af den mindre vanliga beskaffenhet, att det o bildade samvetet icke synes vara en säker ledstjerna vid skimret af de heteronomiska motivernas här lätteligen villande irrbloss. Hvad som förkortar vår bevisning, är det ai alla opinanter medgifna förhållandet, att en he rad af fel (handlingar stridande mot Grundlagens och sedolärans föreskrifter) äro in casu begångna, och att frågan sålunda kan inskränkas till den om påföljden. — Såsom premisss härvid gäller hvad alla nyare Rättslärare utred! angående förhållandet emellan det juridiskt och moralisk: rätta, att, enligt Hegel som itskiljer moralitet och sedlighet, förmodligen mellan frihetens lagzbundenhet och det i öfverensstämmelse med s:elfbestämningen (autonomien) möjliga handlandet, såsom uttryckande den förnuftiga viljans subs tantialitet, det rätta, är uti serien af de processer hvarigenom anden utvecklas till absoluthet, en sedlig nödvändighet. Häraf följer, att vi böra, äro moraliskt pligtige realisera det som Rä:slagen (Natur-Rätten) stadgar. Redan Boethius sade, att ehuru man icke må härleda yttre räti från Sedoläran, så agillar och bjuder hon det yttre rätta ur det inre rättas synpunkt ; och hos J. E. Fichte heter det i System der Rechtsle:re, (Se dess nachgelassene Schriften, 2 Th. pag. 500) cDas vissen soll sich begreifen als) Erscheinunz Gottes — als Ich — als Eins...aus der Manvnigfaltigkeit. In dieser ist Störung der Freiheit möglich. Dieser Störung soll das Reehtsgefesz abhelfen, och han deducerar sålunda rättslagen såsom vilkor för sedligheten. — Nu innehåller Rättslagen, såsom theoretisk uppgift, att till annuvilerande af den disharmoni eller rubbning af jemnvigten i frihetsverlden, som uppstått gerom en felaktig handling, fordras 2:ne momenter, neml. först den onda positionens motsvarande negation, der denna är möjlig, hvarigenom cen reela effekten reduceras till noll. Detta är grunden till skadeersättning). Ett annat sätt för reduktioners verkställighet är det som måste användas vid försök till brott, neml. att förhindra fullbordandet. Detta förhindrande kan naturligtvis vara sådant, att det i sig innesluter äfven det andra momentet, det egentliga straffet, genom hvi:ket negationen sjelf antager form af position, och den sedliga harmonien blir återställd. — Subsumeras denna minor under den föregående öfversatsen, så följer att reducerandet är en pligt. Också säger Hegel uttryckligen: Die Strafgerechtigkeit ist zugleich Pflicht zu strafenx. — Användningen på vår fråga gör sig nu sjelf. Försök till öfverträdelse af 76 Regeringsformen är gjordt. Fuilbordandet af försök till lagbrott bör hindras. Riket bör ej med gäld belastas, och betalning kan icke ske, utan att gäldbelastandet anteponeras. Nationens ombud äro således sedligen (moraliskt) förbundna förhindra betalning af Kabinettskassans skuld genom statsmedel. — Hvem betalningen må drabba, hörer icke till Ständerna att taga i öfvervägande en gång; men dervid kommer reduktionens andra moment att inträda, och sakens natur blir här den Nemesis, som bestraffir hvad rättvisans verldsliga arm ej når, och hvarpå man icke med säkerhet känner rätta rubriken, då uppgifterna från sjelfva vännerna om orimliga planers onödiga mot-intriguerande, procent-slöseri etc etc, svära mot hvarandra. — Skulle det kunna visas, att icke-betalning vore politiskt oklok, hjelper det alls icke. Sedelagens bud äro ovilkorliga, ka!hegoriska. Blygs man ej hafva underlåtit besinna detta? Men motsatsen har lika mycken probabilitet för sig. I den regionen finnes för menniskor ingen visshet. Allt dei öfriga deräsonerandet i denna sak förtjenar ej omnämnas. Huru det nu varit möjligt bibringa dem, som ) En quasi-lagtolkare yttrade nemligen (Se Svenska Bet för d. 3 Maj, 9:de spalten) att avår Grundlag icke vet af materielt skadestånd hos Rådgifvarne, utan endast straff Visserligen finnes skadestård icke omnämndt med uttryckliga ord i Grundlagarne, men hvad betyder hänvisningen på ett par ställen i ansvarighetslagen, för Statsrådet till 42 i 4 Cep. R:s Balk., der det hetter bland annat: aoch fylle allan skada,; och hvad betyda de på flera ställen nyttjade orden; lif, ära och gods. Böter såsom straff äro alltid bestämda. Här deremot anses skadan alltid hafva den qvalitativa vigt, att ingen privat egendom kan compensera den. Huru kan en eljest lärd man ha så liten kännedom om Lagars i Rättsläran grundade allmänna natur, att han icke misstänker någon ofullständighet i sin undersökning, innan man drar till med sådane påståenden? Och referenten sedan — och redaktion, som utbasunar sin båtise. Det utvisar en sorglig anordning af undervisningen vid våra Läroverk. Man inpluggar så länge i minnet en hop dödt kram, att man icke får tid öfrig lära begripa det i lifvet angelägnaste för menniskan såsom medborgare, — rättvisans fordringar.