TEATER OCH MUSIK. Dagens politiska angelägenheter hafva satt os: på efterkälken med redogörelsen för tvenne konserter, Hr Hofkapellmästaren Johan Bervalds oct Hr Konsertmästaren August Bervalds, båda på Kongl. Theatern. Några få ord angående hvardera böra likväl icke underlåtas. Hrr Johan och August Bervald äro såsom violinspelare mycke olika, och hafva hvardera en egenskap, som sam: mansmälta hos en person skulle ställa denne : den första rangen bland de Europeiska ryktbarheterna på detta instrument. Hos Hr J. Bervald är det ljufhet, smak och gratie, hos Hr A. Bervald styrka och vitess. De mest framstående partierna på dessa konserter voro för öfrigt, med undantag af ouverturer af kända mästare: pi den förra ett par numror, deri en ung musikälskarinna, Dem. Bervald uppträdde, hvars röst utbildats betydligt i styrka och klangrikhet sedan förra gången hon lät höra sig, och på den sednare en konsert på fyra flyglar, utförd af fyra redan förut nämnda musikälskarinnor. Detta utgjorde ostridigt glanspunkten af Hr A. Bervalds konsert. Stycket, ett potpourri af variationer, förnämligast ur Den Stumma, utfördes med en verkligen beundransvärd ensemble, så mycket svårare som kompositören gjort oupphörliga förändringar i tempo. Det var niågonting både musikaliskt och seeniskt intressant att se de fyra unga hvitklädda damerna, hvar och en vid sitt instrument, skapande så fullkomlig harmoni. På den förra konserten gjorde man dessutom, om vi ej bedraga oss, för de fleste en ny bekantskap med Bellini, uti väl utförda stycken ur hans opera Montechie Capuletti, äfvensom man återförnyade en annan icke mindre angenäm med Gluck, uti scener ur Armide, utförda af Dem. Jenny Lind, som äfven vid detta tillfälle rättvisade sin kallelse såsom dramatisk sångerska. — Den Tyske skådespelaren Hr Kirchner uppträdde i går afton uti den förut annonserade pjesen: Die Braut af Körner, äfvensom uti en liten komedi kallad Der Wiener und die Wienerinn, och rättvisade i dessa stycken till alla delar det rykte han eger såsom en utmärkt talang i den komiska genren. Isynnerhet i den sednare pjesen var han, såsom utklädd till fruntimmer, alldeles förträfflig, och erhöll jemväl ett stormande bifall. Vid slutet deraf adresserade han till publiken, på Svenska, några nätta afskedsverser, uttalade med en renhet i dialekten, som var förvånande, efter en så kort vistelse härstädes. Också inropades han efter spektaklets slut. — Det bör icke lemnas obemält, att Hrr Habicht och Stjernström, som biträdde honom, en i hvardera pjesen, äfven gjorde sin sak ganska väl, serdeles Hr Habicht. Mot Hr Stjernström skulle vi vilja göra den enda lilla anmärkningen, att han, ehuru hans rol helt och hållet tillhörde den komiska genren, inlade i sjelfva talorganen nog mycket af den sentimentalitet, som gerna vill följa honom öfverallt. En sådan viss öfvervägande fallenhet åt ett håll stelnar lätt till ett sedan outrotligt manår, på hvilket mer än en konstnärs-reputation slutligen lidit skeppsbrott.