Uti Dagligt Allehanda för i Lördags lästes en
ganska väl skrifven artikel under rubrik: Har
Riksdagen verkligen gått sönder? Vi anföra här
i utdrag den första och sista afdelningen.
aI viss mening höll det på att ske: en reaktion
begynnte att hafva några chancer för sig. Men, tack
vare de desperates desperation! reaktionen vardt om
intet genom deras hätskhet och oblyghet. Hade de
låtit sakerna gå sin gilla gång och tagit den ena
händelsen med den andra, såsom verkningar af öf-
vertygelse om hvarje saks rätta eller orätta beskaf-
fenhet, så torde möjligen en gynnsam sinnesstäm-
ning för vederbörande hafva kunnat i ett och annat
frambringas — en böjelse, både hos representanter
och allmänhet, att tyda åtskilligt till det bästa och
anse motståndet någon gång hafva gått för långt —
en sorts medlidande med anslagsjägarne. Men in-
genting togs på detta sätt; ingen måtta eller hof-
samhet, ingen besinning fick insteg, utan hvarje nej
tyddes såsom intrig af en aristokratisk akoalition,
såsom aparti-yra, såsom ett atärande hat till Ko-
nungen, ja till all regering och allt rättstillstånd,
såsom utbrott af anarkiska och revolutionära och
rabulistiska böjelser, såsom ingifvelser och stämp-
lingar af några illasinnade eller äregiriga demago-
ger. Damluckan för detta vettlösa och ilskna skym-
fande var upprifren, och störtfloden vältwade fram
;
j
I
i