stärkt med ofantliga spikar, hvaremot Mauren slog med en sten, hvilket der I landet tjenar i stället för ringklockor. Efter några minuters väntan öppnades porten och en ohygglig negsrinna, knappt skyld i några bomallsiärfts-trasor, stack: hufvudet ut åt gatan, kastande en misstänksam blick på de båda främmande, hvarjemte hon tilltalade Mauren på etwt språk, som fransyskan ej förstod, men med vissa uttryck i rösten, som på alla språk äro det omisskänneliga tecknet till elakt lynne. Den unge Mauren svarade på samma språk, och efter något ordande fram och tillbaka, slog Tombuktos svarta dotter häftigt igen porten. Ledsen och nedslagen ville Helena gå sin väg, men hennes vägvisare bad henne vänta, försäkrande, att negrinnan gått för att underrätta sin husbonde om hennes.ankomst. Min Gud, hur många ceremonier för att få se den stackars Victorine, tänkte flickan, hvars hjerta sammandrogs af oro; hvilket sorgligt palats, som ganska mycket liknar ett fängelse! Och för öfrigt, hvilken förskräeklig p rtvakterska bon har den Victorine! i hennes ställe skulle jag flytta, och det snart. Under det hon gjorde dessa betraktelser, öppnades porten ånyo och den svarta megäran gaf henne ett tecken att följa sig. Hon tvekade något litet, så mycken fruktan och afsky ingaf henne negrinnans anblick; hon besegrade likväl snart sin första ovilja, bad sin följeslagare dröja och steg, icke utan räddsla, öfver tröskeln. Den nya ciceroanen lät henne först stiga upp för några trappsteg, derefter gå öfver en stenlagd gård, omgifven af en maurisk kolonnad och införde henne slutligen i en stor, aflång sal, hvars dörr låg åt denna gård. Efter att hafva med fingret pekat på en liten divan, klädd med vanligt ylletyg,esom, jemte några mattor af rishalm, utgjorde al!a rummets möbler, lemnade benne negrinnan ånyo, och några ögonblick derefter inträdde ett ungt Mauriskt fruntimmer: det var Victorine. Om Victorine icke genast fallit Helena om hal sen, i det bon upphäfde. ett glädjerop, skulle denna sednare troligen icke kännt igen henne, så stor var den förvandling hela hennes person undergått; det var icke endast den österländska drägten, som så