val. Ail så verkigen ar forhalandet med manga
af de här i hulfvudstaden bosatte Judiska familjer,
är jag öfvertygad au flera af mina embetsbröder
med mig bunna vitsorda. Man har här velat göra
procentesiet till ett national byte eller en national-
industri hos den Judiska nationen — jag anser mig
i anledning deraf uppmenad att uttala bvad jag
hört, icke cen, utan flere ibland dem, som ty värr
varit ni ade att för hög:e procent, än den lag-
liga, köpa sina penningelän, yttra, att de dyraste
procen visserligen icke tinnas bland Judarne.!
Icke iier kan jag anse skäliga anledningar före-
finnas till missnöje mel de mesborgerliga friheter,
som va.it biand oss Judarne föunnade i industrielt
hänseende. Vissa af dem, och icke så få, hafva
derigevom satt icke obetydliga rörelse-kapitaler i
omlopp, berodt tillfätlen till arbetsförtjenst ät våra
fattigare folkklasser, hafva i detta hänseende varit
våra föregångare, och hu!pit vss framåt. i
För min del skulle jag vara böjd att antaga det
förslag till förordning, avgående Judars skyldighe-
ter och rättigheter här I riket, hvilket af Hr Dok-
tor Thomzuder blifvit uvpstaldt med det af Hr!
Biskop Bruhn föreslagna tillägg, angående jude-
barns ini de i skolor och gymnasier; från hvil-:
ket sistnämndåa jag likval i så mä:to afviker, att.
dispens frin deltagande i gudstjenst och böngöring
må jå barnens föratdrars hos läraren gjorda anmä-
lan af honum kunna beviljas. Afven önskade jag.
tillägg i 2 3 af Doktor Thomanders förslag, att vid:
ansökningar hos Kongl. Maj:t om bosättningar an-;
norstädes an på de förut besiämda orter, icke blott
vederböranse embetsm,n borgerskap eller :
magistrat, utan äfven närmast belägna synagogas:
föreståndare derom blifva hörda. Yrkade på dessa;
skäl återremiss. i
Prosten St -Aammar: Min åsigt öfverensstämmer !
hufvudsakligen med den, som redan biifvit yttrad
af prosten Sandberg, bisaop Agardh och lektor Lau-:
renius. Jag kunde således af-tå från att yttra mig, ;
om jag icke ansåg mig, i anledning af åtskiiligt,!
som redan blifvit anförat, nästan pligtig att faktiskt i
uppgifva dena opinion, som yttrade sig bland den !
större, så kallade mindre bildade atlmänheten i min
ort öfver 18358 års författning. Jag måste då säga,
att jag aldrig hört något knot öfver styrelsen och
dess bud af den redliga, stilla och laglydiga allmo- ;
gen i denna bygd; men att en förvåning, för att
icke säga ett missnöje, omisskänneligen yttrade sig:
öfver denna författning. Af mina åhörare emottog!
jag åtskilliga tveksamma spörjsmål angående dess
syfte och betydelse. Inom deuna ort kunde det icke;
härleda sig från några antecedentia i hufvudstaden
— utan från folkets öfvertyge!se eller, om så beha-
gas, fordi. Jag må icke teller dölja, att jag, ef-:
ter ankomsten till riksdagen, fått emottaga anony-:
ma bref, nästan — mäste jag säga — i en fanatisk
anda, med uppmaning att verka för judarnes för-
drifvande utur rket för alia tider. Jag må väl icke
behöfva förkiara. huru främmande det är för hela
mitt tänkesätt, och huru omöjligt, att jag skulle kun-
na lyssna till någon sådan uppmaning. Jag behöf-
ver icke försäkra, huru mycket den tankan, att ut-
ur sina fristäder och från sin gagnande verksamhet
förjaga aktoingsvärda medborgare, endast för deras
trosbekännelse, förekommer mig vidrig. Jag haren-
dast velat uppgifva ett faktum, som i någon mån
kan bidraga till upplysning, huruvida den rätta tid-
punkten ännu vore inne förden nämnda eller någon
f dess anda och syfte öfverensstämmande författning.
Ty jag håller före, att folkets — det verkligen väl-
sinnade folkets tänkesätt måste respekteras, helst i
de frågor, som stå i nära samband med dess reli-
giösa begrepp; och om statsmännen hafva förlorat
begreppet om nödvändigheten, att i detta hänseende
äfven någon gång lyssna till det, som på en högre
bildningsgrad numera betraktas såsom fördomsfullt,
kan jag ej undgå att tro dem sakna nödig stats-
mannaklokhet. Då här likväl blifvit yttradt, att Ri-
kets Ständer, genom bifall till de klandrade stad-
ganderne, borde åtaga sig en del af folkets miss-
nöje och liksom afleda detsamnia från styrelsen, så
måste jag förklara, att jag för min del icke vågar
säga, hvad 1840 års Ständer i detta afseende kan
hafva att vedervåga. Bäst synes mig att icke, utan
behof, åtaga sig någon börda för andras räkning,
innan maa tillsett om man icke har nog af sin e-
gen. — Imedlertid då jag frågar mig huruvida det
tänkesä:t, som yttrat sig öfver detta ämne bland den
större allmänheten inom min ort, bör helt och hål-
let betraktas såsom en blind fördom? — kan jag
verkligen icke utan allt betänkande och oinskränkt
svara ja! Den församling, hvilken jag såsom lärare
tillhör, är belägen i grannskapet af en stad, der ju-
darne bafva rätt att bosätta sig. Det finnes ibland
dem en mängd aktningsvärda och aktade menniskor,
hvilka äfven i sina borgerliga yrken utmärka sig
såsom ganska gagneliga medlemmar af samhäl-
let. Men om det någon gång synts såsom skulle
synnerliga förmåner och rättigheter i handelsväg, un-
dantagsvis, blifvit Judar beviljade — om licenser till
förvärfvande af större jordegendom på landet blifvit
mog rikligen beviljade, emot hyad författningarne an-
setts medgifva, och ej utan farhåga för de kommunala
och ecklesiastika olägenheter, som derigenom kunnat
appstå — om några rika handlande af Judisk här-
komst icke alltid med nödig varsamhet behandlat
allmogen under kommerciella förhållanden — om
stundom besynnerliga förhållanden trotts blifva all-
mogen bekanta, hvaruti Judars Kristna tjenstebjon
skola stundom finna sig försatta, till hinder för de-
ras kyrkogång och samvetsfrid; så kan lätt hända,
att hos en annars vältänkande allmoge uppstår nå-
gon farhåga för tillvexten af en folkklass, hvars o-
misskänneliga lynne leder till stor ekonomisk för-
kofran och derpå grundad inflytelse. Jag vill icke
söka vederlägga den här yrkade satsen, att det ena
landet ej bör tillsluta sig för ett annat, och att ci-
vilisationens gång omisskänneligen kräfver, att all:
hinder för denna mensklighetens samhällighet bör:
häfvas. Men den måste, såsom alla allmänna sat
ser, gälla med sina inskränkningar och vilkor fö
tider och orter. Icke har vårt samhälle upphört at
bvila på en kristlig grund; och då måste det äg
rätt att med 3llt möjligt förutseende vårna sig emo
allt, hvarigenom denna lifs-grund kon skadas. De
mindre i samhället inrymda samfund, som icke hvi
lar på denna grund, kan vara oskadligt så länge de
hålles inom sina trängre gränser, men möjligen blif