detta ögonblick sökte hans ögon förgäfves på hennes hals den prydnad, som han der trodde sig finna, och som han låtit föra till henne samma morgon. — Jag trodde, sade han, att få se den halskedja, som. ... — Halskedjan! svarade hon med en viss häpenhet, likasom skulle hon, den stolta qvinnan, bafva gjort något ondt; denna kedjan var för dyr, och jag skickade den tillbaka till juveleraren . . . . Begär den ej af mig; ni bar nog att syssla med. utan att behöfva ännu mera öka listan . . .. Ar det ej sannt, sir Robert? Sir Robert svarade icke. Stående nära eldstaden, undersökte han med uppmärksamhet en bundt papper, som vaktmästaren i hötelet nyss öfverlemnat till honom. Då han såg Rudolph nalkas sig, vecklade han den hastigt tillsamman, och bemödade sig att återtaga ett gladt utseende. — Tillstå, Sir Robert, sade Rudolph efter en kort paus, att dessa papper angå mig. Några borgenärer, som förfölja mig: tio till tjugu köpmän i Brighton, som slagit sig tillsammans emot mig; ja, utan tvifvel .---Lemna mig dessa papper, och låt mig ensam sysselsätta mig med dessa ledsamheter. — Efter ni så nödvändigt vill, så tag och läs dem då. Jag känner ej den persons namn, som har sådan lust att på en gång vilja förstöra er. -.Men, ni har en fiende, Di kan ej mera tvifla derpå.---Rudolph genomsåg begärligt de papper, som Sir Robert räckte honom, och hans bestörtning nådde sin höjd, då han såg, att en man, hvars namn var honom okändt, ensam var blifven hans förföljare, derigenom att han upphandlat alla hans utgifna skuldsedlar. Man fordrade antingen dessas betalande eller fängelse; och man lemnade honom kort anständ; endast den förestående natten hade han på sig. Var namnet på denne hemlige fiende verkligt, e!