ter Månsson ner från sin vådliga höjd, och då
generalen står på mark och helsar korpsen, med
dess öfverste i spetsen, står Petter Månssa vid
hufvudlaget af gaffelhästen och betraktar med
vemod hvarje svettdroppa, som, lik fradgan ur
en rakask, dryper ner och begärligt drickes af
den torra sanden.
Under talet, som vi försigtigtvis förbigå, skruf-
var generalen på kommendörsbandet, som, oak-
tadt blyklumpen, ej vill sitta annorlunda än li-
tet bubbligt. Värjan vill ej heller hänga rik-
tigt stilla. Den har så länge törstat efter blod,
att den blifvit helt orolig. Nog af; gene-
:ralen är nu vederbörligen i ordning; och med
ett: wvi börja genast, mina herrar, vänder
han sig: straxt utåt fältet, der man på ve-
derbörligt afstånd för svängrummets skull upp-
slagit ett tält, beprydt med fanor och stan-
darer, granris och sablar. — Mönstringskom-
missarien är väl i ordning? frågar generalen.
Och se, en liten tjock, rödbrusig man, klädd i
krigskollegii uniform, trekantig hatt och värja
med perlemofäste, stiger fram och bugar sig.
Det är nemligen att märka, att mönstringskom-
missarien, såsom civil karl betraktad, dagen in-
nan generalens ankomst, kommit skumpande på
carriol i sällskap wned ett ris papper och en
Maska patentbläck. — frod dag, kära kommis-
sarien, säger generalen och nickar nådigt. Är
allt i ordning?, — xJa, herr general.s — Fram-
för tältdörren står en prydlig ländstol, lånad i
prestgården, åt generalen, och inuti tältet ett
vanligt träbord och en tältstol för kommissa-
rien, soma breder upp sitt pappersförråd, drar
korken ur sin bläckflaska, och sätter ea ny stål-