som vi äfven biträda det påstående, som Bie vid framhållningen, fäller, att Hr Bergvall: yttrande har. en lugn ton och ett flärdfrit föredrags. Men vid slutet af sitt omcum ut. ropar de Nögvördigstes stackars tjensteande: de skall derföre: blifva intressant att förnimm: hurtr de fria tidningarna skola bete sig för at söka rubba Hi Bergvalls argumenter.s Och se det var härmed som vi genast föresatte oss al! stå till tjenst; emedan ingenting kan vara lättare för den; söm vill våara oförvillåd, Vi hälse derföre i lägnäste ton Hr B. välkommen till er Hten strid! Hr Bergvall utmärker genast den ståndpunkt, hvarpå vi hafva honom, med följande ord: har vill bedöma denna fråga så billigt som möjlig! (säger med flit som möjligt), helst meningarns äro så stridiga, passionerna så upprörda och förvillelserna så nära. Han gör bestämd skilnad mellan sak och formp. Hr B. beklagar med känsla af djup smärta, att ett sådant förvaltningssätt kunnat existera, och hvad värre är, existera under en så lång följd af års. Han nästan gråter deröfver; men finner genast en tröstegrund. Detta fel är; säger han, draget under Riksrätts pröfning och dom. Man har härmed erkänt, att sjelfva saken är en rikets angelägenhet. — Och se, det är just hufvudknuten, hvad man egentligen har att bevisa, för att få sjelfva basen för betalningen. Och Hr B. pistår vidare, att frågan på sådan grund blef remitterad till Utskottet. Nå väl! detta allt är riktigt; men Hr B. talar sjelf på samma ställe om logisk konklusion; eftersom han då icke hatar logiska konklusionerp, så må han få en sådan, som är så rättvis och billig som möjligt. — Om en egendomsherre fRiket, eller dess ombud Ständerna) får veta, att hans öfver-inspektor (Regeringen) upptagit stora lån och satt bans kassa (kabinettskassan) i borgen derför, så låter han anklaga honom, för att genom rättens pröfning och dornm först och främst få honom straffad och sedan bli förvissad om, huruvidt hans bedrägeri sträckt sig, och få en i möjligaste måitto fullständig utredning), om icke hans (egendomsherrns) egodelar äro förskrifna åt ännu flera fordringsegare. Flera riksdagsmän ha vid remissen uttryckligen fästat sådana vilkor.) Men, värdaste Hr B! icke har egendomsherren med denna anklagelse erkänt skulden vara sin egen! Endast att saken rör honom, ifall hans namn missbrukats — har Lan tillkännagifvit. Rättvisan måste halva sin gång: den brottslige fick lof att anklagas, för att kunna straffas, (antingen han dervid orkar betala eller ej); men om egendomsherrn sedan vill betala, det är hans sak. Har han ,af någon anledning, offentligen annonserat, att hans tjenare ej kan upptaga penningelån etc. i hans namn, emedan sådant ej af honom erkännes,, så är väl klart, att ingen betalning från hans sida följer. Svenska nationen har i publicerade grundlagar annonserat sådant till efterrättelse för en och hvar (Hrr Smith, Paine et Smiths m. fl.) som sedan må skylla sig sjelf, om han handlat med en obemyndigad. — Hvarföre nationen icke heller bör vilja betala, har en vigtig orsak, hvarom längre ned. Sedan, för att vara riktigt billig,, anfalles Utskottet för det, att frågan icke der blifvit utredd. Men Hr B. känner nog, hvilka vilkor, sem vederbörande ifrån början hade fästat vid upplysningars meddelande åt Utskottet och Stånden, och Hr B. känner väl framförallt i hvad ändamål de personer inom stånden, som nu yrkat betalning, då ropade på återremiss! Var det för utredning af skuldsättningarna? för upplysningar om penningarnas användande m. m.? — Hr B. må ursäkta oss, om vi blifvit för allvarsamt stämda, för att svara på dessa fråger. Svaren höra dessutom till kabinetts-hemligheterna! Hr B. säger sig vara en främling i kabinettets mysterier (!) och frågande efter vägen till ett klarare ljus. Nu kommer han i qvalet, hvem han skall mera tro — Utskottet eller dess minoritet; och ingenting kan väl dervid vara billigaren än att han finner minoriteten trovärdigare än majoriteten. Majoriteten har väl haft lika goda ögon och lika tillräckligt omdöme, som de andra, och den har förklarat sig icke kunna tillstyrka någon betalning, emedan den endast funnit mindre god hushållning kunna vara orsaken till bristen m. m. Minoriteten deremot har uppställt en kalkyl. Denna kalkyl har väl blifvit till stor del vederlagd med en dylik af en annan Utskottsledamot, ock bevisar i alla fall icke någon betalningsskyldighet. Men här kommer åter billigheten till pass. Detta visar sig tydligen i följande räsonnemang: Regeringen skall, menar ban — (och behöfver äfven utan. tvifvel, efäss AN av As NA