tio månaders ni varit enkå, studera den mans ka-
rakter, som gör sig den förhoppbingen, att för hela
sitt lif få blifva: medser förenad? . Ack! hafva: ej
2:e tår varit er tillväckligal för: att kunna instöden
kärlek och tillgifvenhet, som ligger 1 djupet al dåtta
hjerta, då är min belägenhet högst olycklig; ty jag
kän 8j älska någon ännän, än er; jag tror mig håfva
gilvit et pråf derpä!
Rudolph fortfor -i)sin enträgenhet med samBia
sannolikhet för sina skäl, som för honom så ofta
halten lycklig verkän hos andra qvinnor. Rudolph
var sång; vacker till sitt utseende och obestridligt
en hbjelte bland medlemmarna af jäktsällskapet. La-
dyn lemnade honom brefvet tillbaka med detta yt-
trander
— Framtidensförskräcker mig, herre. Redan har
jag, utan att vara brottslig, dragit sorg och olycka
öfver er menniskas lif; att ännu en gång fresta him-
melen, vore oförsigtigt: jag tilltrör mig icke att nä-
gonsin kunna göra er lycklig! 2
Af det ädla och värdiga sätt, på hvilket lady
Southwel-uttalade dessa ord, och ännu mera af den
smärta, som uttrycktes i hennes leende, blef Rudolph
för en stund bragt ur koncepterna ; ban Var just i
begrepp att framkomma med en invändning, då sh
Roberts och kapten Rooks röster läto höra sig i
trappan.
— Ni skall snart, madame, göras uppmärksam på
den fara, hvari ni sväfvar, sade Rudolph; dessa her-
rar komma från den af den kungliga prokäratörn
anställda ränsakningen.
En kall rysning genomfor lady Southwel; svetten
fuktade hennes tirningars Mar hade utspridt, att
hor till och med hade deti brottet - . - -
o— Nå väl; sir Robert! sade Hon, vändande sig
fl sin förmyndare, s0m var i sällskap med kap-
— Ja vält svarade Sir Robert. Det nedriga tas-
sel , bvarmed några dåliga VYarelser vågat göra er