srundsats, att så snart de kunde producera utar
skydd, vore de ock i stånd att konkurrera på allö
marknader i verlden; trots det österrikiska prohibi:
tivsystemet, har ock Sachsens varor funnit en väg
till Böhmen ock derifrån vidare till Ungern, Wien
ech italienska staterna.
eHurudant har förhållandet varit i Österrike?
Ända till min beskickning till detta land, voro här
stan alla fabriksvaror rent af förbjudna till införsel.
Men långt ifrån att fabrikerne genom denna skydds-
tull kommo i bättre tillstånd, kunde de tvertom
med nöd bålla sig uppe, under det de tillgränsande
sachsiska, utan skydd, stodo i högsta blomma. Böh-
marne klagade sjelfva öfver de stora svårigheter,
med hvilka de hade att kämpa under skyddstullsy-
stemet, och sade helt tvärt: vi kunna väl uthålla
konkurrensen med den reguljera handeln, men icke
med smyghandeln,. Furst Metternich omnämnde
denna omständighet redan vid mitt första samtal
med honom år 1836, med den anmärkning, att ge-
nom tullföreningen opinionen kommit att tänka på
möjligheten att uthålla äfven sistnämnde konkurrens.
På bemullsvaror är, vittnade Hr MGregor, före-
ningstariffen ieke så hög, att den motsvarat ett för-
bud; men på gröfre shirting, som i England kostar
2 å 5 d. per yard (ungefär 4 V, sv. aln), stiger tul-
len till 60, 70, ja 20 procent. Deremot är det icke
tullen, som hindrar införseln af de finare sorterna.
Tyskarne producera sjelfve stora massor af de fina-
re och tunnare sorter, dem vi förut till dem införde
och behöfva således ej våra. Då Tyskland år 1844
lät sina soldater återvända till landtbruket, uppstod
snart öfverflöd på dettas produkter, och då dessa, i
anseende till Frankrikes och Englands höga skydds-
tullar ej fann afsättning, uppstod fabriker. J hafven
sjelfva tvingat oss att blifva fabrikanter,, sade man
öfverallt i Preussen, Sachsen och Rhenländerna, men
synnerligast på de båda kongresserna i Dresden och
Munchen.
eaMen hvad sätter då Tyskarne i stånd att fabri-
cera så mycket godköptare än vi Engelsmän som
likväl framför dem ega många fördelar i tillgång på
stenkol, machiner och arbetsskicklighet?. Efter min
tanka att Tyskarne hafva lifemedlen till bättre pris;
de hafva öfverflöd på näringsmedel, byggnedsvirke
och ved, och arbetaren vid en bowmnullsfabrik kan i
Tyskland lefva för hälften af hvad han beböfrver i
England; i Westphalen, i trakten kring Frankfurt
a. M., i Bayern och Österrike lefyer han för mindre
än hälften. Egde deremot en fri bandel rum mellan
Tyskland och England, så att lifsmedlen närmade
sig till likhet i pris, så skulle, efter min öfvertygel-
se, på förra stället efterfrågan å arbetare vid jord-
bruket stiga, och den å fabriksarbetare falla. Tyj-
ska fabriksvarorne skulle falla sig dyrare och de
Engelska åter vinna afsättning. Jag skulle anse
aödigt att alla Engelska införselstullafgifter nedsat-
tes till likhet med de motsvarande utländska, men
jag ville så till vida gå längre än den vanliga reci-
prociteten fordrar, att jag på samma gång ville re-
ducera tullafgifterne till hvad de, såsom en statsin-
komst, böra vara, och icke hålla dem vid den ona-
turliga höjd, skyddstullarne ega.
aSkulle ni t. ex. vilja tillåta införsel af de Sach-
siska strumpfabriksvarorne, cch derigenom bringa
våra strumpfabriker i Leicester, Nottingham o. a.
till stillastående? Ja, jag skulle icke draga i be-
tänkande att tillåta införsel af engelska strumpvaror
mot 410 procert, ehvad de engelska strumpfabriker-
na derigenom ruinerades eller ej, och jag skulle an-
se för klokare, att staten använde en summa för
att en gång för alla godtgöra strumpfabrikanterne,
än att i all evighet till deras förmån beskatta lan-
det; det vore äfven det menskligaste mot fabrikan-
terna.
ekAnser ni våra skyddstullar verka derhän, att af-
hålla andra länder från fabriksdrift? Afsigten var
väl sådan, men verkan har blifvit rakt motsatt.
Bomulls- och Sidenfabrikanterna på kontinenten fruk-
ta ingenting så högeligen, som att vi nedsätta vår
skyddstull. Detta skulle nemligen bringa oss i ett
naturligt läge och förekomma de fluktuationer i han-
deln, för hvilka vi äro blottställda. Jag kan försäk-
ra, att tyska fabrikanterne frukta en nedsättning i
spannmålstullen mer än någonting annat, och de ty-
ska regeringarne göra för sitt lands bästa, mindre
efseende på om vi nedsätta tullen på fabrikater,
blott vi nedsätta den på trädvaror och spannmål.
aFörutsatt, att prisen på lifsmedel och råämnen
Mefve de samma i England som annorstädes, tror
ni att utländningen skulle lefverera sina varor bil-
ligare än wvi? Nej, vi skulle i alla fabriksgrenar
kunna täfla med dem. Med ett ord: hela min erfa-
renhet går derpå ut, att vi böra äga tullar endast
för financielt behof; att vi böra upphäfva alla skydds-
tullar och införa en billig beskattning, och att vi
derigenom kunna täfla med hvad land som helst.
I ett sednare förbör yttrade sig MGregor öfver
skyddstullarne, med afseende på kolonierne. Han
srinrade dervid, att många råämnen blifvit, till för-
mån för koloniernas produkter, belagde med en så
hög tull, att den kunde anses som ett förbud. Så
betalar kolonisockret 4 Pd. 4 sh. per centner, men
främmande socker 3 Pd. 3 sh. och raffineradt soc-
ker utan åtskillnad 8 Pd 8 sh.; häraf uppstår det
besynnerliga förhållande, att Brittiska kolonierna, som
genom den höga tullen hindras att sjelfva raffinera,
begagna Brasilianskt och Havanasocker, som blifvit
rafineradt i England. För att gynna Canada, få ej
främmande trävaror införas, och lika så äro, till för-
mån för fiskerierne och jordbruket, fiskvaror och an-
dra lifsmedel (med undantag af Amerikanskt mjö!
mot ö sh. per fat) till införsel förbudne. Medan
mani genom negeremancipationen tvingar plantage-