RIKSDAGEN.
HÖGVÖRDIGA PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION
ANGÅENDE JUDE-REGLEMENTET.
(Forts. från Fredagsbl.)
Biskop Bruhn: aFastän orsaken, hvarföre Juda
folket, som nära 2009 år vistats bland Kristne,
ständig erfarenhet af dessas lyckligare samfundsför
ening och stigande bildning, likväl ännu fäster sij
ihärdigt vid uråldriga förhoppningar och vid en fö
dem och andra ej fördelaktig egenhet, ligger ganskä
djup, och ännu länge torde qvarhålla dem uti dera:
märkvärdiga söndring från andra nationer; så till
bör det dock vår tid, att, från sina utmärkta fram
steg inom landets område, ieke lemna någon indi
vidu utesiuten; det tillhör en medborgerlig fordran
alt med närmare band söka sluta till oss en folk
klass, med hvilken vi redan dela många samhälls.
förhållanden, och hvilken hittills uti kristna lände:
egt en ganska precair tillvaro, föranledd af egenhe
ter uti de åsigter, hvarmed den bedömer andra oct
sig; det tillhör slutligen de Kristnas pligt, att ge
nom öppnade tillfällen till en grundligare religions
undervisning söka rycka från Judafolket den bindel
som okunnighet och missledning länge qvarhållit
beröfvande dem det ljus, som Evangelii lära sprider
öfver lifvet, öfver våra moraliska förbindelser oct
utsigter åt evigheten. Flerestädes utrikes har der
före Judarnes fullständigare bildning varit ett före
mål för en allvarligare omtanka, understödd af re-
geringar, religionslärare, samt af andre vetenska:.
pernes och kristendomens vänner. Hvad således
Riksens Ständer till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
i underdånighet vid förra Riksdagen hemställt om
tillstånd för de bland oss pu boende Judar, att få
begagna rikets alla offentliga skolor, gymnasier oct
akademier, anser jag äfven nu böra i underdånighe
förordas, heldst detta, utan skada för våra läroan
stalter, kan, enligt min tanka, verkställas, under för-
binrdelse till iakttagande af den för desse läroverl
redan fastställde lag och ordning, så vidt ej någo
deruti motstrider afsigten med ifrågavarande tillå
telse, hvarom jag nedanföre torde få yttra mig,
synnerhet med afseende på deltagandet uti under
visning i kristna religionsläran och andaktsöfnin:
garna.
Vilja judiska föräldrar under nämnda förbindelst
låta sina harn intagas uti våra skolor och gymna:
sier, så ådagalägga de härmed ett medgifvande, at
barnen ej må endast erhålla undervisning i profane
läroämnen, utan oek i kristna religionsläran, och
häruti böra vi ingalunda förhindra dem, under öfve:-
tygelse, att om dessa barn tidigt införlifvas med
våra bildningsanstalter, skall äfven för religionsve-
tenskapen, den ensidiga religiösa riktning, som de
uti föräldrahusen, eller judeskolor emottaga, mer och
mer häfvas och genom inhemtandet af grunderna
och bevisen för vår religion, skola de öfvertygas om
huru oriktig den åsigt är af kristendomen, hvarige-
nom judaismen hittills ställt sig rakt mot densam-
ma, och rotfästat sig uti en obenägenhet för kristna
samfundet och kyrkan, som endast få, mer upplysta
Judar, genom längre umgänge med oss, hunnit af-
lägga. Desse få torde ock ensamt blifva de, som
af nu föreslagne tillåtelse komma att begagna sig;
ty de öfrige äro så fattade af en ovilkorlig riktighet
uti deras religion att de för dess skull gerna åsido-
sätta all profan kunskap, samt ega till större delen
så ringa förkunskaper, att de ej kunna inse de be-
vis, hvarmed till annan öfvertygelse kunde ledas.
Vi behöfva således ej befara, att genom nämnda
tillåtelse lärjungarnes antal uti våra skolor så öka-
des, att de kristnas undervisning härigenom förhin-
drades. Men månne ej detta umgänge med Judar-
nes barn skulle, i religiöst hänseende, ej blifva skad-
ligt för de kristnas, i synnerhet för de vid gymna-
sium mer utbildade ynglingar? Vore fråga om mån-
gen annan religionssekt, än den judiska, skulle denna
skada kanske kunna förmodas; men närvarande ju-
daism ligger uti en så djup bistorisk okunnighet,
och rabbinismen har inlagt i densamma flera så på-
tagliga villor, att äfven den någorlunda granskande
yeglingen ej af desse skall för sin framtida religi-
onsåsigt få en skadlig riktning. Men kanhända
skall en söndring emellan lärjungarne uppstå, för-
anledd af den äldriga mellan Judar och Kristna,
hvaraf disciplin inom läroverket kunde försvåras och
kanske äfven obehagligare uppträden förefalla, med
skadligt inflytande på allmänna undervisningen? En
sådan följd har dock ännu ej förnummits af döpte
judebarns närvaro vid läroverken, fastän det föregå-
ende dopet ej kan anses hafva häfvit ömsesidiga för-
domar. eller betagit möjlighet för en lika söndring,
som af umgänget med döpta Judar kunde förmodas.
Barnsligheter eller ungdoms obetänksamma uppträ-
den, hafva ej vid laroverken hittills varit ohörde,
men undervisningen under uppmärksamme tärare
likväl med fördel fortgått. Att nu anse dem; för
olikheten i religionen, blifva af farligare följder, tror
jag vara en öfverdrifven fruktan. Uti unga åren
blir man lätt kamrat och vän. Religionen söndrar
då ej; då skall deremot umgänget med andra tros-
förvandter bilda den unge Juden för hans framtida
samfundsförhållanden till en förtrolighet och vänskap,
som uttränger ensidigheten, hvilken annars mäktigt
förefinnes hos hans fåderne trosförvandter. Hvad
som dock synes af mer betänklighet, vore den för-
modan, som nästan oundvikligen skulle inträffa, att
den judiske ynglingen, om han ålägges, atwt vara
närvarande vid bönen, enligt kristendomens fordran
uppställd, eller att sjelf förrätta den, åtminstone in-
nän ban hunnit att inse dess sanning; och sitt -be-
hof deraf, samt ännu fästes vid fådernetro, lätteligen
införes uti skrymteri. eller att med lättsinnighet be-
ka re TTT ESR VIRAePESPRSAEESRRSSIERSATAEERE