detta ögonblick sökte hans ögon förgäfves på hen-
nes hals den prydnad, som han der trodde sig finna,
och som han låtit föra till henne samma morgon.
— Jag trodde, sade han, att få se den halskedja,
som. ...
— Halskedjan! svarade hon med en viss häpen-
het, likasom skulle hon, den stolta qvinnan, bafva
gjort något ondt; denna kedjan var för dyr, och jag
skickade den tillbaka till juveleraren . . . . Begär
den ej af mig; ni bar nog att syssla med. utan att
behöfva ännu mera öka listan . . .. Ar det ej
sannt, sir Robert?
Sir Robert svarade icke.
Stående nära eldstaden, undersökte han med upp-
märksamhet en bundt papper, som vaktmästaren i
hötelet nyss öfverlemnat till honom. Då han såg
Rudolph nalkas sig, vecklade han den hastigt till-
samman, och bemödade sig att återtaga ett gladt
utseende.
— Tillstå, Sir Robert, sade Rudolph efter en kort
paus, att dessa papper angå mig. Några borgenä-
rer, som förfölja mig: tio till tjugu köpmän i Brigh-
ton, som slagit sig tillsammans emot mig; ja, utan
tvifvel .---- Lemna mig dessa papper, och låt mig
ensam sysselsätta mig med dessa ledsamheter.
— Efter ni så nödvändigt vill, så tag och läs dem
då. Jag känner ej den persons namn, som har så-
dan lust att på en gång vilja förstöra er. -.- - Men,
ni har en fiende, Di kan ej mera tvifla derpå.----
Rudolph genomsåg begärligt de papper, som Sir
Robert räckte honom, och hans bestörtning nådde
sin höjd, då han såg, att en man, hvars namn var
honom okändt, ensam var blifven hans förföljare,
derigenom att han upphandlat alla hans utgifna
skuldsedlar. Man fordrade antingen dessas beta-
lande eller fängelse; och man lemnade honom kort
anständ; endast den förestående natten hade han
på sig.
Var namnet på denne hemlige fiende verkligt, e!-