OO — Inn
(Insindt.)
I anledning af de recensent-missöden, hvaröf-
ver O. O. klagar (se Aftonbladet för i Måndags), tor-
de det icke vara otjenligt att erinra om, huru salig
ICederborgh på sin tid klagade öfver en lika mot-
gång, hvaraf man torde inhemta, att tiden varit sig
temligen lik förr och nu, att tidningar och deras
kritiker äro ganska nyttiga, åtminstone temligen
drägliga när de berömma, men högst förkastliga, ett
verkligt ogräs, när de tadla. Hans uppsats lyder
sålunda:
Skrif aldrig mot dårskap och laster, min vän!
Ung, gjorde jag så, och jag ångrar det än.
Jag skref emöt mystiska narrverk, och då
Jag ovänner fick ibland stora och små.
Jag skref om procentare, och en kapten
Svor dyrt, att slå af mig båd armar och ben.
Jag skref emot spelhus, och lycka det var,
Alt jag fick ett pass och ej stadnade qvar.
Jag skref om barberare-konst, i gemen,
Jag aldrig djerfts nyttja barberare sen.
Sist skref jag så fromt om en blomsterprydd stut,
Och ansåg mig säker, men det slog så ut,