mennisker finnas, sem för em ganska måttlig för-
tjenst öfvergifva åkerbrukets fredliga och icke öfver-
drifvet mödosamma sysselsättningar, för att egna sig
åt en lefaadsbana, som, med undantag af soldatens,
hastigare än hvarje annat yrke förstör helsan och
förkortar lifvet. När man går uppför floden är det
ett oupphörligt trälande, så mycket tråkigare, som
det framskrider med en snigels långsarehet. Båten
framskjues med stakar, mot hvilkas öfra ända båt-
karlen sätter sin ena axel, och sedermera använder
såväl skicklighet som hela sin kroppsstyrka. Då de
röra Sig längs efter båtens bord i framlutad ställ-
ning, och med sådan ansträngning som nyss sades,
kan en betraktare icke afhålla ifrån sig tankan på
oxen, som stretar för en öfverlastad vagn. Deras
kroppar, Dakna ända till medjan, för att röra sig
med största ledighet och för att njuta Vederqvie-
kelse af svalkan från floden, äro utsatta för som-
marens brännande sol och höstens skurar. Efter en
dags hårdt arbeto taga de sin fillee, eller bränvins-
portion, och sedan de ätit en uselanrättning ef half-
kokt eller halfstekt mat och halfbakadt bröd, sträcka
de sig, utan täcke på däcket, och sofva der till dess
styrmannen ropar dem till morgon-filleen.
FRcOaktodt detta lefnadssätt, bar båtförarelifvet sina
bohag för dem, lika oemotståndliga, som dem man
vid sceniska illusionerna föreställer hos oss. Man
har sett söner öfvergifyva fadrens goda farmer, och
lärlingar fly från sina mästare. Det ligger någon-
ting fångslande i tanken att gå utföre floden; och
den unga matroten, som uskjutit sin köl än-
da ifrån New Orleans, känner sjelfbelåtenhet i
lika grad som en ung köpman efter hemkomsten
från sin första resa till England. Genom en träng-
re och afskiljd anslutning till hvarandra, hafva
de danat sig en egen dialekt; och genom deras o-
upphörliga ofningar i munkäbbel och qvickhet mot
the squatters, (enstaka kolonister vid stränderra),
samt mot besättningarne på andra båtar, hafva de