sgarne att förse sig med fria arbetare, fördyrar ma
för dem lifsmedlen, förutan hvilka fria arbetare ic
ke kunna underhållas. Den förlust de höga tullar
ne, genom att minska införseln, medför för statskas
san, beräknade MGregor till 3 millioner Pd. St.
och fäste tillika uppmärksamheten på den skad:
som skulle inträffa, derest England, sedan den mec
Brasilien ingångna handelstraktaten (efter Engels
männens påstående 1844, efter Brasilianernes redar
1842) går till ända, behåller differentialtullarne
aVåra fabriksarbetare, yttrar han, ckomma då i er
svårare belägenhet än de Brasilianska slafvarne; t;
så eländig dessas belägenhet än är, hafva de dock
kläder, föda och boniag; men våra fabriksarbetare
hafva icke att vänta understöd af någon, med un.
dantag af fattigtuxorna, hvilka åter äro af de dry
gaste bland våra allmänna onera, och för hvilka v
i synnerhet haft att tacka våra skyddstullar. Pi
fråga, om han ej ansåge införseln af främmande soc
ker vådlig för de vestindiska plantagerne, svarade
MGregor, att såsom sakerna nu stå, skulle dessa
plantager derigenom gå under, men att de deremo
behöfde ett ganska ringa skydd emot slafstaterne
om man unnade dem att skaffa sig fria arbetare
och lifsmedel hvarhelst de kuona finna dem för bä-
sta priset.
Sedan MGregor vidare utvecklat alldeles likaly
dande åsigter i hänseende till tullen å kaffe, bygg
nadsvirke m. m., som hämtas från kolonierne, ställ-
de ordföranden till honom följande fråga:
Vill ni, med afseende på de särskilda difieren-
tialtullarne, säga oss, till hvad grad kolonialproduk-
terne i allmänhet böra skyddas ? Så länge tvån-
get på kolonierne ortfar är det naturligt, att de bö-
ra njuta något deremot svarande skydd, och vi böra
befria våra rederier, som utrusta fartyg till koloni-
erna, från de inskränkningar, som hindra dem att
bygga och utrusta fartyg till samma pris som utlan-
det. Dassa inskränkningar gå så vida, att ett skepp,
som t. ex. för en laddning fisk från kolonierna till
Madera eller Cadix, icke äger att föra en laddning vin
tillbaka till kolonien, utan att erlägga en differens-
tull af 7 Pd 40 sh. Såsom svar på frågan får jag
emellertid nämna, att jag anser kolonierna önska
upphäfvandet af alla dessa inskränkningar, såsom
den största välgerning man kan bevisa dem. Redan
1835 yttrade Cinaderna: upphäfven blott alla in
skränkningar och förbud, och sen mågen J bestim-
ma tullen på satt i ansen klokast och ändamålsen-
ligast.p
De närvarande tullafgifterna på spannmål ansåg
MGregor böra upphäfvas, mot en, helst fast, tull på
hvete af 8 sh. per qvarter, hvilken dock borde fram-
deles modifieras. Staiens tullinkomster skulle der-
igenom förökas, och arbetarn sättas i stånd att mät-
a sig med bröd, såsom i Frankrike och Tyskland.
Men ej nog dermed: nedsättningen vore rent af nöd-
vändig, så vidt de närvarande arrendepriserna på jord
skulle kunna uppehållas. De som äga kapitaler och
talanger vidtaga eljest den utvägen att med nämn-
de sin egendom utflytta till främmande land, der
man ej kan följa dem med jorden och spannmåls-
axorna, och med den uppdrifna fabrikationens för-
svinnande falla arrendeprisen, hvilka på flera stäl-
jen erläggas för jord, som, utom grannskapet af fa-
brikerna, aldrig skulle hafva blifvit bearbetad. VYitt-
net bemärkte härvid, att en stark och tilltagande
vöjelse för utflyttning fortfarande utvecklade sig, samt
utt engelska kapitaler, engelska verkmästare och en-
jelska arbetare på många ställen å kontinenten an-
agt och bedrifva fabriker, i synnerhet bomulls,
vilkas fabrikater täfla med Englands på dess för-
rämsta handelsplatser. Dessutom utvandra, sade han,
n mängd Engelsmän biott för att lefva billigare än
England, och endast i Frankrike förtäres af såda-
a utvandrare årligen 5 till 6 millioner Pund St.,
varförutan stora summor för samma orsak vandra
ill Italien. Ett billigare tullsystem skulle sänka
efnadskostnaden i England och stegra den på Kon
inenten, utan att England dervid förlorade förmå-
en af att vara det rikaste bland alla folk.
tForts. följer.)
Or SER HETA