geringsgatan och Jakobs gränd; i LINDROTHS Y Repslagaregatorne å Söder; i NyzErces vid Göthgatan; NÅGRA BETRAKTELSER ÖFVER REPRESENTATIONSFRÅGANS ÖDE. Nedanstående artikel öfver detta ämne, författad af en bland våra politiska vänner, har blifvit öfverlemnad till Red. att, om så önskades, för dess egen räkning begagnas. Den förtjenar ock all uppmärksamhet för den värma, hvarmed författaren yttrat sig, och de flera sanningar den innehåller; som vi imedlertid, instämmande i det mesta derutaf, likväl skilje oss i en punkt, den vi ej anse oväsentlig, hafva vi trott detta tillkännagifvande föregå, och skole efteråt närmare förklara, hvaruti vi äro af olika tanka med författaren. Artikeln lyder som följer: ! De tre Ståndens afslag på Konstitutions-Utskottets Betänkande skall helt säkert väcka en oerhörd glädje i de devuerades läger, och man skall fröjda sig af hjertans grund öfver den kloka planens lyckliga framgång. Att först låtsa en oväntad förkärlek för reformens sak, till och med afsäga sig den ärftliga representationsrätten, antaga vissa förändringar i Utskottets förslag såsom Ståndens gemensamma tanka, två gånger rösta deröfver i Förstärkt Konstitutions-Utskott och omsider, då allt är färdigt, då frågan företagits till slutligt afgörande, utan att ingå i någon pröfning, utan att ens föreslå några modilikationer i det påstådda monstruösa förslaget, i ett enda plenum förkasta det i klump, sådant är i sanning ganska politiskt, oändeligen väl beräknadt, aEn hygglig plan! fint spetsad, endast skada att spetsen var så fin, att udden brast!s Man ville rädda samhällsordningen och monarkien, man ville förebygga de skakningar, som demokratiens ohejdade framfart skulle åstadkomma, man ville sätta en damm för den revolutionära ström, hvars fåra KonstitutionsUtskottet gräft! De sociala mordbrännareplanerna äro tillintetgjorda, det goda gamla skall väl ännu äfverlefva en eller par riksdagar och den sem vinner tid vinner allt. Yran skall dunsta bort och ropet på reformer, som endast är ett dagens skrik, en tillställning af dessa tidmingsskrifvares, skall tystna, och allt förbli som det varit hafver. Mam är icke konservativ, nej bevars, mar älskar framskridandet så mycket som någon aånnan, man tillhör äfven rörelsepartiet, man tror sig hafva gifvit de otvetydigaste bevis derpå. Vill man väl unna folkets penningar mågon hvila, söker man ej med den största ömhet rädda dem undan det förruttnelsetillstånd, hvari de i dess kistor så lätt kunna falla? Vill man ej sätta både de skattskyldiges kassor och alla offentliga sådana i muvemang, vill man ej släppa ut bankoviast och Riksgäldskontorets medel och hvad styfrarna allt heta, att promenera omkring i hundrade former, gevärsfabrikationer, fästningsanläggningar, förhöjda anslag o. s.v.? Vill man j ej utvidga Konungamakten så mycket möjligt är, vill man ej skjuta in henne i hvarje liten: skrymslå, som folkfrihet och allmän opinion: lemnat öppen? — — — Och ändå beskylles man för att hylla stillaståendets princip! Huru: orättvist! Man tyckes härvid alldeles förgäta, att folket äfven har sitt minne, att älven det har en liten förmåga att räkna. Som det imedlertid har denna ledsamma kunskap, vilja vi försöka prevenera herrarne om huru det möjligtvis kan komma att utöfva den, och se här, om vi ej bedra oss, huru det torde resonnera öfver hvad som skett i detta fall: Svenska folket håller sannolikt före, att dess styrelse icke är en mekanisk machin, tillsatt att nödtorfteligen söndermala de ärender, som föreläggås henne, att förrätta ett oundgängligt dagsverke med besvärsmåls afgörande och utnämningar till lediga tjenster efter chefernes förslag, med ett ord att göra hvad som ej kan undvikas, gifvande ifrån sig ett enda lifstecken genom ropet: mera penningar! hvarefter följer såsom ett oeftergifligt appendix: Fallen på knä och tacken oss! Folket tror tvertom, det styrelsen verkligen har en förbindelse att gifva akt på tiden, att följa dess lopp, att leda defta der det låter sig ledas, att låta sig ledas af detsamma der det är tydligt, bestämdt och omisskänneligt, att taga initiativet i alla stora och vigtiga frågor, och att, der hon det icke gör, åtminstone bestämdt förklara sin mening, gifva skäl derför och låta nationen veta hvarföre hon icke delar en för ögonblicket gängse mening, med ett ord förhålla sig, icke som en autokrat, befallande i korta orakelsvar och lydd utan gensägelse, utan förfrågan, men som en lagbunden styrelse, hvilken väl har makten, men mot förbehåll af vissa höga pligters fullgörande. Så förfara andra konstitutionella styreiser, och en Engelsman eller Fransos skulle anse för en fabel, om man sade honom, att hos representantkerpsen fråga om dess egen ombildning kunde uppstå, och ett helt år diskuteras, utan att en enda af regeringens ledamöter i en sådan vital fråga ens öppnade munnen för att tillkännagifva sin åsigt deruti. Aldraminst skulle han anse tänkbart, att hon kunde låta påskina ett bifall, för att uppehålla. saken, om det endast sker för att så mycket sär nn