en från Brighton till Dieppe. Man ansåg mig för
något tokig, och jag å min sida kunde ej, då jag i
morse vaknade i sjelfva gryningen, hafva förändrat
min tanka om min person; men man visade mig et!
underskrifvet papper, och jag såg mig nödsakad at!
gå i tyglarne som en fullblodig häst egnade. Olyc-
kam har velat, att Rook och en vidrig sjö gjort ge-
mensam sak, hvaraf följden blifvit. att femton tim-
mar åtgått, och att jag förlorat. Tusen guiner —
det är något för mycket!
— Ni är alltid lika ung och munter, min kära
Commodore: jag tyckte dock vid vårt första samman.
träffande i London för tvenne år sedan..--
— Vid den tid, jag höll på att gifta Mig? ja, jag
minns! låt oss ej mera tala derom; jag bar ej kom
mit hit för kärleksaffärer. Låt oss nu tänka på qvälls
mål. Ni spisar ju med mig! ;
De inträdde båda i en rymlig sal, som låg åt sjö
sidan, och i hvilken flere odukade bord ej hade nå
gon annan upplysning, än från en rykande lampa. Si
Robert hade svårt att urskilja föremålen; en ensan
man, som vända dem ryggen, hade nyligen låtit ser
vera sig en mager måltid i ett hörn af rummet. Si
Robert och Commodoren gåfvo ej akt derpå, oci
samtalet började snart åter, då flaskorna och mat
rätterna trängdes på bordet. Glasen fylldes och Com
modoren glömde, under det förtroliga umgänget me
en landsman, sin förlust och sina öfverståndna faror
— Ni är således lycklig, min kära Commodor
Southwel, återtog Sir Robert; i det han fästade e
genomträngande blick på Commodoren, likasom on
han hos honom velat upptäcka något ömt sår.
— Lycklig, Sir Robert, så mycket man kan var
det, när man ej mer är utsatt för hafvets hotand
faror, när man är väl försedd med rum och förnö
denheter, och dertill enkman ..-. tre ting. som q
äro likgiltiga, fortfor han, och tömde ett glas Cla
retvin.
— Och ni har ingenting att förebrå er?