GENREMÅLNINGAR ar ONKEL ADAM.
I
En Generalmönstring.
Generalen kommer! Generalen kommer! ro-
r man i officerstälten, i stallen, med ett ord
sagdt öfverallt. Hela officerskorpsen klädd :
stora uniformen och pelsen hängande på ena
axeln, står hvad man kallar i klunga framför
officersbyggningen, der generalens vagn skall
stadna. På den vida slätten ser man ett väldigt
damm-moln, ur hvilket då och då något guld-
glänsande framblixtrar. Det är broderiet på ge-
neralens krage, och kanske äfven en skymt al
de gula plymerna, som; lika solrosor, sväja I
vinden. Vagnen närmar sig i stark fart; de tre
magra bondkulorna, som hafva äran gå i de
starka seltyget, galoppera ojemnt under kusken:
Pisksmällar, och Vid en sväng af landauen se v
en liten gubbe bakpå uppkrupen på ett torn a
koffertar och kappsäckar, och fasthållande sig på
sin höga plats i några repstumpar. — Drottning
Disa fann på, huru det gick an att vara hvarken
klädd eller oklädd, hvarken fastande eller mätt
Nå väl! den lilla gubben har påfunnit gåtan at!
hvarken sitta eller ligga, stå eller bänga, mer
ändock göra alltihop på en gång. — Nå! hven
är han då? Jo, ingen annan än en medlem a
Sveriges fria och lyckliga bondestånd, Pette:
Månsson i Kråkemåla, som rår om hästarne.
Vagnen stadnar; betjenten hoppar ned af kusk:
bocken, öppnar vagnsdörren och slår med kraf
ner fotsteget. Generalen lyfter på hatten för der
bugande officerskorpsen och rätar ut benen, fö
att klifva ur. I samma stund krånglar sig Pet