de, vid tillbedjarens oväntade företeelse, helt bestör och förvirrad in i en skrubb, som hängde tillhop: med hennes mors kammare, och hvilken hon upp: höjt till rang, heder och värdighet af sängkammare. Portvakterskan deremot, långt ifrån att förlora fattningen, emottog paschan lugn och oförfärad, och skyndade att bjuda honom en stol, sägande, med det artigaste småleende, hon kunde framkalla på sina läppar: Vill icke herren vara så god och sitta ner! Hvari kan jag vara till tjenst? Mio frun, svarade Österlänningen på temligen god fransyska, uer dotters gazell-öga har satt min själ i förvirring. Jag har redan under månans halfva omlopp baft henne alltid närvarande för mina tankar; jag känner ganska väl, att jag ej kan lefva henne förutan, och jag kommer nu för att begära henne af er., Hör dov, Victorine! ropade gumman, utom sig af förtjusning, i det hon vände sig åt skrubben, dit hennes dotter tagit sin tillflykt, herren kommer att begära dig. Men, tillade hon, i det hon antog en viss värdighet, cjag hoppas, min herre, att det är i hederliga afsigter.n aJag förstår er inte, svarade Mahomedanen. aJo, ser ni, enkan Dubois är inte den, som vill sälja sitt barn; heder och ära är det enda jag känner. Jag frågar derföre, om er afsigt är att gifta er med min dotter? aGifta mig? ja, ja, som ni vill, svarade Turken ganska allvarsamt. . aNå väl, då kunna vi komma till rätta med hvarann; men framför allt, min bäste herre, säg mig hvem ni är? ty det är ändå godt att veta, hvem man talar vid, och ehuru visserligen ert utseende, edra maner — — —) aJag heter Sidi-Mustapha-b-n-Mshammed-Ehodjan, inföll Österlänningen. aAcCk, min Gud, så många namn! Jag kan aldrig minnas hälften; och ni är Turk, är det inte så? eNej, min fru, jag är en Meaur.n cAh, ni är en Maur; hvad vill det säga en Maur? Från hvad land är ni dåt, aAlgier är min födelseort.