srundsats, att så snart de kunde producera utar skydd, vore de ock i stånd att konkurrera på allö marknader i verlden; trots det österrikiska prohibi: tivsystemet, har ock Sachsens varor funnit en väg till Böhmen ock derifrån vidare till Ungern, Wien ech italienska staterna. eHurudant har förhållandet varit i Österrike? Ända till min beskickning till detta land, voro här stan alla fabriksvaror rent af förbjudna till införsel. Men långt ifrån att fabrikerne genom denna skyddstull kommo i bättre tillstånd, kunde de tvertom med nöd bålla sig uppe, under det de tillgränsande sachsiska, utan skydd, stodo i högsta blomma. Böhmarne klagade sjelfva öfver de stora svårigheter, med hvilka de hade att kämpa under skyddstullsystemet, och sade helt tvärt: vi kunna väl uthålla konkurrensen med den reguljera handeln, men icke med smyghandeln,. Furst Metternich omnämnde denna omständighet redan vid mitt första samtal med honom år 1836, med den anmärkning, att genom tullföreningen opinionen kommit att tänka på möjligheten att uthålla äfven sistnämnde konkurrens. På bemullsvaror är, vittnade Hr MGregor, föreningstariffen ieke så hög, att den motsvarat ett förbud; men på gröfre shirting, som i England kostar 2 å 5 d. per yard (ungefär 4 V, sv. aln), stiger tullen till 60, 70, ja 20 procent. Deremot är det icke tullen, som hindrar införseln af de finare sorterna. Tyskarne producera sjelfve stora massor af de finare och tunnare sorter, dem vi förut till dem införde och behöfva således ej våra. Då Tyskland år 1844 lät sina soldater återvända till landtbruket, uppstod snart öfverflöd på dettas produkter, och då dessa, i anseende till Frankrikes och Englands höga skyddstullar ej fann afsättning, uppstod fabriker. J hafven sjelfva tvingat oss att blifva fabrikanter,, sade man öfverallt i Preussen, Sachsen och Rhenländerna, men synnerligast på de båda kongresserna i Dresden och Munchen. eaMen hvad sätter då Tyskarne i stånd att fabricera så mycket godköptare än vi Engelsmän som likväl framför dem ega många fördelar i tillgång på stenkol, machiner och arbetsskicklighet?. Efter min tanka att Tyskarne hafva lifemedlen till bättre pris; de hafva öfverflöd på näringsmedel, byggnedsvirke och ved, och arbetaren vid en bowmnullsfabrik kan i Tyskland lefva för hälften af hvad han beböfrver i England; i Westphalen, i trakten kring Frankfurt a. M., i Bayern och Österrike lefyer han för mindre än hälften. Egde deremot en fri bandel rum mellan Tyskland och England, så att lifsmedlen närmade sig till likhet i pris, så skulle, efter min öfvertygelse, på förra stället efterfrågan å arbetare vid jordbruket stiga, och den å fabriksarbetare falla. Tyjska fabriksvarorne skulle falla sig dyrare och de Engelska åter vinna afsättning. Jag skulle anse aödigt att alla Engelska införselstullafgifter nedsattes till likhet med de motsvarande utländska, men jag ville så till vida gå längre än den vanliga reciprociteten fordrar, att jag på samma gång ville reducera tullafgifterne till hvad de, såsom en statsinkomst, böra vara, och icke hålla dem vid den onaturliga höjd, skyddstullarne ega. aSkulle ni t. ex. vilja tillåta införsel af de Sachsiska strumpfabriksvarorne, cch derigenom bringa våra strumpfabriker i Leicester, Nottingham o. a. till stillastående? Ja, jag skulle icke draga i betänkande att tillåta införsel af engelska strumpvaror mot 410 procert, ehvad de engelska strumpfabrikerna derigenom ruinerades eller ej, och jag skulle anse för klokare, att staten använde en summa för att en gång för alla godtgöra strumpfabrikanterne, än att i all evighet till deras förmån beskatta landet; det vore äfven det menskligaste mot fabrikanterna. ekAnser ni våra skyddstullar verka derhän, att afhålla andra länder från fabriksdrift? Afsigten var väl sådan, men verkan har blifvit rakt motsatt. Bomullsoch Sidenfabrikanterna på kontinenten frukta ingenting så högeligen, som att vi nedsätta vår skyddstull. Detta skulle nemligen bringa oss i ett naturligt läge och förekomma de fluktuationer i handeln, för hvilka vi äro blottställda. Jag kan försäkra, att tyska fabrikanterne frukta en nedsättning i spannmålstullen mer än någonting annat, och de tyska regeringarne göra för sitt lands bästa, mindre efseende på om vi nedsätta tullen på fabrikater, blott vi nedsätta den på trädvaror och spannmål. aFörutsatt, att prisen på lifsmedel och råämnen Mefve de samma i England som annorstädes, tror ni att utländningen skulle lefverera sina varor billigare än wvi? Nej, vi skulle i alla fabriksgrenar kunna täfla med dem. Med ett ord: hela min erfarenhet går derpå ut, att vi böra äga tullar endast för financielt behof; att vi böra upphäfva alla skyddstullar och införa en billig beskattning, och att vi derigenom kunna täfla med hvad land som helst. I ett sednare förbör yttrade sig MGregor öfver skyddstullarne, med afseende på kolonierne. Han srinrade dervid, att många råämnen blifvit, till förmån för koloniernas produkter, belagde med en så hög tull, att den kunde anses som ett förbud. Så betalar kolonisockret 4 Pd. 4 sh. per centner, men främmande socker 3 Pd. 3 sh. och raffineradt socker utan åtskillnad 8 Pd 8 sh.; häraf uppstår det besynnerliga förhållande, att Brittiska kolonierna, som genom den höga tullen hindras att sjelfva raffinera, begagna Brasilianskt och Havanasocker, som blifvit rafineradt i England. För att gynna Canada, få ej främmande trävaror införas, och lika så äro, till förmån för fiskerierne och jordbruket, fiskvaror och andra lifsmedel (med undantag af Amerikanskt mjö! mot ö sh. per fat) till införsel förbudne. Medan mani genom negeremancipationen tvingar plantage