spelle som en kari, ja, 1 ImMangas tycCcKE Ull OCI
med intressantare. Vi återkomma till en redo-
görelse för detta stycke.
— En ledamot af Preståndet Hr Prosten Käll-
gren har, förmodligen med anledning af det rykte
som i Fredags stod omtaladt i Aftonbladet, at!
Hr Prosten efter detta ansåges komma att er
hålla Domprosteriet i Skara, begärt rum för föl
jande:
Då mitt yttrande i Presteståndet den 30 sistlidne
April, rörande Kabinettskassan, blifvit af tidningar.
ne Aftonbladet och Dagligt Allehanda satt iett slags
samband med det nu lediga Domproste-embetet i
Skara, så föranlåtes jag härmed högtidligen förklara,
att dessa tidningar härigenom begått en stor orätt-
visa. De hafva framkastat en försåtlig och sårande
insinuation, till hvilken åtminstone jag sjelf. ej kän-
ner ens den ringaste rättmätiga anledning. Min
Riksdagsmanna-karakter har jag ej förändrat och
ämnar ej heller förändra den. Väl har jag merän-
dels röstat lika med de representanter, som sökt för-
hindra ökade statsutgifter, lindra landets skawtebör-
dor, 0. s. v., men aldrig har jag tillhört något så
kaliadt Riksdagsparti. Fri och oberoende, och utan
att rubbas af några impulser från den ena sidan el-
ler den andra, har jag vid hvarje frågas behandling
endast följt min egen öfvertygelse, så god och rätt-
skaffens jag kunnat åstadkomma den. Så har jag
förfarit i nu omförmälde fråga, och ämnar alltid så
förfara. Både från ett ock annat håll önskade jag
mera aktning för den frffinnade, rena personliga
öfvertygelsen. Hvar finnes här på jorden den in-
faliible, som med skäl kan säga: endast jag vet hvad
rätt och sannt är, min öfvertygelse bör vara allas.
Nog hade jag gerna sett, och det af flera skäl, att
landet förskonats från den så bittert klandrade ut-
giften — men det ges fail, då man bör gå välvilli-
gare, fogligare, fridsammare och försonligare tillväga,
än den strängare rättvisan tyckes fordra. Till vi-
dare upplysning om min åsigt af frågan, bifogar jag
ock mitt ofvanberörde yttrande:
Det torde vara i sin ordning, att något hvar ytt-
rar sin öfvertygelse i nu förevarande ämne. Då
det förra gången diskuterades i Högv. Ståndet, del-
tog jag icke i diskussionen, ty frågan förekom mig
serdeles dunkel och mystisk, ja till och med obe-
haglig, och tycktes väl behöfva, att närmare utre-
das, förklaras oci begrundas. Men det nya betän-
kandet lemnar ingen ytterligare egentlig upplys-
ning. Hvad är nu då att göra på den punkt och
i det skick, der frågen, sig nu befinner? På grund
af hvad jag i ämnet kunnat inhemta, bekänner jag
helt öppet och oförställdt, det jag tager för gifvet,
att Kabinettskassan blifvit illa behandlad, att dess
skuld icke tillkommit i grundlagsenlig ordning, och
att nationen ingalunda kan anses juridiskt förplig-
tad till denna skulds betalande. Men härom är re-
dan nog taladt och skrifvet, ja. vida mer än rätt
och godt varit. Att jag sällan och ogerna röstar
för förhöjda anslag, torde vara en nogsamt känd
sak. Nu måste jag dock göra det, och gör det af
ren och innerlig öfvertygelse. Förr eller sednare,
på ett eller annat sätt lärer väl skulden i alla hän-
delser komma att af allmänna medel godtgöras.
Att genast bevilja ett behöfligt anslag till dess be-
talande på en gång, torde ej vara rätt välbetänkt,
men om Rikets Ständer anslogo till dess successi-
va dödande en årlig summa, ungefär motsvarande
den för Ministerkassan skedda nedsättningen, och
Regeringen dessutom för samma ändamål gjorde år-
liga besparingar genom indragning af några troli-
gen mindre behöfliga ministerposter, m. m., så blef-
ve skulden snart nog betald. Saken torde hafva
mer än en ömtålig sida. En ligger redan för öp-
pen dag. Att vägra allt deltagande i skuldens be-
talning tyckes mig icke vara rätt förenligt med den
grannlagenhet; som ett folx är skyldigt sin högste
styresman. Det är icke rätt, det är icke ädelt, att
vilja för den åldrige Konungen förmörka och för-
dystra hans lefnads aftonhimmel. Under alla våra
för öfrigt skiftande meningsstrider må vi dock al-
drig glömma, att fäderneslandet har till honom sto -
ra och odödliga förbindelser.
Jag röstar för afslag å betänkandet och för ett
årligt anslag till amortering af ifrågavarande skuld,
såsom jag ofvan uppgifvit. Hvad angår nödige och
möjlige kontroller af kassans framtida förvaltning,
m. m. instämmer jag uti hvad föregående värde
Talare derom yttrat. Stockholm den 2 Maj 1841.
J. Källyren.n
Red. anser icke nödigt, att vid ofvanstående
tillägga något annat, än att Aftonbladets Fre-
lagsnummer icke föranleder till något från vår
ida inledt sammanhang mellan yttrandet i Ka-
binettskassefrågan och Domprosteriet. Ty om
ock Domprosteriet skulle visa sig komma efter-
it, så är det ingalunda derföre sagdt, att Hr
Prosten haft någon tanka derpå vid yttrandet.