RIKSDAGEN. HÖGVÖRDIGA PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION ANGÅENDE JUDE-REGLEMENTET. (Forts. från Fredagsbl.) Biskop Bruhn: aFastän orsaken, hvarföre Juda folket, som nära 2009 år vistats bland Kristne, ständig erfarenhet af dessas lyckligare samfundsför ening och stigande bildning, likväl ännu fäster sij ihärdigt vid uråldriga förhoppningar och vid en fö dem och andra ej fördelaktig egenhet, ligger ganskä djup, och ännu länge torde qvarhålla dem uti dera: märkvärdiga söndring från andra nationer; så till bör det dock vår tid, att, från sina utmärkta fram steg inom landets område, ieke lemna någon indi vidu utesiuten; det tillhör en medborgerlig fordran alt med närmare band söka sluta till oss en folk klass, med hvilken vi redan dela många samhälls. förhållanden, och hvilken hittills uti kristna lände: egt en ganska precair tillvaro, föranledd af egenhe ter uti de åsigter, hvarmed den bedömer andra oct sig; det tillhör slutligen de Kristnas pligt, att ge nom öppnade tillfällen till en grundligare religions undervisning söka rycka från Judafolket den bindel som okunnighet och missledning länge qvarhållit beröfvande dem det ljus, som Evangelii lära sprider öfver lifvet, öfver våra moraliska förbindelser oct utsigter åt evigheten. Flerestädes utrikes har der före Judarnes fullständigare bildning varit ett före mål för en allvarligare omtanka, understödd af regeringar, religionslärare, samt af andre vetenska:. pernes och kristendomens vänner. Hvad således Riksens Ständer till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning i underdånighet vid förra Riksdagen hemställt om tillstånd för de bland oss pu boende Judar, att få begagna rikets alla offentliga skolor, gymnasier oct akademier, anser jag äfven nu böra i underdånighe förordas, heldst detta, utan skada för våra läroan stalter, kan, enligt min tanka, verkställas, under förbinrdelse till iakttagande af den för desse läroverl redan fastställde lag och ordning, så vidt ej någo deruti motstrider afsigten med ifrågavarande tillå telse, hvarom jag nedanföre torde få yttra mig, synnerhet med afseende på deltagandet uti under visning i kristna religionsläran och andaktsöfnin: garna. Vilja judiska föräldrar under nämnda förbindelst låta sina harn intagas uti våra skolor och gymna: sier, så ådagalägga de härmed ett medgifvande, at barnen ej må endast erhålla undervisning i profane läroämnen, utan oek i kristna religionsläran, och häruti böra vi ingalunda förhindra dem, under öfve:tygelse, att om dessa barn tidigt införlifvas med våra bildningsanstalter, skall äfven för religionsvetenskapen, den ensidiga religiösa riktning, som de uti föräldrahusen, eller judeskolor emottaga, mer och mer häfvas och genom inhemtandet af grunderna och bevisen för vår religion, skola de öfvertygas om huru oriktig den åsigt är af kristendomen, hvarigenom judaismen hittills ställt sig rakt mot densamma, och rotfästat sig uti en obenägenhet för kristna samfundet och kyrkan, som endast få, mer upplysta Judar, genom längre umgänge med oss, hunnit aflägga. Desse få torde ock ensamt blifva de, som af nu föreslagne tillåtelse komma att begagna sig; ty de öfrige äro så fattade af en ovilkorlig riktighet uti deras religion att de för dess skull gerna åsidosätta all profan kunskap, samt ega till större delen så ringa förkunskaper, att de ej kunna inse de bevis, hvarmed till annan öfvertygelse kunde ledas. Vi behöfva således ej befara, att genom nämnda tillåtelse lärjungarnes antal uti våra skolor så ökades, att de kristnas undervisning härigenom förhindrades. Men månne ej detta umgänge med Judarnes barn skulle, i religiöst hänseende, ej blifva skadligt för de kristnas, i synnerhet för de vid gymnasium mer utbildade ynglingar? Vore fråga om mången annan religionssekt, än den judiska, skulle denna skada kanske kunna förmodas; men närvarande judaism ligger uti en så djup bistorisk okunnighet, och rabbinismen har inlagt i densamma flera så påtagliga villor, att äfven den någorlunda granskande yeglingen ej af desse skall för sin framtida religionsåsigt få en skadlig riktning. Men kanhända skall en söndring emellan lärjungarne uppstå, föranledd af den äldriga mellan Judar och Kristna, hvaraf disciplin inom läroverket kunde försvåras och kanske äfven obehagligare uppträden förefalla, med skadligt inflytande på allmänna undervisningen? En sådan följd har dock ännu ej förnummits af döpte judebarns närvaro vid läroverken, fastän det föregående dopet ej kan anses hafva häfvit ömsesidiga fördomar. eller betagit möjlighet för en lika söndring, som af umgänget med döpta Judar kunde förmodas. Barnsligheter eller ungdoms obetänksamma uppträden, hafva ej vid laroverken hittills varit ohörde, men undervisningen under uppmärksamme tärare likväl med fördel fortgått. Att nu anse dem; för olikheten i religionen, blifva af farligare följder, tror jag vara en öfverdrifven fruktan. Uti unga åren blir man lätt kamrat och vän. Religionen söndrar då ej; då skall deremot umgänget med andra trosförvandter bilda den unge Juden för hans framtida samfundsförhållanden till en förtrolighet och vänskap, som uttränger ensidigheten, hvilken annars mäktigt förefinnes hos hans fåderne trosförvandter. Hvad som dock synes af mer betänklighet, vore den förmodan, som nästan oundvikligen skulle inträffa, att den judiske ynglingen, om han ålägges, atwt vara närvarande vid bönen, enligt kristendomens fordran uppställd, eller att sjelf förrätta den, åtminstone innän ban hunnit att inse dess sanning; och sitt -behof deraf, samt ännu fästes vid fådernetro, lätteligen införes uti skrymteri. eller att med lättsinnighet beka re TTT ESR VIRAePESPRSAEESRRSSIERSATAEERE