Uere staångG, oakladt desse lOrsok, ville torDiitva vid:
sin en gång fattade mening, äro ganska bestämde
och oförtydlige; äfvenså, att i dessa fall votering skul-.
le ske — naturligtvis om de olika meningarne. Men
att förklara dessa meningar annorlunda än Riksstån-
den sjelfva velat medgifva, derom är nu egentligen
frågan, huruvida rätigheten fanns hos StatsUtskott, el-.
ler hos RiksStånd, eller hos tre mot ett af de öfrige?
Man skulle t. ex. alltför väl hafva kunnat stadga,
att, i fråga cm anslag, en medelsumma skulle sökas
och anses beviljad, då 3:ne Riksstånd, med öfver- el-
underbelopp, likväl derom voro så till vida ense; el-
ler, att man såsom ett tillägg, hvarom kunde ser-
skildt voteras, skulle anse dels hvad i anslagsväg ett
Riksstånd mer än tvenne andra, eller tvenne mer
än ett, beviljat, eller såsom serskildt vilkor för be-
slutet bestämt; men det är påtagligt att genom dy-.
lika föreskifter, hvilka nu i grundlagen icke finnas,
hade obestämdheten och följaktligen tvekan om hvad
som i hvarje kasus vore den rätta tillämpningen, be
tydligen ökats, hvarigenom åter anledningar till tvist
Riksstånden emellan om grundlagens rätta förstånd
blifvit flerfaldigade. Behof gjordes snarare af en
enkel, lätt begriplig och i alla fall lätt tillämplig, d.
ä. allmängiltig regel vid uppställande af voterings-
propositioner, än af en flerfaldig; ty om en sådan
än visade sig bafva theoretiskt närmare afvägt hvar-
je nuance, dermed ett Riksstånds beslut kunde skä-
ligen anses närma sig till tvenne andras eller tvert-
om, så vore formen eller machinen för tillvägabrin-
gande af det åstundade resultatet, nemligen Rikets
Ständers beslut, dock vida svårare att använda, om
icke i många fail rent af praktiskt odugligt. Genom
dessa reflexioner har jag kommit till den öfvertygel-
se, att, då grundlagen endast stadgat wotering med
ja eller nej, så snart ej tre Stånds majoriteter af-
gjort asaken eller afrågans; eller såsom i bevill-
ningsfrågor, då cj alla fyra Stånden äro ense om
ameningen; så har man fått ett ganska lättfattligt
och lätthandterligt instrument, dervid ingen ansträngd
tolkningsförmåga behöfs, utan tvertom alla böra
genast vara ense om ordaförståndet, blott ingen til-
låter sig att med klyftiga uträkningar sträcka bety-
delsen längre än som ligger för öppen dager, och i:
framför allt att icke genom någon tillkonstlad ana-
lys skilja hvarje mening i flera delar, utan låter den
vara ett heit för sig. Denna method, som, någon gång
i praxis genomdrifven,fått derafen viss grad af häfd, och
hvilken närvarande StatsUtskott rörande extra Stats-
regleringen inlåtit sig uppå, sedan den likväl undvi-
kit densamma vid den ordinarie, är desto farligare,
som ett icke alltid lätt upptäckt försåt ligger uti den
allmänna varumätaren, penningen, när denne till en
viss summa bestämmes och då sättes i stället för
den egentliga sak, hvarom beslutet är fattadt. Detta
illustrer;:s med exempel af det famösa taket på Rid-
darholmskyrkan. Två Stånds vota 32,000 Rdr kun-
na i sjelfya verket anses beteckna koppartak; ett
tredje Stånds votum, 40,000 Rdr, jernplåtstak och det
fjerdes 235,000 Rdr tegeltak — alla inclusiva utgifter
för andra reparationer. —
Nu har StatsUtskottet, på den grund att 40,000
innefattas i 32,000, tyckt den förra summan vara
beslutad af trenne Stånd; men om man, utan att
nyttja penningeberäkningen, eller mätaren af hvarje
serskildt taks kostnad, uttryekt besluten med orden:
koppartak, jernplåtstak och tegeltak, (som i detta
fall lärer vara grundmeningen af hvarje beslut) så
lärer ingen kunna påstå, att jernplåtstaket, mer än
det af tegel, kan sägas vill någon del identiskt eller:
förenligt med koppartaket. — Samma förhållande
blir med gevärsanslaget. I fall serskilda Stånd me-
nat antingen olika antal gevär, eller gevär med el-
ler utan perkussionslås, så inses lätt, att besluten om o-
lika summor väsendtligen olika och oförenliga tillens
någon del, ehuru genom sifferuppställningen de sy-
nas lika till vissa penningeqvantiteter.
Häraf synes, att det icke kan vara likgiltigt och
följaktligen ej lofgifvet, att sålunda, utan stöd af nå-
gon tillåtelse i !agz, på godtycklig grund anställa pen-
ningeliqvid, Ståndsbesluten emellan, utan att man
bör respektera hvarje Stånds mening såsom ett o-
delbart helt, så ofta ej Ståndet godvilligt öfvergår
till andra Stånds alldeles lika lydande beslut, samt
att ett beslut att gifva ingenting, är ett beslut som
lika litet som något annat får förbises. Iakttages
denna regel, så kan det ej heller hända att något
Stånd, i fråga om anställande votering, finner, att
hvarken ja- eller nej-proposition lemnar en möjlig-
het för sin mening att göras gällande. Det är detta,
hvaröfver Bondeståndet nu klagar — efter den tan-
ka jag här sökt utreda — med fullt skäl. Bonde-
ståndet kan icke pretendera mer afseende för sin
enstaka mening än något annat, när tre äro ense
om en mening; men när tre icke äro fullt ense,
utan blott två, då säger grundlagen att votering skall
ske och sunda förnuftet säger: att uti hvarje votering
med ja och nej skall gifras en, om också otrolig,
möjlighet för au segra, hvilket åter är omöjligt,
derest icke meningen innefattas hvarken under ja
eller nej. — Detta sätt att uppställa voteringspro-
positioner kallar jag att träda ett Stånds rätt för!
nära, och jag hoppas nu icke blifva missförstådd.
Att låta en sådan rätt förtrampas, utan att prote-!
stera, är detsamma som att praktiskt afslå den.
Detta kan hafva skett, under okunnighet, etthundra-
de gånger, utan att grundsatsen deraf lidit; men
sker det en gång med berådt mod, under fullt med-
vetande, så är rättigheten eller grundsatsen icke vi-
dare värd fyra styfver. — Detär olyckligt, att grund- ;
satsen icke kommit att klart skärskådas förr, än i:
det ögonblick, när följden af att stricte följa det!
rätta, synes leda till uppoffring i sak. Och det är!
denna omständighet, som troligen förledt en och an-
nan af sanningens och fosterlandets eljest städse på-
litliga vänner, att anse de grundsatser jag nu för-
fäktat oriktige, emedan deras tillämpning, i fall Bon-
deståndet icke får rättelse i voteringspropositionerna
och icke deltager i voteringen — kan utfalla oför-
delaktigt. Må det tillåtas mig erinra dessa vänner
om Doktor Johnsons bekanta uttryck: Somlige
anse sanningen såsom en mjölk-ko, och när hon
upphör alt mjölka, gå de i stället att mjölka tju-
renp:.::
Ett så bedröfligt alternativ är dock icke absolut
för handen. De trenne Stånden, som godkänt vote-
ringspropositionerna, hafva derigenom hvarken kun-
nat anse sig hafva åstadkommit ett Riksens Stän-
ders beslut — ty föremål för nåvot sådant fanne