en från Brighton till Dieppe. Man ansåg mig för något tokig, och jag å min sida kunde ej, då jag i morse vaknade i sjelfva gryningen, hafva förändrat min tanka om min person; men man visade mig et! underskrifvet papper, och jag såg mig nödsakad at! gå i tyglarne som en fullblodig häst egnade. Olyckam har velat, att Rook och en vidrig sjö gjort gemensam sak, hvaraf följden blifvit. att femton timmar åtgått, och att jag förlorat. Tusen guiner — det är något för mycket! — Ni är alltid lika ung och munter, min kära Commodore: jag tyckte dock vid vårt första samman. träffande i London för tvenne år sedan..-— Vid den tid, jag höll på att gifta Mig? ja, jag minns! låt oss ej mera tala derom; jag bar ej kom mit hit för kärleksaffärer. Låt oss nu tänka på qvälls mål. Ni spisar ju med mig! ; De inträdde båda i en rymlig sal, som låg åt sjö sidan, och i hvilken flere odukade bord ej hade nå gon annan upplysning, än från en rykande lampa. Si Robert hade svårt att urskilja föremålen; en ensan man, som vända dem ryggen, hade nyligen låtit ser vera sig en mager måltid i ett hörn af rummet. Si Robert och Commodoren gåfvo ej akt derpå, oci samtalet började snart åter, då flaskorna och mat rätterna trängdes på bordet. Glasen fylldes och Com modoren glömde, under det förtroliga umgänget me en landsman, sin förlust och sina öfverståndna faror — Ni är således lycklig, min kära Commodor Southwel, återtog Sir Robert; i det han fästade e genomträngande blick på Commodoren, likasom on han hos honom velat upptäcka något ömt sår. — Lycklig, Sir Robert, så mycket man kan var det, när man ej mer är utsatt för hafvets hotand faror, när man är väl försedd med rum och förnö denheter, och dertill enkman ..-. tre ting. som q äro likgiltiga, fortfor han, och tömde ett glas Cla retvin. — Och ni har ingenting att förebrå er?