BADAREN 1 DIEPPE, )
AF ROGER DE BEACUVOIRE.
IX.
— Langlois! ropade hon, med uttryck af glädje
och lycka. I detta utrop låg en tyst tacksägelsebör
till Gud.
— Ja, Langlois! svarade badaren, närmande sig
henne i en ställning, som tillkännagaf den aktning
han för henne hyste, i det han mot henne rigtad
en talande och öm blick.
Hans kläder voro dammiga, hans utseende blek
och tecknadt af sinnesrörelse.
— År det väl möjligt, att ni skulle vara sårad:
återtog madame Nantenil, tänkande på det skott, hor
nyligen hört, Tala! ack! tala då! sade hon, me
sina darrande händer kännande på badarens grofyv
kläder.
— Lugna er, madame, jag är icke sårad: jag ha
de kunnat blifva det; hör här händelsen. Min mot
ståndare, som är mig en obekant person, och son
kom hastigt gående från edert hötel, efter det skä
rande skri, som ni nyss förut uppgifvit vid dett
fönster, begagnade sig af det ögonblick, då jag, son
trodde honom vara en röfvare, fattade häftigt ut
hans kappa, för att rikta hans försvarsvapen emo
mig; men detta. vapen slog min hand undan. Då
gick han två steg tillbaka, sigtade på mig och los
sade sitt skott. Det är en Guds skickelse, att dett:
ej träffade mig. Hvad kunde detta vara för en-us
ling? jag känner honom icke, men jag vill lära kän
na honom.
— Denne usling är doktor Bernard! o! ja, en us
ling! .... återtog hon, med en till förtviflan grän
sande rörelse.
— Ville han då kanske mörda er? Eller hvar ä
då er man?
) Se Aftonbladet för den 24, 27, 22. 30 April, 1
3, 4 och Maj.