af den mindre vanliga beskaffenhet, att det o
bildade samvetet icke synes vara en säker led-
stjerna vid skimret af de heteronomiska moti-
vernas här lätteligen villande irrbloss.
Hvad som förkortar vår bevisning, är det ai
alla opinanter medgifna förhållandet, att en he
rad af fel (handlingar stridande mot Grundla-
gens och sedolärans föreskrifter) äro in casu be-
gångna, och att frågan sålunda kan inskränkas
till den om påföljden. — Såsom premisss här-
vid gäller hvad alla nyare Rättslärare utred!
angående förhållandet emellan det juridiskt och
moralisk: rätta, att, enligt Hegel som itskiljer
moralitet och sedlighet, förmodligen mellan fri-
hetens lagzbundenhet och det i öfverensstämmel-
se med s:elfbestämningen (autonomien) möjliga
handlandet, såsom uttryckande den förnuftiga vil-
jans subs tantialitet, det rätta, är uti serien af
de processer hvarigenom anden utvecklas till
absoluthet, en sedlig nödvändighet. Häraf följer,
att vi böra, äro moraliskt pligtige realisera det
som Rä:slagen (Natur-Rätten) stadgar. Redan
Boethius sade, att ehuru man icke må härleda
yttre räti från Sedoläran, så agillar och bjuder
hon det yttre rätta ur det inre rättas synpunkt ;
och hos J. E. Fichte heter det i System der
Rechtsle:re, (Se dess nachgelassene Schriften, 2
Th. pag. 500) cDas vissen soll sich begreifen als) Er-
scheinunz Gottes — als Ich — als Eins...aus
der Manvnigfaltigkeit. In dieser ist Störung der
Freiheit möglich. Dieser Störung soll das Reehts-
gefesz abhelfen, och han deducerar sålunda rätts-
lagen såsom vilkor för sedligheten. — Nu inne-
håller Rättslagen, såsom theoretisk uppgift, att
till annuvilerande af den disharmoni eller rubb-
ning af jemnvigten i frihetsverlden, som upp-
stått gerom en felaktig handling, fordras 2:ne
momenter, neml. först den onda positionens mot-
svarande negation, der denna är möjlig, hvari-
genom cen reela effekten reduceras till noll. Det-
ta är grunden till skadeersättning). Ett annat
sätt för reduktioners verkställighet är det som må-
ste användas vid försök till brott, neml. att för-
hindra fullbordandet. Detta förhindrande kan na-
turligtvis vara sådant, att det i sig innesluter äf-
ven det andra momentet, det egentliga straffet, ge-
nom hvi:ket negationen sjelf antager form af po-
sition, och den sedliga harmonien blir återställd.
— Subsumeras denna minor under den föregå-
ende öfversatsen, så följer att reducerandet är
en pligt. Också säger Hegel uttryckligen: Die
Strafgerechtigkeit ist zugleich Pflicht zu strafenx.
— Användningen på vår fråga gör sig nu sjelf.
Försök till öfverträdelse af 76 Regeringsfor-
men är gjordt. Fuilbordandet af försök till lag-
brott bör hindras. Riket bör ej med gäld be-
lastas, och betalning kan icke ske, utan att gäld-
belastandet anteponeras. Nationens ombud äro
således sedligen (moraliskt) förbundna förhindra
betalning af Kabinettskassans skuld genom stats-
medel. — Hvem betalningen må drabba, hörer
icke till Ständerna att taga i öfvervägande en
gång; men dervid kommer reduktionens andra
moment att inträda, och sakens natur blir här
den Nemesis, som bestraffir hvad rättvisans
verldsliga arm ej når, och hvarpå man icke med
säkerhet känner rätta rubriken, då uppgifterna
från sjelfva vännerna om orimliga planers onö-
diga mot-intriguerande, procent-slöseri etc etc,
svära mot hvarandra. — Skulle det kunna vi-
sas, att icke-betalning vore politiskt oklok, hjel-
per det alls icke. Sedelagens bud äro ovilkor-
liga, ka!hegoriska. Blygs man ej hafva under-
låtit besinna detta? Men motsatsen har lika myc-
ken probabilitet för sig. I den regionen finnes
för menniskor ingen visshet. Allt dei öfriga
deräsonerandet i denna sak förtjenar ej om-
nämnas.
Huru det nu varit möjligt bibringa dem, som
) En quasi-lagtolkare yttrade nemligen (Se Sven-
ska Bet för d. 3 Maj, 9:de spalten) att avår Grund-
lag icke vet af materielt skadestånd hos Rådgif-
varne, utan endast straff Visserligen finnes ska-
destård icke omnämndt med uttryckliga ord i
Grundlagarne, men hvad betyder hänvisningen på
ett par ställen i ansvarighetslagen, för Statsrå-
det till 42 i 4 Cep. R:s Balk., der det hetter
bland annat: aoch fylle allan skada,; och hvad
betyda de på flera ställen nyttjade orden; lif, ära
och gods. Böter såsom straff äro alltid bestämda.
Här deremot anses skadan alltid hafva den qvali-
tativa vigt, att ingen privat egendom kan compen-
sera den. Huru kan en eljest lärd man ha så li-
ten kännedom om Lagars i Rättsläran grundade
allmänna natur, att han icke misstänker någon o-
fullständighet i sin undersökning, innan man drar
till med sådane påståenden? Och referenten sedan
— och redaktion, som utbasunar sin båtise. Det
utvisar en sorglig anordning af undervisningen vid
våra Läroverk. Man inpluggar så länge i minnet
en hop dödt kram, att man icke får tid öfrig lä-
ra begripa det i lifvet angelägnaste för menniskan
såsom medborgare, — rättvisans fordringar.