ter Hr B:s åsigt), 4af närvarande fara hemt varning och visdom för framtiden,; och på de varningen . må. bli riktigt fullständig, så anse den billige nödvändigt, ätt nu, genast betal Det synes af allt detta tydligt, att Hr Bergva såsom Kyrkoherde haft till. syfte, att. sjelf för ställa den .ckyrkan sem står midt i byn d. : s., att jerika mellan båda åsigterna, så att ha ej komme; illa ut på någotdera hållet. Billig heten åter består, enligt hans tolkning, deri, a! när det, hvarom tvistas, slutligen kommer ti delning, Regeringen må få taga pengarna oc Ständerna behålla argumenterna i utbyte åt si och sina kommittenter. Hade Hr B. åter icke från början utgått frå detta syftemål och lämpat sina slutledninga derefter; då måste vi ty värr fälla det omdö met om den värde representantens räsonnemang att det i logiskt afseende är under all kritil När han sjelf sagt sig ebeklaga med känsla a djup smärta ett sådant förvaltningssätt, ech ic ke kunnat vara blind för en trovärdig samt af mi noritetens i amysteriernas nödvändigt nog hem mastadda ledamöter ingalunda vederlagd kalky som visat, att medlen hade varit tillräckliga fö alla behöfliga utgifter, och Utskottets majorite på den grunden 4afstyrkt Ständerna att vidtag någon åtgärd i afseende på medels anvisande fö det antydda ändamålet, — när, säga vi, han ena sidan har denna kalkyl samt majoriteten dom, och å den andra en icke upplysande, mer oriktigt befunnen kalkyl af en minoritet inon Utskottet, som ifrån början gått vederbörande ärender i den saken; då må man väl kunn: efalla i farstun), som man säger, af förundrar öfver Hr B:s begrepp om trovärdighet. eFrå gar jag vägen till ett klarare ljus,, så är det ji likgiltigt, om den ena eller andra visat mig det blott jag får den i sigte. En desto större an ledning för Hr B. att följa Utskottets betänkan de, linnes deri, att denna majoriteten visat si; nog diplomatisk att icke revelera kabinettshemligheter, då man med revelationen endast kar ännu mer förvärra kabinettets ställning. Majoriteten har således på en gång varit mera hehörig att bedömma och förstårdigare i sitt handlingssätt (sedan det oförnuftiga steget, att under Ständerna draga hela denna affär, var taget) Men Hr Bergvall säger i början af sitt anförande, att han vid votering om millioner af sina kommitterades riksdalrar vill vara så billig som möjligtp emot dem, åt hvilka en present skulle gifvas, för det de tillåtit cett sådant förvaltningssätt under en så lång följd af år existera., För den, som vill vara opartisk, är det för öfrigt redan å priori klart, att kabinettskassan varit tillräcklig för nödvändiga utgifter, af hemig eller icke hemlig natur. Eljest skulle ju vid första Riksdag, sedan otillräckligheten inträffat, sådant tillkännagifvits åt Ständerna eller hemliga Utskottet; och ifall vägran följt, utrikesministern resignerat. Utgifternas nödvändighet måste således betviflats, helst bristen dolts för så många Riksdagar. Härtill kan man sluta, äfven utan Hr Foenanders kalkyl. Att nationens värdighet kräfver, att skulden af henne betalas, är en af dessa fraser, som Hr Bergvall eftersagt åtskilliga andra Riksdagsnotabiliteter. Men hans skäl patt man måste åtnöjg sig med hvad som skett, är så märkvärdigt att det från en man med något anspråk på konseqvens måste väcka den betänkligaste förvåning och bevisa huru begreppen om fordringarna på rätt och sedlighet kunna jemkas när de komma inom politikens område. Eller skulle det annars anstå en ledamot af det Högvördiga Stånd, som skall vaka öfver moralitetens lif, att genom er sådan slags billighet, hvars rätta namn är slapp: het och blundande för grundlagen, ge det andra hugget åt den offentliga moralen; eller att utan vämjelse vara vittne till den ömkansvärda taktik som en del af Regeringens så kallade vänner icke ansett under sin värdighet att använda, nemligen att om samma Regering bekänna och medgifva snart sagdt hvad som behagades, endas man ville betala; hvilken skam som helst, bara pengar beviljades! Hyggliga exempel från det offentliga till det enskilda. En representant borde likväl akta sig för all konsideration med en sådan grad af slöhet, emedan exemplet smittar som pesten. — Han bör ej heller, endast för att kunna vara så billig som möjligta, ngöra en bestämd skilnad mellan sak och form; der de så nära hänga tillsammans; ty en sak utan form är formlöshet, är ett oting, och cen form utan sak är tom. Mången har genom en sådan onaturlig skiljsmessa bedragit andra och sig sjelf. Då vi här på grund af Biets uppmaning ansett oss böra företaga en liten ransakning med del ofvanstående billighetsargumentet, hvilket för öf