stärkt med ofantliga spikar, hvaremot Mauren slog
med en sten, hvilket der I landet tjenar i stället
för ringklockor.
Efter några minuters väntan öppnades porten och
en ohygglig negsrinna, knappt skyld i några bom-
allsiärfts-trasor, stack: hufvudet ut åt gatan, kastande
en misstänksam blick på de båda främmande, hvar-
jemte hon tilltalade Mauren på etwt språk, som fran-
syskan ej förstod, men med vissa uttryck i rösten,
som på alla språk äro det omisskänneliga tecknet
till elakt lynne. Den unge Mauren svarade på sam-
ma språk, och efter något ordande fram och till-
baka, slog Tombuktos svarta dotter häftigt igen por-
ten. Ledsen och nedslagen ville Helena gå sin väg,
men hennes vägvisare bad henne vänta, försäkrande,
att negrinnan gått för att underrätta sin husbonde
om hennes.ankomst. Min Gud, hur många ceremo-
nier för att få se den stackars Victorine, tänkte flic-
kan, hvars hjerta sammandrogs af oro; hvilket sorg-
ligt palats, som ganska mycket liknar ett fängelse!
Och för öfrigt, hvilken förskräeklig p rtvakterska bon
har den Victorine! i hennes ställe skulle jag flytta,
och det snart.
Under det hon gjorde dessa betraktelser, öppna-
des porten ånyo och den svarta megäran gaf henne
ett tecken att följa sig. Hon tvekade något litet,
så mycken fruktan och afsky ingaf henne negrin-
nans anblick; hon besegrade likväl snart sin första
ovilja, bad sin följeslagare dröja och steg, icke utan
räddsla, öfver tröskeln. Den nya ciceroanen lät hen-
ne först stiga upp för några trappsteg, derefter gå
öfver en stenlagd gård, omgifven af en maurisk ko-
lonnad och införde henne slutligen i en stor, aflång
sal, hvars dörr låg åt denna gård. Efter att hafva
med fingret pekat på en liten divan, klädd med van-
ligt ylletyg,esom, jemte några mattor af rishalm, ut-
gjorde al!a rummets möbler, lemnade benne negrin-
nan ånyo, och några ögonblick derefter inträdde ett
ungt Mauriskt fruntimmer: det var Victorine.
Om Victorine icke genast fallit Helena om hal
sen, i det bon upphäfde. ett glädjerop, skulle denna
sednare troligen icke kännt igen henne, så stor var
den förvandling hela hennes person undergått; det
var icke endast den österländska drägten, som så