tom, och ungherrarne hafra blifvit upprymda. Der står en och annan rätt uppåt en vägg och tiger. Han fumderar, som det tycks, hvar tyngdpamkten för hans kropp är belägen. Här stå några andra cch tala med flickorna, som, likt skygga dufvor, krypa i vrån vid kakelugnem. En ruta stötes oförvarandes sönder, och gummornas svepa sbawlarre omkring flickorna, och minna på, alt gå hem. Man skiljs åt och kommer nu i kapprammet. Der är ett väsende, må ni tro; ett sökande, en klagan, ett kolorum. Jag och hustru min söka efter våra effekter. Mina gaoscher hade spatserat ett godt stycke: de hafva slagit sig på rörelsepartiet, men de höllo deck tillhopa. De försigtige, med galoscherna bakom kakelugaen, få ej rält på en enda. Man skrapar med eldgaflar, och kniper med eldtänger; man svärjer ogh grälar, men, oaktadt alla besvärjelser, äro dock galoscherna borta. Hur är det?. kommer icke kaffet snart? ack, jo! se der! det kostar 6 skilling koppen, aty kaffe betalas serskildte. Vi dricka; och, sedan vi ur kapprummets kaos fått igen våra kappor, så vi våra färde. Om hvar och en på den yttersta dagen skall hafva igen sin respektiva kropp, blir uppträdet ungefär likartadt. Jag imaginerar mig redan tydligt, hur presten N. N. skall försäfves söka efter sin mage, som gaf honom sådant anseende i denna verlden; fru N. N. sina vackra framtänder; mamsell N. N. sitt smärta if, och löjtnant N. N, sina vador, som kunna rara en god acqvitition äfven då! Imedlertid singo vi — jag nämligen och min hustru -— bem igen, och lade oss att sofva. Dagen derpå stod i stadens tidning berättadt, huruledes oskålen dracks med entusia:m, under lifliga hurrarop, samt under styckeskott — men dem hörde vi ej på balen, ty dels äro styckena små utaf sig, de!s stodo de, för undvikande af eldfara, lång ute vid ån, så att smällarne kanske hördes till himmelen, men icke på rådstugan — samt