— Hvar och en känner om rofdjuren, att de äre försedda med skarpa sinnesförmögenheter. Deras väderkorn är fint likasom deras öra, och de skulle derföre godt förstå att hålla sig undan jägaren, om icke spåren efter deras tassar förrådde dem. Så är det äfven med en viss uf. d. Utgifvaren; han håller flitig utkik efter rof, såsom vore han försedd med hundrade ögon; ett eget slags snorflande tillkännagifver redan på långt håll, när hans väderkorn är på slag; när han väl fått tag i rofvet, det må vara ett menlöst får eller en rädd hare, så kan man vara säker på att han ej släpper det ur sigte; han kryssar och smyger äfven i otaliga bugter, så att man har svårt att följa honom, men med allt detta förrådes han öfverallt af spåren efter den tunga mefistofeliska hästfoten. Detta är äfven händelsen med de sednaste maroderingarna i Svenska Minerva uti kabinettsfrågan, der hofven lemnat så tydligt intryck, att man ej kan misstaga sig om den som sträfvat omkring i;spalterna. Tidningen Freja innehöll, som det synes, med afseende härpå, sistlidne gårdag följande rätt qvicka allusion, för hvilken vi ej kunne undgå att göra henne vår kompliment: eDen fritänkande Surre och den mycket godap Fidelhafva synts flera dagar vandra förtroligt tillsammans sedan den första maj. Detta är ganska anmärkningsvärdt, och antyder att Fidele som representerar den monarkiska principen, eller tillgifvenhet i döden för en enda allenastyrande, (hans aflidne husbonde, Sjökaptenen) synes hafva gjort några koncessioner åt urre, som realiserat den fria hundens ide. De hafva förut haft olika åsigter angående den aristokratiska kabinettskattan, för hvilken Fidele byst mycken välvilja, oaktadt katten varit ganska falsk äfven mot den ärlige Fidele; men sedan hon ändtligen blifvit qväst, tyckes Fidele hafva funnit skäl att sluta sig till opinionens hund, den kederliga Surre. I en tid, der man allt skarpare och skarpare söker uppdraga gränslinierna mellan olika opinioner, är ofvan antydda intima förhållande på det högsta rörande och exemplariskp.