latt man skulle trott det ämnadt för små barn. Hvar-
ken duk eller servietter syntes der till, lika litet
som någon butelj, karafin, tallrik, knif eller gaffel,
med ett ord någonting af allt det som utgör ett Eu-
ropeiskt kuvert. Stora brödskifvor, liggande rundt
omkring på bordet, voro det enda. som tillkännagaf
hvars och ens plats. Den förvånade Helena sökte
med ögonen efter en stol att sätta sig på, men hon
såg ej till någon sådan.
acAh, ni är inte van vid landets bruk, sade fru
Dubois då hon blef varse hennes förlägenhet. aHar
ni inte någon gång sett skräddare arbeta?,
aJo
aNå väl, mitt söta barn, ni måste försöka att sät-
ta er som de; jag medger att sådant inte är särde-
les beqvämt, men folket här känner inte nägra an-
dra slags stolar. Se här, se på mig, och gör på
samma sätt
Vid dessa ord satte sig fru Dubois på huk vid
bordet och hvar och en gjorde på samma sätt utom
den unga Pariserskan, som var alldeles förvirrad och
under fem minuters tid gjorde flerfalldiga försök, in-
nan hon lyckades att härma dess exempel. Slutli-
gen kunde hon det; men efter denna första fram-
gång, var det henne icke mindre kinkigt att i en
så obeqväm ställning bibehålla jemnvigten, hvilken
hon hvarje ögonblick var nära att förlora och för
att icke falla baklänges, måste hon flera gånger fat-
ta tag i den fordna portvakterskans arm, som lick-
ligtvis hade sin plats bredvid henne.
(Slut e a. g)
—tt—