stund, hette det, Dr. Otto Sperling, Hans Maj:t
Kenungens af Danmark åc. födde arfundersåte, och
ännu i Hans Maj:ts tjenst, vexlat bref med förrä-
daren Ulfeld och alltid varit hans rådgifvare, samt
vidare öfyversatt hans apologi på latin, och dessutom
nyligen skrifvit en dylik för Ulfeld, den han medde-
lat till Kjeld Friis, hvarförutan han hyst förrädarens
son och icke uppenbarat dottrens hemliga anslåg,
angående slottsgrafven, samt talat illa om den dån-
ska regeringen och tvertemot sin i Gläckstadt afgif-
na försäkran plägat umgänge med Hans Maj:ts fi-
ender; ty kändes han skyldig till erimen lese ma-
jestatis (majestätsförbrytelse), och dömdes att hafva
förverkat lif, ära och gods.
Nu väntade Sperling hvarje dag att exekutionen
skulle ske; men 44 dagar derefter kom en prest vid
tyska kyrkan, magister Buck till honom och lofvade
honom nåd, allenast han ville uppenbara Ulfelds för-
räderi och alla de medskyldige; i motsatt fall skulle
han läggas på pinbänken. Men Sperling svarade,
att han icke visste af något förräderi, och magistern
aflägsnade sig, under det han drog på axlarne och
yttrade, att man då nödgades skrida till det yttersta.
Följande dagen blef han ställd inför en kommission.
I förmaket väntade bödeln med tvenne drängar, som
höllo tortur-instrumenterna tillreds. Kommissionen
började nu att fråga om förräderiet, och Sperling
förklarade åter, att han icke var medvetande af nå-
got dylikt. Nu förde honom slottsfogden till bödeln,
hvilken, innan han skred till verket, uppmanade he-
nom att bekänna; men då detta äfven var förgäfves,
gick slottsfogden in och kallade Sperling straxt till-
baka inför kommissionen, som emottog honom med
de orden: är det icke en skam, att en graduerad
person skall på pinbänken ? — I verldens ögon, vis-
serligen,, svarade Sperling, men icke i Guds; jag
aktar för en berömmelse inför Gud, att jag lider o-
skyldigt. Deras excellenser kunna i all sanning vara
öfvertygade, att jag icke vet af något brott, och är
oskyldig, som det barn som föddes i natt.o Derpå
föll han på knä och tog Gud tiil vittne på sin o-
skuld. Ja, ja,, svarades då, vi skola se till, huru
vi skola förmå öfvertala H. M. att förskona er från
torturen. Nu begynte man fråga efter äldre förhål-
landen (om icke Eleonora Ulfeld varit glad öfver
Christian IV:s död, om hon icke tillredt hans mat;
om icke kungen haft smärta i magen m. m.), under
det man anmärkte, att det dock var illa att han än-
nu hunde hålla med menniskor, som varit en orsak
till hans olycka, samt liksom frågade, om han icke
förstod hvart man villev. Men Sperlings svar voro
beständigt till fördel för Ulfeld och hans familj, och
straxt derefter återfördes ham till sitt fängelse, hvar-
st han fick vara i fred och ro. Först hölls han i
Blå tornet, der grefvinnan Ulfeld äfven hade sin sorg-
iga boning; sedan flyttades han till Kastellet, men
applefde icke, liksom hans medfånge, drottning So-
fia Amalias död, utan afled 4684 i fängelset. Hans
ik blef af slägtingar och vänner nedsatt i Vårfru-
kyrkan, der sedermera eldens härjningar blandat så
många namnkunniga mäns ben och monumenter med
gruset af förgängelsen.