val. Ail så verkigen ar forhalandet med manga af de här i hulfvudstaden bosatte Judiska familjer, är jag öfvertygad au flera af mina embetsbröder med mig bunna vitsorda. Man har här velat göra procentesiet till ett national byte eller en nationalindustri hos den Judiska nationen — jag anser mig i anledning deraf uppmenad att uttala bvad jag hört, icke cen, utan flere ibland dem, som ty värr varit ni ade att för hög:e procent, än den lagliga, köpa sina penningelän, yttra, att de dyraste procen visserligen icke tinnas bland Judarne.! Icke iier kan jag anse skäliga anledningar förefinnas till missnöje mel de mesborgerliga friheter, som va.it biand oss Judarne föunnade i industrielt hänseende. Vissa af dem, och icke så få, hafva derigevom satt icke obetydliga rörelse-kapitaler i omlopp, berodt tillfätlen till arbetsförtjenst ät våra fattigare folkklasser, hafva i detta hänseende varit våra föregångare, och hu!pit vss framåt. i För min del skulle jag vara böjd att antaga det förslag till förordning, avgående Judars skyldigheter och rättigheter här I riket, hvilket af Hr Doktor Thomzuder blifvit uvpstaldt med det af Hr! Biskop Bruhn föreslagna tillägg, angående judebarns ini de i skolor och gymnasier; från hvil-: ket sistnämndåa jag likval i så mä:to afviker, att. dispens frin deltagande i gudstjenst och böngöring må jå barnens föratdrars hos läraren gjorda anmälan af honum kunna beviljas. Afven önskade jag. tillägg i 2 3 af Doktor Thomanders förslag, att vid: ansökningar hos Kongl. Maj:t om bosättningar an-; norstädes an på de förut besiämda orter, icke blott vederböranse embetsm,n borgerskap eller : magistrat, utan äfven närmast belägna synagogas: föreståndare derom blifva hörda. Yrkade på dessa; skäl återremiss. i Prosten St -Aammar: Min åsigt öfverensstämmer ! hufvudsakligen med den, som redan biifvit yttrad af prosten Sandberg, bisaop Agardh och lektor Lau-: renius. Jag kunde således af-tå från att yttra mig, ; om jag icke ansåg mig, i anledning af åtskiiligt,! som redan blifvit anförat, nästan pligtig att faktiskt i uppgifva dena opinion, som yttrade sig bland den ! större, så kallade mindre bildade atlmänheten i min ort öfver 18358 års författning. Jag måste då säga, att jag aldrig hört något knot öfver styrelsen och dess bud af den redliga, stilla och laglydiga allmo; gen i denna bygd; men att en förvåning, för att icke säga ett missnöje, omisskänneligen yttrade sig: öfver denna författning. Af mina åhörare emottog! jag åtskilliga tveksamma spörjsmål angående dess syfte och betydelse. Inom deuna ort kunde det icke; härleda sig från några antecedentia i hufvudstaden — utan från folkets öfvertyge!se eller, om så behagas, fordi. Jag må icke teller dölja, att jag, ef-: ter ankomsten till riksdagen, fått emottaga anony-: ma bref, nästan — mäste jag säga — i en fanatisk anda, med uppmaning att verka för judarnes fördrifvande utur rket för alia tider. Jag må väl icke behöfva förkiara. huru främmande det är för hela mitt tänkesätt, och huru omöjligt, att jag skulle kunna lyssna till någon sådan uppmaning. Jag behöfver icke försäkra, huru mycket den tankan, att utur sina fristäder och från sin gagnande verksamhet förjaga aktoingsvärda medborgare, endast för deras trosbekännelse, förekommer mig vidrig. Jag harendast velat uppgifva ett faktum, som i någon mån kan bidraga till upplysning, huruvida den rätta tidpunkten ännu vore inne förden nämnda eller någon f dess anda och syfte öfverensstämmande författning. Ty jag håller före, att folkets — det verkligen välsinnade folkets tänkesätt måste respekteras, helst i de frågor, som stå i nära samband med dess religiösa begrepp; och om statsmännen hafva förlorat begreppet om nödvändigheten, att i detta hänseende äfven någon gång lyssna till det, som på en högre bildningsgrad numera betraktas såsom fördomsfullt, kan jag ej undgå att tro dem sakna nödig statsmannaklokhet. Då här likväl blifvit yttradt, att Rikets Ständer, genom bifall till de klandrade stadganderne, borde åtaga sig en del af folkets missnöje och liksom afleda detsamnia från styrelsen, så måste jag förklara, att jag för min del icke vågar säga, hvad 1840 års Ständer i detta afseende kan hafva att vedervåga. Bäst synes mig att icke, utan behof, åtaga sig någon börda för andras räkning, innan maa tillsett om man icke har nog af sin egen. — Imedlertid då jag frågar mig huruvida det tänkesä:t, som yttrat sig öfver detta ämne bland den större allmänheten inom min ort, bör helt och hållet betraktas såsom en blind fördom? — kan jag verkligen icke utan allt betänkande och oinskränkt svara ja! Den församling, hvilken jag såsom lärare tillhör, är belägen i grannskapet af en stad, der judarne bafva rätt att bosätta sig. Det finnes ibland dem en mängd aktningsvärda och aktade menniskor, hvilka äfven i sina borgerliga yrken utmärka sig såsom ganska gagneliga medlemmar af samhället. Men om det någon gång synts såsom skulle synnerliga förmåner och rättigheter i handelsväg, undantagsvis, blifvit Judar beviljade — om licenser till förvärfvande af större jordegendom på landet blifvit mog rikligen beviljade, emot hyad författningarne ansetts medgifva, och ej utan farhåga för de kommunala och ecklesiastika olägenheter, som derigenom kunnat appstå — om några rika handlande af Judisk härkomst icke alltid med nödig varsamhet behandlat allmogen under kommerciella förhållanden — om stundom besynnerliga förhållanden trotts blifva allmogen bekanta, hvaruti Judars Kristna tjenstebjon skola stundom finna sig försatta, till hinder för deras kyrkogång och samvetsfrid; så kan lätt hända, att hos en annars vältänkande allmoge uppstår någon farhåga för tillvexten af en folkklass, hvars omisskänneliga lynne leder till stor ekonomisk förkofran och derpå grundad inflytelse. Jag vill icke söka vederlägga den här yrkade satsen, att det ena landet ej bör tillsluta sig för ett annat, och att civilisationens gång omisskänneligen kräfver, att all: hinder för denna mensklighetens samhällighet bör: häfvas. Men den måste, såsom alla allmänna sat ser, gälla med sina inskränkningar och vilkor fö tider och orter. Icke har vårt samhälle upphört at bvila på en kristlig grund; och då måste det äg rätt att med 3llt möjligt förutseende vårna sig emo allt, hvarigenom denna lifs-grund kon skadas. De mindre i samhället inrymda samfund, som icke hvi lar på denna grund, kan vara oskadligt så länge de hålles inom sina trängre gränser, men möjligen blif