a GS FRV TE RM dan export imå, med vissa försigtighetsmått medgifvas, så omfattar den utan tvifvel förslaget med syn nerlig välvilja. Finner åter samma Regering, att tackjernet bör fortfarande vara till export förbudet, så skall varsamheten i detta hänseende helt säkert äfven hindra lösgörandet inom 49 åraftalla de band, som tilbakahålla stångjernstillverkningtn. Utskottets åsiszter om sättet att begqvämligast upplösa dessa band, äro tilläfventyrs mera välmenande in verkstallbara. Att fortfarande vilja bygga stångjermstillverkningens frihet på tackjernsproduktionens fjettrande, må vara en from önskan! Att bereda denna önskan framgång, vore dock icke statsnyttigt — icke välbetänkt. En sak att tänka på, är dessutom, lom icke en, med hänsigt till ärnu bestående sekers gamla förhållanden, försigtigt ordnad tackjerns xport skulle, i motsats till den nu rådande allmänna meningen, blifva det säkraste medlet att un; p jelpa värt lands Bergshandtering — en häfstäng lör den mest nationella industri. Huruvida det icke verkställbara kan i önskningsväg begäras, utan att kompromettera Rikeis Ständer och utan att göra deras representativa anseende till mål för den andra statsmektens förnärmande betrakteiser och åtgärder, är en fråga, som jag framställer, utan att sjelf försöka derå gifva svar. Jag öfvergår i stället till några mot Utskottets memorial hos mig förekomne anmärkningar. Utskottet säger (pag. 17), att privilegier å smide icke egentligen existerat, annorlunda än till namnet alltsedan är 4803. Svårlizsen kam man dock undgå erkännandet af previlegiers verkdighet för alla de smiden. hvilka sedan njssnimnde tid blifvit genom författningar betrycgade för en längre framtid, både i anseende till koMängets tillräckligbet och nödig tillgång på köpe-tackjein. Utskottet har irrat sig, då det antegit, att den före 4803 gällande beräkningen af rest eller undersmide skulle hafva, samma år, upphört. Restsmiden finnas ännu och kafva, efter 4803, ärlizen beräknats. Då nu Utskottet vill hafva rättigheten till desse restsmidens begagnande öfverlåten åt den först-kommande, så förtjenar erinras, att desamma utgöra vida öfver en million SKE, för hvilka utskylderne, till det mesta, blifvit långt för detta erlagda. I Utskottet har (pag. 20) förklarat allt smide utem de egentliga bergslagerne och en del äfven derigom, eller aldraminst 3;:delar af det hela, böra genast, från och med det löpande, namngifne året, förklaras fritt, jemte det att de förnämsta hyttelagenuppmuntras till härdars anläggande, eller, som är detsamma, att till mer än hälften nedsätta tackjernstillverkningen. Att stångjernssmidet -ft-rhand bör föras fritt är obestridligen till principen riktigt, men ättet för verkställigheten bör dock nu, med så mycken större sorgtällighet öfvervägas, som ver. kan at de upplysningar, hvilka de i spridda landsorter, i afseende på kolhandeln, förordnade Bergskormmissiomer inhemtat, ännu icke kommit till Rikets Stånders kännedom. De allägsne, af köpetackjern beroende och förut nog mycket vanmlottade Bruken skulie eljest möjligtvis komma att lida en betänklig omstörtning. Den kris i Svenska fjernhandeln på Norra Amerika, hvars inträffande från och med Juli 4842, Utskottet omförmält, synes icke böra mötas med ätgärder, hvilka tilläfventyrs kunna föranleda en allmännare villervalla och borttaga möjligheten af all beräkning öfver de kommande årens koloch tackjernspriser, i allmänhet. Utskottet har föreslagit, att osatjbart tackjern skulle vid hyttorne få uppsmidas. Någonting särdeles obestämdt ligger i detta lörslag, emot hvilket i öfrigt kan anmärkas, att öfverskott af osäljbart tackjern näppeligen är tänkbart, under ett af Utskottet presupponeradt årligen sig utvidgande friare smide. Alt, såsom Utskowuet föreslagit, fastställa, det icke inom 2 mil från annat bruk nya härdar må hädanefter anläggas, skulle inne:atta uppenbar inskränkning i hitintills vanligtvis tillämpade vilkor för anläiggningsrätt. Denna föreslagne nya grund vore icke allenast elämplig aw för hela Sverige antaga, utan skulle till och med vara vida mer osäker och fåfängligp än den method för kolskoga:nes uppskattning, som nu vanligtvis följes. De med nya jernverksanlöggning ar förbundne enorma kostnader gifta tillräcklig garanti mot vådan af för många sådane anläggningar Men behöfver dessutom endast erinra sig, att erter finnas, der inom 2 mil i omkrets, 6, 8 å 46 bruk äro anlagde, utan att af hvarandra lida synnerligt förfång. Vida mer än sjelfva afståndet, bruken emellan, betyder här tillgången på rudimaterier ock ett för kommunikationen gynnande läge. Utskottets försök till reglementerande från ock med 1846 till och med 4850, anser jag så mycket mer öfverflödigt att till granskning upptaga, Sera Utskottet satt detta försök i beroende af ett lagförslag, hvarmed Utskottet säger sig vilja framdeles gemensamt med LagUtskottet inkomma. De anmärkningar, jag framställt, antyda möjligheten deraf, att Utskottets i vissa markanta fall, radikala förslag, innebär en vådlig och omstörtande orshvälfning af jernhandteringen. Hvad som i närvarande invecklade emständigheter synes böra tillvägabringas, är deremot en efter förut befintliga privilegier och rättsförhållanden afpassad reform, hvariRenom efterkand, men icke på ett inbördes förnärmande sätt, fullkomlig frihet i handlingen slutligen: skulle beredas. 4835 års Ständer och 4836 årg Brukssocietet ansågo, i likhet med Kongl. Bergskollegium och Kongl. Maj:ts dåvarande rädgifvare, alt härdfrihet, der kolfånget sådant medgifyer, ygre det mål, som nu borde sökas, för att dymedelst lägga grund till jernhandteringens successiva frisifvande. Till reda i beskattningen synes ingenling bidraga så mycket, som fix skatt per härd. Att i detta afseende hafva yrkat frånträdande al Kongl. Bergskollegii fö. slag af I—8 och 7 Skepppr härd, allt efter orternes olika beskaffenhet, 5ynes mig hafva varit en mindre lycklig tanka, e0jast skenbart åsyftande preducenternes gagn, mer sjelfva verket, ur mer än en synpunkt, för dem skadlig. En skattereglering för stångjernssmidet ir numera alldeles oundviklig, dels derföre, at 1834 års Ständer hafva begärt densamma och Kgl. Maj:ts regering uttryckligen utfåst all en sådamn skall ega rum, dels ock emedan de förut i deta hänseende existerande missförhållanden vunnit ep Srut icke anad tillvext, derigenom, att Kongl. Maj:t under sedrmare år tillåtit åtskilliga nya smidesor.