Vid denna fråga upplyftade madame Nanteuil stolt
sitt hufvud.
— Min man! svarade hon ; min man! han har nyss
rest sin väg, Langlois, med påstående, att ni är min
älskare!
— Jag, madame? ack! jag är endast eder vän,
eder tiilgifne.....
— Min vän!.... afbröt hon, räckande honom sin
hand.
— Detta är mig obegripligt, fortfor han med ned-
slagenhet; ännu förstår jag ej, hvarföre H. Nanteuil
rest sin väg; och ännu mindre begriper jag, hvad
doktor Bernard hade att göra hos er.
— Emedan er ädla och högsinnade själ ej förstår
sig på det nedriga och lågsinnade, Langlois; eme-
dan ni har hjerta, och är ur stånd. att begripa de
låga passionerna, de förhatliga och rysliga brotten.
Doktor Bermard hade ej för afsigt att mörda mig,
Langlois; han Har redan gjort det tvenne gånger
och säkert, genom förtalet och skymfen, som äro
hans vapen: han ville tvinga mig, att inom en må-
nad ingå en äktenskaplig förening med honom....
— Aktenskaplig! med honom! huru skulle :det
vara möjligt! det är en dröm, en galenskap! inföll
Langlois, skarpt fästande ögonen på madame Nan-
teuil. Huru skulle ni kunna ingå en sådan förening
med denne man? Hvad hans dristighet angår, så är
det jag, jag ensam, som vill tukta den. Jag vill
hafva ögat öppet och handen beredd.
— Men ni vet icke, Langlois, att ni ännu mera
komprometterar mig; ni vet icke, att det är denna
dåliga varelse, jag har att tacka för alla mixa olyc-
kor: Ar det icke han, Sem Om en stund ämnar
göra baron Nanteuils h:stru till en anklagad, brotts-
lig qvinna, som. blifvit otvergifven af sin man? Är
det icke han, som kommit Rudolph att tro på den
löjliga fabeln om en intrig med er, er, som jag dock
så mycket aktar — skyndade hon sig att svara —
aktar som en vän, en bror.....