ter Hr B:s åsigt), 4af närvarande fara hemt
varning och visdom för framtiden,; och på de
varningen . må. bli riktigt fullständig, så anse
den billige nödvändigt, ätt nu, genast betal
Det synes af allt detta tydligt, att Hr Bergva
såsom Kyrkoherde haft till. syfte, att. sjelf för
ställa den .ckyrkan sem står midt i byn d. :
s., att jerika mellan båda åsigterna, så att ha
ej komme; illa ut på någotdera hållet. Billig
heten åter består, enligt hans tolkning, deri, a!
när det, hvarom tvistas, slutligen kommer ti
delning, Regeringen må få taga pengarna oc
Ständerna behålla argumenterna i utbyte åt si
och sina kommittenter.
Hade Hr B. åter icke från början utgått frå
detta syftemål och lämpat sina slutledninga
derefter; då måste vi ty värr fälla det omdö
met om den värde representantens räsonnemang
att det i logiskt afseende är under all kritil
När han sjelf sagt sig ebeklaga med känsla a
djup smärta ett sådant förvaltningssätt, ech ic
ke kunnat vara blind för en trovärdig samt af mi
noritetens i amysteriernas nödvändigt nog hem
mastadda ledamöter ingalunda vederlagd kalky
som visat, att medlen hade varit tillräckliga fö
alla behöfliga utgifter, och Utskottets majorite
på den grunden 4afstyrkt Ständerna att vidtag
någon åtgärd i afseende på medels anvisande fö
det antydda ändamålet, — när, säga vi, han
ena sidan har denna kalkyl samt majoriteten
dom, och å den andra en icke upplysande, mer
oriktigt befunnen kalkyl af en minoritet inon
Utskottet, som ifrån början gått vederbörande
ärender i den saken; då må man väl kunn:
efalla i farstun), som man säger, af förundrar
öfver Hr B:s begrepp om trovärdighet. eFrå
gar jag vägen till ett klarare ljus,, så är det ji
likgiltigt, om den ena eller andra visat mig det
blott jag får den i sigte. En desto större an
ledning för Hr B. att följa Utskottets betänkan
de, linnes deri, att denna majoriteten visat si;
nog diplomatisk att icke revelera kabinettshem-
ligheter, då man med revelationen endast kar
ännu mer förvärra kabinettets ställning. Majo-
riteten har således på en gång varit mera he-
hörig att bedömma och förstårdigare i sitt hand-
lingssätt (sedan det oförnuftiga steget, att under
Ständerna draga hela denna affär, var taget)
Men Hr Bergvall säger i början af sitt anfö-
rande, att han vid votering om millioner af si-
na kommitterades riksdalrar vill vara så billig
som möjligtp emot dem, åt hvilka en present
skulle gifvas, för det de tillåtit cett sådant för-
valtningssätt under en så lång följd af år exi-
stera.,
För den, som vill vara opartisk, är det för
öfrigt redan å priori klart, att kabinettskassan
varit tillräcklig för nödvändiga utgifter, af hem-
ig eller icke hemlig natur. Eljest skulle ju vid
första Riksdag, sedan otillräckligheten inträffat,
sådant tillkännagifvits åt Ständerna eller hemli-
ga Utskottet; och ifall vägran följt, utrikesmi-
nistern resignerat. Utgifternas nödvändighet må-
ste således betviflats, helst bristen dolts för så
många Riksdagar. Härtill kan man sluta, äfven
utan Hr Foenanders kalkyl.
Att nationens värdighet kräfver, att skulden
af henne betalas, är en af dessa fraser, som Hr
Bergvall eftersagt åtskilliga andra Riksdagsnota-
biliteter. Men hans skäl patt man måste åtnöjg
sig med hvad som skett, är så märkvärdigt att
det från en man med något anspråk på konse-
qvens måste väcka den betänkligaste förvåning
och bevisa huru begreppen om fordringarna på
rätt och sedlighet kunna jemkas när de komma
inom politikens område. Eller skulle det annars
anstå en ledamot af det Högvördiga Stånd, som
skall vaka öfver moralitetens lif, att genom er
sådan slags billighet, hvars rätta namn är slapp:
het och blundande för grundlagen, ge det andra
hugget åt den offentliga moralen; eller att utan
vämjelse vara vittne till den ömkansvärda taktik
som en del af Regeringens så kallade vänner
icke ansett under sin värdighet att använda, nem-
ligen att om samma Regering bekänna och med-
gifva snart sagdt hvad som behagades, endas
man ville betala; hvilken skam som helst, bara
pengar beviljades! Hyggliga exempel från det
offentliga till det enskilda. En representant bor-
de likväl akta sig för all konsideration med en
sådan grad af slöhet, emedan exemplet smittar
som pesten. — Han bör ej heller, endast för
att kunna vara så billig som möjligta, ngöra en
bestämd skilnad mellan sak och form; der de
så nära hänga tillsammans; ty en sak utan form
är formlöshet, är ett oting, och cen form utan
sak är tom. Mången har genom en sådan ona-
turlig skiljsmessa bedragit andra och sig sjelf.
Då vi här på grund af Biets uppmaning ansett
oss böra företaga en liten ransakning med del
ofvanstående billighetsargumentet, hvilket för öf-