Lady Southwel, likasom hon velat helt kort förekomma hvarje annan doktorns anmärkning, öppnade hastigt fönstret. Det orediga bullret af röster, som uppfyllde gaten, hade snart uppstigit ända till hennes kammare. Det var badaren Langlois, som mängden beledsagade från hans förra dåliga fängelse, till fästningen. Genom en illa iakttagen mensklig medlidsamhet hade man velat skona honom från att passera den stora gatan i Dieppe, men i stället hade snart en hop lättingar och främlingar, som till större delen bodde åt samma sida af staden, förenat sig till hans hedersvakt. Den olycklige hade händerna bundna bak på ryggen. Stödd mot tvänne sina kamrater vid badinrättningen, kastade han än hit och än ditblickar, fulla af smärta. Omgifvet af ett beundransvärd! svart hår, smålog hans ansigte med ett sådant melankoliskt småleende, som lät ana andra sår hos den anklagade, än de, som låge i dagen, ett själslidande, vida mera svårt och plågande. Han egde ej vid sin sida hvarken en mor eller en syster, dessa tvänne hulda genier, som Gud ännu ofta i deras olycka lemnar dem, som verlden hatar och förföljer. Några af dessa Engelsmän, som ledsnat vid alla länder, skrattade fräckt, och drogo ej i betänkande att anse honom skyldig till mordet på en individ al deras nation, af passion och hämndbegär. När Lang. lois gick förbi lady Southwels fönster, öfverfölls har af en nervskakning i hela sin varelse. Han lugnade sig då han på balkongen ej såg någon annan än doktorn, som betraktade honem vid hans förbigående nästan på samma sätt, som Nero fordom måst se ned på gladiato:erne på circus. Lady Sonuthwel var till hälften dold under vecken af en ansenlig fönstergardin . . . Tårarne runno från hennes ögon, när hon såg denna man passera, hvilken en inre röst sade henne vara oskyldig. Doktorn hörde henne deck icke framhviska en bön. Man bör kunna förmoda. att han utan tvifvel sjelf var belägrad a