sgarne att förse sig med fria arbetare, fördyrar ma för dem lifsmedlen, förutan hvilka fria arbetare ic ke kunna underhållas. Den förlust de höga tullar ne, genom att minska införseln, medför för statskas san, beräknade MGregor till 3 millioner Pd. St. och fäste tillika uppmärksamheten på den skad: som skulle inträffa, derest England, sedan den mec Brasilien ingångna handelstraktaten (efter Engels männens påstående 1844, efter Brasilianernes redar 1842) går till ända, behåller differentialtullarne aVåra fabriksarbetare, yttrar han, ckomma då i er svårare belägenhet än de Brasilianska slafvarne; t; så eländig dessas belägenhet än är, hafva de dock kläder, föda och boniag; men våra fabriksarbetare hafva icke att vänta understöd af någon, med un. dantag af fattigtuxorna, hvilka åter äro af de dry gaste bland våra allmänna onera, och för hvilka v i synnerhet haft att tacka våra skyddstullar. Pi fråga, om han ej ansåge införseln af främmande soc ker vådlig för de vestindiska plantagerne, svarade MGregor, att såsom sakerna nu stå, skulle dessa plantager derigenom gå under, men att de deremo behöfde ett ganska ringa skydd emot slafstaterne om man unnade dem att skaffa sig fria arbetare och lifsmedel hvarhelst de kuona finna dem för bästa priset. Sedan MGregor vidare utvecklat alldeles likaly dande åsigter i hänseende till tullen å kaffe, bygg nadsvirke m. m., som hämtas från kolonierne, ställde ordföranden till honom följande fråga: Vill ni, med afseende på de särskilda difierentialtullarne, säga oss, till hvad grad kolonialprodukterne i allmänhet böra skyddas ? Så länge tvånget på kolonierne ortfar är det naturligt, att de böra njuta något deremot svarande skydd, och vi böra befria våra rederier, som utrusta fartyg till kolonierna, från de inskränkningar, som hindra dem att bygga och utrusta fartyg till samma pris som utlandet. Dassa inskränkningar gå så vida, att ett skepp, som t. ex. för en laddning fisk från kolonierna till Madera eller Cadix, icke äger att föra en laddning vin tillbaka till kolonien, utan att erlägga en differenstull af 7 Pd 40 sh. Såsom svar på frågan får jag emellertid nämna, att jag anser kolonierna önska upphäfvandet af alla dessa inskränkningar, såsom den största välgerning man kan bevisa dem. Redan 1835 yttrade Cinaderna: upphäfven blott alla in skränkningar och förbud, och sen mågen J bestimma tullen på satt i ansen klokast och ändamålsenligast.p De närvarande tullafgifterna på spannmål ansåg MGregor böra upphäfvas, mot en, helst fast, tull på hvete af 8 sh. per qvarter, hvilken dock borde framdeles modifieras. Staiens tullinkomster skulle derigenom förökas, och arbetarn sättas i stånd att mäta sig med bröd, såsom i Frankrike och Tyskland. Men ej nog dermed: nedsättningen vore rent af nödvändig, så vidt de närvarande arrendepriserna på jord skulle kunna uppehållas. De som äga kapitaler och talanger vidtaga eljest den utvägen att med nämnde sin egendom utflytta till främmande land, der man ej kan följa dem med jorden och spannmålsaxorna, och med den uppdrifna fabrikationens försvinnande falla arrendeprisen, hvilka på flera stäljen erläggas för jord, som, utom grannskapet af fabrikerna, aldrig skulle hafva blifvit bearbetad. VYittnet bemärkte härvid, att en stark och tilltagande vöjelse för utflyttning fortfarande utvecklade sig, samt utt engelska kapitaler, engelska verkmästare och enjelska arbetare på många ställen å kontinenten anagt och bedrifva fabriker, i synnerhet bomulls, vilkas fabrikater täfla med Englands på dess förrämsta handelsplatser. Dessutom utvandra, sade han, n mängd Engelsmän biott för att lefva billigare än England, och endast i Frankrike förtäres af sådaa utvandrare årligen 5 till 6 millioner Pund St., varförutan stora summor för samma orsak vandra ill Italien. Ett billigare tullsystem skulle sänka efnadskostnaden i England och stegra den på Kon inenten, utan att England dervid förlorade förmåen af att vara det rikaste bland alla folk. tForts. följer.) Or SER HETA