I A TVBISIT API MES UpDIp FER ReR ee oo SAS MH Valjl Sai bBallCt år jberättigadt att skydda sig emot förderf, antager jag vara en obestridd sats, hvaraf följer, att det kan rättsenligt ifrån sig utesluta hvad för dess existens eller trefnad må vara menligt. Frågan gäller nu nyttan eller skadan för landet af utvidgade rättigheter inom detsamma för medlemmar af judiska nationen, ty att den åtgärd, som kan komma att vidtagas, skulle vara fullkomligen likgiltig, är väl föga tänkbart. För min del anser jag imedlertid, i religiöst hänseende, ingen våda vara för handen, ehvad man än må i ärendet besluta. Att judendomen nu mera icke gör nägra proselyter, är redan nmärkt, oeh någon jesuitism har den ej heller. cn smyger icke omkring, för att, under det gudeliga nitets skepnad, uträtta politikens ärender. Sålunda: från denna synpunkt skulle jag anse hvilket medgifrande som heldst till fördel från Israels afkowma fullkomligen oskyldigt och derföre äfven billigt och rätt. Från den politiska och sociala sidan betraktad, hafver sig deremot saken, såsom mig synes, nägot annorlunda. Man har här talat om en dubbel nationalitet. Jag hemställer, huru härmed kan förnålla sig. Antingen är Juden Jude, och då kan han icke bafva något fädernesland, utom det förväntade: eller är han det icke, och hvad är han då? Beklagansvärd, men icke det allenast, utan äfven farlig; ty icke mindre jfarlig än beklagansvärd måste den anses, som är jutan religon och utan fädernesland. Hvilken skulle ej känna medlidande med en sådan belägenhet! För min del har jag det största undseende för detta det märkvärdigaste af alla folk; men kan dock deraf icke bevekas, emedan jag icke tror mig dertill berättigad, att åsidosätta, hvad jag anser mitt fäderneslands rätt och fördel kräfva, och detta innefattas hufvudsakligen i en återgång till 4782 ärs reglemente, samt uti det stadgande Utskottet föreslagit, att Judar hädanefter icke må tillåtas i riket sig nedsätta. Detta sista kan synas hårdt, och jag skulle, under andra omständigheter, än de närvarande, icke yrka deruppå. Nu deremot anser jag mig tvungen dertill. Möjligen skulle en hel invandring kunna Ikomma att ega rum. Fvad som passerat rättfärdiigar en sådan farhåga, ty obetänktare, än anordningarne af 4838, vore knappt den mest utvidgade tillåtelse till inflyttning. En sådan skulle jag imedlertid hålla för högst betänklig. Icke ömmar jag för procenteriet och vill bevara fördelen deraf endast och allenast åt dem, som kaila sig Kristne, ty att rörelsen kommer att ega rum, så linge det finnes folk, som påräknar att lefva, icke af sitt arbete och efter den inkomst det kan gifva, utan så långt det går an, på andras penningar, det tager jag för afgjordt, Judar må finnas i landet eller icke, och tror, att den näringen bör tåla medtäflare. Icke heller anser jag något ondt vara deruti, att Judar täfla med de inhemska industriidkarne. Bvarje täflan inom landet håller jag heisosam, nämligen uti det helsosamma. Men här är en annan taflan, som, Ä och för sig, är förderflig, och just genom denna nations medlemmar blifvit till en förstörande höjd uppdrifven: det är täflan, att, mot det skräp, utlandet vill göra sig af med, befria Sverge från tyngden af dess redbarheter. Skulle nu en massa af menniskor, som hufvudsakligast härmed sysselsätta sig. blifva spridd kring landet — hvad ända skulle det taga? Då torde man väl ock få se, huru det ginge med den beprisade oskulden eller obrottsligheten hos denna nations medlemmar. Att ett allestädes främmande folk är ett smidigt och lydigt folk, så länge fruktan tvingar eller fördelen lockar, är väl helt naturiigt, sålunda äfven, att politiken stundom hyllat och begagnat detsamma: men om deruti för ett folk, som älskar sin frihet och sitt sjelfbestånd, ligger någon uppmuntran till eftergifter för främlingarne, det lemnar jag derhäm. Historien, serskildt en sednare tids, talar högt nog, om man vill höra henne. Man har här nämnt ett land, hvars erfarenhet icke borde vara alldeles förlorad, minst måhända för Sverge. Hvad stöd eger mar ock, i ett kritiskt ögonblick, rätt att vänta af en befolkning, som ej kan hafva fådersland annorstädes, än der det herrskar, och som dock ingen lärer vilja gifva herraväldet öfver vårt land. Eu slags utvidgning i rättigheter önskar jag dock bögligen åt judiska nationens medlemmar i landet, men en sådan, hvilxen jag trott dem ega redan, och den jag med förvåning har hört vara dem bestridd — rättigheten, att deras barn må få. i de kristna skoTorna, undervisas i alla stycken der föredragas. Detta öfverensstämmer fullkomligt med budet: Lärer — döper. Läran skall hos dem, som kunna henne fatta, föregå dopet. I öfverensstämmelse med denna äsigt, har jag, som Rector Schole, handlat, och det lemnades då utan anmärkning eller åtal. Sedermera har man sett saken annorlunda. För min del yrkar jag, att hvar och en, som i !andet, med laga ullstånd, bor, må ega jemlik rätt med hvarje annan, att begagna alla samhällets anstalter för ljus och förädling, då de, för en sådan rätts åtnjutande stadgade vilkor uppfyllas. Icke utan förvåning har jag funnit, att äfven de förenade Utskotten, hafva begagnat den, så vidt jag minnes, först 1838, i språket till och med det officiella, insmygda, rätta förhållandet bortblandande benämningen: amosaiska trosbekännaren. Detta beklagansvärda folk emottog, för århundraden tillbaka, det vittnesbörd af sanningen sjelf, att det wicke trodde Mosesd. Detta vittnesbörd motsäges klart och bestämdt genom benämningen: amosaiska trosbekännare. År detta tillbörligt? Låt vara, att påfundet har utländsk autoritet för sig. Det är icke mindre förkastligt derföre, och synes minst böra förekomma i en officiel handling. Jag yrkar, serskildt för denna orsak, återremiss. Doktor Wallin. Då jag icke kan gilla förevarande. betänkande, såsom i min tanka nog mycket illiberalt, både i anseende till grundsatser och syfte, nödsakas jag inför det Högv. Ståndet anmäla den reservation deremot, hvilken jag, såsom frånvarande vid protokollsjusteringen inom de sammansatte Utskotten, der icke kommit att anmäla. Man har inom detta Högv. Stånd bland de skäl, som skulle tala för godkännandet af detta betänkande, velat lägga synnerligt vist på det allmänna missnöje, som förspordes i anledning af det år 4838 utfärdade Judereglemente. För min del kan jag dock ingaIunda anse ett dylikt missnöje. om det ock verkli