spelle som en kari, ja, 1 ImMangas tycCcKE Ull OCI med intressantare. Vi återkomma till en redogörelse för detta stycke. — En ledamot af Preståndet Hr Prosten Källgren har, förmodligen med anledning af det rykte som i Fredags stod omtaladt i Aftonbladet, at! Hr Prosten efter detta ansåges komma att er hålla Domprosteriet i Skara, begärt rum för föl jande: Då mitt yttrande i Presteståndet den 30 sistlidne April, rörande Kabinettskassan, blifvit af tidningar. ne Aftonbladet och Dagligt Allehanda satt iett slags samband med det nu lediga Domproste-embetet i Skara, så föranlåtes jag härmed högtidligen förklara, att dessa tidningar härigenom begått en stor orättvisa. De hafva framkastat en försåtlig och sårande insinuation, till hvilken åtminstone jag sjelf. ej känner ens den ringaste rättmätiga anledning. Min Riksdagsmanna-karakter har jag ej förändrat och ämnar ej heller förändra den. Väl har jag merändels röstat lika med de representanter, som sökt förhindra ökade statsutgifter, lindra landets skawtebördor, 0. s. v., men aldrig har jag tillhört något så kaliadt Riksdagsparti. Fri och oberoende, och utan att rubbas af några impulser från den ena sidan eller den andra, har jag vid hvarje frågas behandling endast följt min egen öfvertygelse, så god och rättskaffens jag kunnat åstadkomma den. Så har jag förfarit i nu omförmälde fråga, och ämnar alltid så förfara. Både från ett ock annat håll önskade jag mera aktning för den frffinnade, rena personliga öfvertygelsen. Hvar finnes här på jorden den infaliible, som med skäl kan säga: endast jag vet hvad rätt och sannt är, min öfvertygelse bör vara allas. Nog hade jag gerna sett, och det af flera skäl, att landet förskonats från den så bittert klandrade utgiften — men det ges fail, då man bör gå välvilligare, fogligare, fridsammare och försonligare tillväga, än den strängare rättvisan tyckes fordra. Till vidare upplysning om min åsigt af frågan, bifogar jag ock mitt ofvanberörde yttrande: Det torde vara i sin ordning, att något hvar yttrar sin öfvertygelse i nu förevarande ämne. Då det förra gången diskuterades i Högv. Ståndet, deltog jag icke i diskussionen, ty frågan förekom mig serdeles dunkel och mystisk, ja till och med obehaglig, och tycktes väl behöfva, att närmare utredas, förklaras oci begrundas. Men det nya betänkandet lemnar ingen ytterligare egentlig upplysning. Hvad är nu då att göra på den punkt och i det skick, der frågen, sig nu befinner? På grund af hvad jag i ämnet kunnat inhemta, bekänner jag helt öppet och oförställdt, det jag tager för gifvet, att Kabinettskassan blifvit illa behandlad, att dess skuld icke tillkommit i grundlagsenlig ordning, och att nationen ingalunda kan anses juridiskt förpligtad till denna skulds betalande. Men härom är redan nog taladt och skrifvet, ja. vida mer än rätt och godt varit. Att jag sällan och ogerna röstar för förhöjda anslag, torde vara en nogsamt känd sak. Nu måste jag dock göra det, och gör det af ren och innerlig öfvertygelse. Förr eller sednare, på ett eller annat sätt lärer väl skulden i alla händelser komma att af allmänna medel godtgöras. Att genast bevilja ett behöfligt anslag till dess betalande på en gång, torde ej vara rätt välbetänkt, men om Rikets Ständer anslogo till dess successiva dödande en årlig summa, ungefär motsvarande den för Ministerkassan skedda nedsättningen, och Regeringen dessutom för samma ändamål gjorde årliga besparingar genom indragning af några troligen mindre behöfliga ministerposter, m. m., så blefve skulden snart nog betald. Saken torde hafva mer än en ömtålig sida. En ligger redan för öppen dag. Att vägra allt deltagande i skuldens betalning tyckes mig icke vara rätt förenligt med den grannlagenhet; som ett folx är skyldigt sin högste styresman. Det är icke rätt, det är icke ädelt, att vilja för den åldrige Konungen förmörka och fördystra hans lefnads aftonhimmel. Under alla våra för öfrigt skiftande meningsstrider må vi dock aldrig glömma, att fäderneslandet har till honom sto ra och odödliga förbindelser. Jag röstar för afslag å betänkandet och för ett årligt anslag till amortering af ifrågavarande skuld, såsom jag ofvan uppgifvit. Hvad angår nödige och möjlige kontroller af kassans framtida förvaltning, m. m. instämmer jag uti hvad föregående värde Talare derom yttrat. Stockholm den 2 Maj 1841. J. Källyren.n Red. anser icke nödigt, att vid ofvanstående tillägga något annat, än att Aftonbladets Frelagsnummer icke föranleder till något från vår ida inledt sammanhang mellan yttrandet i Kabinettskassefrågan och Domprosteriet. Ty om ock Domprosteriet skulle visa sig komma efterit, så är det ingalunda derföre sagdt, att Hr Prosten haft någon tanka derpå vid yttrandet.