nej. VWVotering begärdes oc!
verkställdes med ja för bifall och nej för återremiss
samt utföll med 23 ja emot 20 nej:
— ———tt—e- —
Rättelse: Uti Prosten Sidners anförande i N: