Lady Southwel, likasom hon velat helt kort före-
komma hvarje annan doktorns anmärkning, öppnade
hastigt fönstret. Det orediga bullret af röster, som
uppfyllde gaten, hade snart uppstigit ända till hen-
nes kammare.
Det var badaren Langlois, som mängden beledsa-
gade från hans förra dåliga fängelse, till fästningen.
Genom en illa iakttagen mensklig medlidsamhet ha-
de man velat skona honom från att passera den sto-
ra gatan i Dieppe, men i stället hade snart en hop
lättingar och främlingar, som till större delen bodde
åt samma sida af staden, förenat sig till hans he-
dersvakt. Den olycklige hade händerna bundna bak
på ryggen. Stödd mot tvänne sina kamrater vid
badinrättningen, kastade han än hit och än ditblic-
kar, fulla af smärta. Omgifvet af ett beundransvärd!
svart hår, smålog hans ansigte med ett sådant me-
lankoliskt småleende, som lät ana andra sår hos
den anklagade, än de, som låge i dagen, ett själs-
lidande, vida mera svårt och plågande. Han egde
ej vid sin sida hvarken en mor eller en syster, des-
sa tvänne hulda genier, som Gud ännu ofta i deras
olycka lemnar dem, som verlden hatar och förföljer.
Några af dessa Engelsmän, som ledsnat vid alla
länder, skrattade fräckt, och drogo ej i betänkande
att anse honom skyldig till mordet på en individ al
deras nation, af passion och hämndbegär. När Lang.
lois gick förbi lady Southwels fönster, öfverfölls har
af en nervskakning i hela sin varelse. Han lugnade
sig då han på balkongen ej såg någon annan än
doktorn, som betraktade honem vid hans förbigå-
ende nästan på samma sätt, som Nero fordom måst
se ned på gladiato:erne på circus. Lady Sonuthwel
var till hälften dold under vecken af en ansenlig
fönstergardin . . . Tårarne runno från hennes ögon,
när hon såg denna man passera, hvilken en inre
röst sade henne vara oskyldig. Doktorn hörde hen-
ne deck icke framhviska en bön. Man bör kunna
förmoda. att han utan tvifvel sjelf var belägrad a