tom, och ungherrarne hafra blifvit upprymda. Der
står en och annan rätt uppåt en vägg och ti-
ger. Han fumderar, som det tycks, hvar tyngd-
pamkten för hans kropp är belägen. Här stå nå-
gra andra cch tala med flickorna, som, likt skyg-
ga dufvor, krypa i vrån vid kakelugnem. En ruta
stötes oförvarandes sönder, och gummornas sve-
pa sbawlarre omkring flickorna, och minna på,
alt gå hem. Man skiljs åt och kommer nu i
kapprammet. Der är ett väsende, må ni tro;
ett sökande, en klagan, ett kolorum. Jag och
hustru min söka efter våra effekter. Mina ga-
oscher hade spatserat ett godt stycke: de hafva
slagit sig på rörelsepartiet, men de höllo deck
tillhopa. De försigtige, med galoscherna bakom
kakelugaen, få ej rält på en enda. Man skrapar
med eldgaflar, och kniper med eldtänger; man
svärjer ogh grälar, men, oaktadt alla besvärjel-
ser, äro dock galoscherna borta.
Hur är det?. kommer icke kaffet snart? ack,
jo! se der! det kostar 6 skilling koppen, aty
kaffe betalas serskildte. Vi dricka; och, sedan
vi ur kapprummets kaos fått igen våra kappor,
så vi våra färde. Om hvar och en på den yt-
tersta dagen skall hafva igen sin respektiva kropp,
blir uppträdet ungefär likartadt. Jag imaginerar
mig redan tydligt, hur presten N. N. skall för-
säfves söka efter sin mage, som gaf honom så-
dant anseende i denna verlden; fru N. N. sina
vackra framtänder; mamsell N. N. sitt smärta
if, och löjtnant N. N, sina vador, som kunna
rara en god acqvitition äfven då! Imedlertid
singo vi — jag nämligen och min hustru -—
bem igen, och lade oss att sofva. Dagen derpå
stod i stadens tidning berättadt, huruledes oskå-
len dracks med entusia:m, under lifliga hurra-
rop, samt under styckeskott — men dem hörde
vi ej på balen, ty dels äro styckena små utaf
sig, de!s stodo de, för undvikande af eldfara,
lång ute vid ån, så att smällarne kanske hördes
till himmelen, men icke på rådstugan — samt