GENREMÅLNINGAR ar ONKEL ADAM. I En Generalmönstring. Generalen kommer! Generalen kommer! ror man i officerstälten, i stallen, med ett ord sagdt öfverallt. Hela officerskorpsen klädd : stora uniformen och pelsen hängande på ena axeln, står hvad man kallar i klunga framför officersbyggningen, der generalens vagn skall stadna. På den vida slätten ser man ett väldigt damm-moln, ur hvilket då och då något guldglänsande framblixtrar. Det är broderiet på generalens krage, och kanske äfven en skymt al de gula plymerna, som; lika solrosor, sväja I vinden. Vagnen närmar sig i stark fart; de tre magra bondkulorna, som hafva äran gå i de starka seltyget, galoppera ojemnt under kusken: Pisksmällar, och Vid en sväng af landauen se v en liten gubbe bakpå uppkrupen på ett torn a koffertar och kappsäckar, och fasthållande sig på sin höga plats i några repstumpar. — Drottning Disa fann på, huru det gick an att vara hvarken klädd eller oklädd, hvarken fastande eller mätt Nå väl! den lilla gubben har påfunnit gåtan at! hvarken sitta eller ligga, stå eller bänga, mer ändock göra alltihop på en gång. — Nå! hven är han då? Jo, ingen annan än en medlem a Sveriges fria och lyckliga bondestånd, Pette: Månsson i Kråkemåla, som rår om hästarne. Vagnen stadnar; betjenten hoppar ned af kusk: bocken, öppnar vagnsdörren och slår med kraf ner fotsteget. Generalen lyfter på hatten för der bugande officerskorpsen och rätar ut benen, fö att klifva ur. I samma stund krånglar sig Pet