I A TVBISIT API MES UpDIp FER ReR ee oo SAS MH Valjl Sai bBallCt år
jberättigadt att skydda sig emot förderf, antager jag
vara en obestridd sats, hvaraf följer, att det kan
rättsenligt ifrån sig utesluta hvad för dess existens
eller trefnad må vara menligt. Frågan gäller nu
nyttan eller skadan för landet af utvidgade rättighe-
ter inom detsamma för medlemmar af judiska na-
tionen, ty att den åtgärd, som kan komma att vid-
tagas, skulle vara fullkomligen likgiltig, är väl föga
tänkbart.
För min del anser jag imedlertid, i religiöst hän-
seende, ingen våda vara för handen, ehvad man än
må i ärendet besluta. Att judendomen nu mera
icke gör nägra proselyter, är redan nmärkt, oeh
någon jesuitism har den ej heller. cn smyger icke
omkring, för att, under det gudeliga nitets skepnad,
uträtta politikens ärender. Sålunda: från denna
synpunkt skulle jag anse hvilket medgifrande som
heldst till fördel från Israels afkowma fullkomligen
oskyldigt och derföre äfven billigt och rätt. Från
den politiska och sociala sidan betraktad, hafver sig
deremot saken, såsom mig synes, nägot annorlunda.
Man har här talat om en dubbel nationalitet. Jag
hemställer, huru härmed kan förnålla sig. Antingen
är Juden Jude, och då kan han icke bafva något
fädernesland, utom det förväntade: eller är han det
icke, och hvad är han då? Beklagansvärd, men
icke det allenast, utan äfven farlig; ty icke mindre
jfarlig än beklagansvärd måste den anses, som är
jutan religon och utan fädernesland. Hvilken skulle
ej känna medlidande med en sådan belägenhet! För
min del har jag det största undseende för detta det
märkvärdigaste af alla folk; men kan dock deraf
icke bevekas, emedan jag icke tror mig dertill be-
rättigad, att åsidosätta, hvad jag anser mitt fäder-
neslands rätt och fördel kräfva, och detta innefattas
hufvudsakligen i en återgång till 4782 ärs regle-
mente, samt uti det stadgande Utskottet föreslagit,
att Judar hädanefter icke må tillåtas i riket sig
nedsätta. Detta sista kan synas hårdt, och jag skulle,
under andra omständigheter, än de närvarande, icke
yrka deruppå. Nu deremot anser jag mig tvungen
dertill. Möjligen skulle en hel invandring kunna
Ikomma att ega rum. Fvad som passerat rättfärdi-
igar en sådan farhåga, ty obetänktare, än anordnin-
garne af 4838, vore knappt den mest utvidgade til-
låtelse till inflyttning. En sådan skulle jag imed-
lertid hålla för högst betänklig. Icke ömmar jag
för procenteriet och vill bevara fördelen deraf en-
dast och allenast åt dem, som kaila sig Kristne, ty
att rörelsen kommer att ega rum, så linge det fin-
nes folk, som påräknar att lefva, icke af sitt arbete
och efter den inkomst det kan gifva, utan så långt
det går an, på andras penningar, det tager jag för
afgjordt, Judar må finnas i landet eller icke, och
tror, att den näringen bör tåla medtäflare. Icke
heller anser jag något ondt vara deruti, att Judar
täfla med de inhemska industriidkarne. Bvarje täf-
lan inom landet håller jag heisosam, nämligen uti
det helsosamma. Men här är en annan taflan, som,
Ä och för sig, är förderflig, och just genom denna
nations medlemmar blifvit till en förstörande höjd
uppdrifven: det är täflan, att, mot det skräp, utlan-
det vill göra sig af med, befria Sverge från tyngden
af dess redbarheter. Skulle nu en massa af men-
niskor, som hufvudsakligast härmed sysselsätta sig.
blifva spridd kring landet — hvad ända skulle det
taga? Då torde man väl ock få se, huru det ginge
med den beprisade oskulden eller obrottsligheten
hos denna nations medlemmar. Att ett allestädes
främmande folk är ett smidigt och lydigt folk, så
länge fruktan tvingar eller fördelen lockar, är väl
helt naturiigt, sålunda äfven, att politiken stundom
hyllat och begagnat detsamma: men om deruti för
ett folk, som älskar sin frihet och sitt sjelfbestånd,
ligger någon uppmuntran till eftergifter för främ-
lingarne, det lemnar jag derhäm. Historien, ser-
skildt en sednare tids, talar högt nog, om man vill
höra henne. Man har här nämnt ett land, hvars
erfarenhet icke borde vara alldeles förlorad, minst
måhända för Sverge. Hvad stöd eger mar ock, i
ett kritiskt ögonblick, rätt att vänta af en befolk-
ning, som ej kan hafva fådersland annorstädes, än
der det herrskar, och som dock ingen lärer vilja
gifva herraväldet öfver vårt land. Eu slags utvidg-
ning i rättigheter önskar jag dock bögligen åt ju-
diska nationens medlemmar i landet, men en så-
dan, hvilxen jag trott dem ega redan, och den jag
med förvåning har hört vara dem bestridd — rät-
tigheten, att deras barn må få. i de kristna sko-
Torna, undervisas i alla stycken der föredragas. Detta
öfverensstämmer fullkomligt med budet: Lärer —
döper. Läran skall hos dem, som kunna henne
fatta, föregå dopet. I öfverensstämmelse med denna
äsigt, har jag, som Rector Schole, handlat, och det
lemnades då utan anmärkning eller åtal. Seder-
mera har man sett saken annorlunda. För min del
yrkar jag, att hvar och en, som i !andet, med laga
ullstånd, bor, må ega jemlik rätt med hvarje annan,
att begagna alla samhällets anstalter för ljus och
förädling, då de, för en sådan rätts åtnjutande stad-
gade vilkor uppfyllas.
Icke utan förvåning har jag funnit, att äfven de
förenade Utskotten, hafva begagnat den, så vidt jag
minnes, först 1838, i språket till och med det offi-
ciella, insmygda, rätta förhållandet bortblandande
benämningen: amosaiska trosbekännaren. Detta be-
klagansvärda folk emottog, för århundraden tillbaka,
det vittnesbörd af sanningen sjelf, att det wicke
trodde Mosesd. Detta vittnesbörd motsäges klart och
bestämdt genom benämningen: amosaiska trosbe-
kännare. År detta tillbörligt? Låt vara, att på-
fundet har utländsk autoritet för sig. Det är icke
mindre förkastligt derföre, och synes minst böra fö-
rekomma i en officiel handling. Jag yrkar, serskildt
för denna orsak, återremiss.
Doktor Wallin. Då jag icke kan gilla förevaran-
de. betänkande, såsom i min tanka nog mycket il-
liberalt, både i anseende till grundsatser och syfte,
nödsakas jag inför det Högv. Ståndet anmäla den
reservation deremot, hvilken jag, såsom frånvaran-
de vid protokollsjusteringen inom de sammansatte
Utskotten, der icke kommit att anmäla. Man har
inom detta Högv. Stånd bland de skäl, som skulle
tala för godkännandet af detta betänkande, velat
lägga synnerligt vist på det allmänna missnöje,
som förspordes i anledning af det år 4838 utfärdade
Judereglemente. För min del kan jag dock inga-
Iunda anse ett dylikt missnöje. om det ock verkli-
