STOCKHOLM dena 1 Muj. — Alla som voro närvarande vid BorgareStåndets öfverläggning om kabinettskassan sisttidne gårdag och i synnerhet vid slutet deraf, gjorde utan tvifvel den anmärkningen, att ännu aldrig i mannaminne uppmärksamheten på hvarje talare varit större, ännu aldrig nyfikenheten på utgången af någon voiering varit så spänd som vrid detta tillfälle, icke ens den ryktbara seenen i BondeStåndet år 4829 vid Nils Månssons tal om indragningsmakten undantagen. Det var ett verkligt skådespel att betrakta så väl de särskilda ledamöternes, som de främmande gästernas uppsyr vid uppropandet af hvarje sedel, samt slutligen den ovanliga sensationen, när det 30:de ja uppropades. Ailt detta visar, att ehuru man ännu ingalunda kan vara säker om det slutliga resultatet i förstärkta StatsUtskottet, så ansågs dock utgången i de tvänne Stånden af en omätlig vigt och inflytelse. Att allmänhetens känsla häruti icke misstagit sig, är också vår tanka. Orsaken hvarföre, ligger egenteliger i tvänne hufvudomständigheter, hvilka vi en annan dag skole närmare framreda. För närvarande må det tillåtas oss, som tro, att ett motsatt resultat hade varit i mer än ett afseende högst olyckligt, icke så mycket för summan, hvarom der var fråga, som för andra outblifveliga följder deraf, att öppet förklara vår tillfredställelse att resultatet kunde blifva sådant efter de ansträngningar, som ägt rum på andra sidan ännu i sista stunden. Det är icke tillständigt, att i ett offentligt blad berätta alla de anekdoter, som härom cirkulera, men hvilka åtskillige af Ståndets egna ledamöter utan tvifvel hafva i godt minne, och som följaktligen lära öfvergå till källorna för framtidens historia angående denna riksdag; blott ett par omständigheter, i sig sjelfva oskyldiga men likväl karakteristiska må nämnas. En sådan är t. ex. att en ledamot ännu emelldn kl. 35 och sex i går morse hade besök af en plumagerad embetsman, likväl för tillfället utan plumager, hvilken hals öfver hufvud rest hemifrån och anländt hit, och som sökte bevekligen öfvertyga representanten om nödvändigheten att ändra sin tanke, hvilket dock ej lyckades. En annan är, att då Hr Borgmästaren Jacobi, i bref anmodad att infinna sig, lärer svarat, att han ännu vore så sjuk, att det vore yterst svårt för honom att komma, så reste i förrgår eftermiddag en annan Borgmästare Hr Levin, landvägen till Södertelje, för att hemta honom, hvilken kända omständighet troligen var egentliga orsaken till det uppseende, som väcktes af hans inträde i Ståndet. För öfrigt hafva flere ledamöter vid detta tillfälle visat drag af orubblighet och karaktersfasthet, som länder dem till stor heder; grannlagenheten förbjuder oss att bemärka någen serskildt vid namn. Vi fortsätta här nedan den i går påbegynta sammandragna redogörelsen för diskussionen: Hr Pouselte tillkännagaf i en kort skrift sitt bifall till betänkandet. Han anmärkte likväl dessförinnan, att då han, vid diskussioner öfver Utskottets första betänkande, instämde i Hr Hallings yttrande, så hade detta skett under den förutsättning, att Hr Hallings tillägg vid slutet af detta yttrande, nemligen: cjag reserverar mig mot en sådan tydning af min begäran om återremiss, som skulle jag dermed vilja tillstyrka skuldens betalande, betydde, att Hr Halling ville afstyrka detsamma. Hr Berglund biföll likaledes. Han lade vigt derpå, att de upplysningar, som blifvit meddelade, icke rättfärdigade ett anslag. Hr Petersson (skriftligen) biföll äfven betänkandet. Han anmärkte, att penningars användande till det uppgifna ändamålet skulle innefatta ett vådligt Prejudikat, och erinrade, att bristen tillkommit på ett sätt, som icke kunde rättfärdigas. Hr Hjort (skriftligen) förmodade, att hans tanka i denna sak icke var ståndet obekant; han hade redan förut öppet gifvit den tillkänna. Hade både läst och omläst betänkandet med reservationer och allt, men icke deri funnit den upplysning, som kunde förändra hans öfvertygelse. Det uppdrag, kommittenterna gifvit Tal., förutsatte en noggrann efterföljd af grundlagarne; han ägde således ingen rättighet att göra några koncessioner, eller gifva några skänker af allmänna medel. Hr Wijk (såsom det tycktes efter ett memorialkoncept) fann Hr Ahrnbergs anförande asakrikt (smålöje) och instämde helt och hållet deri. Han upprepade åtskilligt af hvad dels reservationen, dels andra talare, synnerligast Hr Halling, anfört i afseende på frågans uppkomsat och gjorde dervid likaledes den anmärkning, att StatsUtsk:s löfte, att vid extra statsregleringen återkomma till kabinettskassan, sannolikt mycket influerade på nedsättningen i anslaget till ministerstaten. Tal tadlade strängt Utsk:s skrifvelse med reqvisition af vidare upplysningar, och höll deremot ett loftal öfver Utskottets ordförande och minoritet för de vigtiga upplysningar, de meddelat. Han hade sjelf aflitigt studerats reservationerna och tillika i kabinettet skaffat sig alla möjliga upplysningar och gaf ettampelt vitsord åt hvad reservanterne anfört. Sedan Tal. äfven upprepat det