latt man skulle trott det ämnadt för små barn. Hvarken duk eller servietter syntes der till, lika litet som någon butelj, karafin, tallrik, knif eller gaffel, med ett ord någonting af allt det som utgör ett Europeiskt kuvert. Stora brödskifvor, liggande rundt omkring på bordet, voro det enda. som tillkännagaf hvars och ens plats. Den förvånade Helena sökte med ögonen efter en stol att sätta sig på, men hon såg ej till någon sådan. acAh, ni är inte van vid landets bruk, sade fru Dubois då hon blef varse hennes förlägenhet. aHar ni inte någon gång sett skräddare arbeta?, aJo aNå väl, mitt söta barn, ni måste försöka att sätta er som de; jag medger att sådant inte är särdeles beqvämt, men folket här känner inte nägra andra slags stolar. Se här, se på mig, och gör på samma sätt Vid dessa ord satte sig fru Dubois på huk vid bordet och hvar och en gjorde på samma sätt utom den unga Pariserskan, som var alldeles förvirrad och under fem minuters tid gjorde flerfalldiga försök, innan hon lyckades att härma dess exempel. Slutligen kunde hon det; men efter denna första framgång, var det henne icke mindre kinkigt att i en så obeqväm ställning bibehålla jemnvigten, hvilken hon hvarje ögonblick var nära att förlora och för att icke falla baklänges, måste hon flera gånger fatta tag i den fordna portvakterskans arm, som lickligtvis hade sin plats bredvid henne. (Slut e a. g) —tt—