Uere staångG, oakladt desse lOrsok, ville torDiitva vid: sin en gång fattade mening, äro ganska bestämde och oförtydlige; äfvenså, att i dessa fall votering skul-. le ske — naturligtvis om de olika meningarne. Men att förklara dessa meningar annorlunda än Riksstånden sjelfva velat medgifva, derom är nu egentligen frågan, huruvida rätigheten fanns hos StatsUtskott, el-. ler hos RiksStånd, eller hos tre mot ett af de öfrige? Man skulle t. ex. alltför väl hafva kunnat stadga, att, i fråga cm anslag, en medelsumma skulle sökas och anses beviljad, då 3:ne Riksstånd, med öfverelunderbelopp, likväl derom voro så till vida ense; eller, att man såsom ett tillägg, hvarom kunde serskildt voteras, skulle anse dels hvad i anslagsväg ett Riksstånd mer än tvenne andra, eller tvenne mer än ett, beviljat, eller såsom serskildt vilkor för beslutet bestämt; men det är påtagligt att genom dy-. lika föreskifter, hvilka nu i grundlagen icke finnas, hade obestämdheten och följaktligen tvekan om hvad som i hvarje kasus vore den rätta tillämpningen, be tydligen ökats, hvarigenom åter anledningar till tvist Riksstånden emellan om grundlagens rätta förstånd blifvit flerfaldigade. Behof gjordes snarare af en enkel, lätt begriplig och i alla fall lätt tillämplig, d. ä. allmängiltig regel vid uppställande af voteringspropositioner, än af en flerfaldig; ty om en sådan än visade sig bafva theoretiskt närmare afvägt hvarje nuance, dermed ett Riksstånds beslut kunde skäligen anses närma sig till tvenne andras eller tvertom, så vore formen eller machinen för tillvägabringande af det åstundade resultatet, nemligen Rikets Ständers beslut, dock vida svårare att använda, om icke i många fail rent af praktiskt odugligt. Genom dessa reflexioner har jag kommit till den öfvertygelse, att, då grundlagen endast stadgat wotering med ja eller nej, så snart ej tre Stånds majoriteter afgjort asaken eller afrågans; eller såsom i bevillningsfrågor, då cj alla fyra Stånden äro ense om ameningen; så har man fått ett ganska lättfattligt och lätthandterligt instrument, dervid ingen ansträngd tolkningsförmåga behöfs, utan tvertom alla böra genast vara ense om ordaförståndet, blott ingen tillåter sig att med klyftiga uträkningar sträcka betydelsen längre än som ligger för öppen dager, och i: framför allt att icke genom någon tillkonstlad analys skilja hvarje mening i flera delar, utan låter den vara ett heit för sig. Denna method, som, någon gång i praxis genomdrifven,fått derafen viss grad af häfd, och hvilken närvarande StatsUtskott rörande extra Statsregleringen inlåtit sig uppå, sedan den likväl undvikit densamma vid den ordinarie, är desto farligare, som ett icke alltid lätt upptäckt försåt ligger uti den allmänna varumätaren, penningen, när denne till en viss summa bestämmes och då sättes i stället för den egentliga sak, hvarom beslutet är fattadt. Detta illustrer;:s med exempel af det famösa taket på Riddarholmskyrkan. Två Stånds vota 32,000 Rdr kunna i sjelfya verket anses beteckna koppartak; ett tredje Stånds votum, 40,000 Rdr, jernplåtstak och det fjerdes 235,000 Rdr tegeltak — alla inclusiva utgifter för andra reparationer. — Nu har StatsUtskottet, på den grund att 40,000 innefattas i 32,000, tyckt den förra summan vara beslutad af trenne Stånd; men om man, utan att nyttja penningeberäkningen, eller mätaren af hvarje serskildt taks kostnad, uttryekt besluten med orden: koppartak, jernplåtstak och tegeltak, (som i detta fall lärer vara grundmeningen af hvarje beslut) så lärer ingen kunna påstå, att jernplåtstaket, mer än det af tegel, kan sägas vill någon del identiskt eller: förenligt med koppartaket. — Samma förhållande blir med gevärsanslaget. I fall serskilda Stånd menat antingen olika antal gevär, eller gevär med eller utan perkussionslås, så inses lätt, att besluten om olika summor väsendtligen olika och oförenliga tillens någon del, ehuru genom sifferuppställningen de synas lika till vissa penningeqvantiteter. Häraf synes, att det icke kan vara likgiltigt och följaktligen ej lofgifvet, att sålunda, utan stöd af någon tillåtelse i !agz, på godtycklig grund anställa penningeliqvid, Ståndsbesluten emellan, utan att man bör respektera hvarje Stånds mening såsom ett odelbart helt, så ofta ej Ståndet godvilligt öfvergår till andra Stånds alldeles lika lydande beslut, samt att ett beslut att gifva ingenting, är ett beslut som lika litet som något annat får förbises. Iakttages denna regel, så kan det ej heller hända att något Stånd, i fråga om anställande votering, finner, att hvarken jaeller nej-proposition lemnar en möjlighet för sin mening att göras gällande. Det är detta, hvaröfver Bondeståndet nu klagar — efter den tanka jag här sökt utreda — med fullt skäl. Bondeståndet kan icke pretendera mer afseende för sin enstaka mening än något annat, när tre äro ense om en mening; men när tre icke äro fullt ense, utan blott två, då säger grundlagen att votering skall ske och sunda förnuftet säger: att uti hvarje votering med ja och nej skall gifras en, om också otrolig, möjlighet för au segra, hvilket åter är omöjligt, derest icke meningen innefattas hvarken under ja eller nej. — Detta sätt att uppställa voteringspropositioner kallar jag att träda ett Stånds rätt för! nära, och jag hoppas nu icke blifva missförstådd. Att låta en sådan rätt förtrampas, utan att prote-! stera, är detsamma som att praktiskt afslå den. Detta kan hafva skett, under okunnighet, etthundrade gånger, utan att grundsatsen deraf lidit; men sker det en gång med berådt mod, under fullt medvetande, så är rättigheten eller grundsatsen icke vidare värd fyra styfver. — Detär olyckligt, att grund; satsen icke kommit att klart skärskådas förr, än i: det ögonblick, när följden af att stricte följa det! rätta, synes leda till uppoffring i sak. Och det är! denna omständighet, som troligen förledt en och annan af sanningens och fosterlandets eljest städse pålitliga vänner, att anse de grundsatser jag nu förfäktat oriktige, emedan deras tillämpning, i fall Bondeståndet icke får rättelse i voteringspropositionerna och icke deltager i voteringen — kan utfalla ofördelaktigt. Må det tillåtas mig erinra dessa vänner om Doktor Johnsons bekanta uttryck: Somlige anse sanningen såsom en mjölk-ko, och när hon upphör alt mjölka, gå de i stället att mjölka tjurenp:.:: Ett så bedröfligt alternativ är dock icke absolut för handen. De trenne Stånden, som godkänt voteringspropositionerna, hafva derigenom hvarken kunnat anse sig hafva åstadkommit ett Riksens Ständers beslut — ty föremål för nåvot sådant fanne