geringsgatan och Jakobs gränd; i LINDROTHS Y
Repslagaregatorne å Söder; i NyzErces vid Göthgatan;
NÅGRA BETRAKTELSER ÖFVER REPRE-
SENTATIONSFRÅGANS ÖDE.
Nedanstående artikel öfver detta ämne, förfat-
tad af en bland våra politiska vänner, har blif-
vit öfverlemnad till Red. att, om så önskades,
för dess egen räkning begagnas. Den förtjenar
ock all uppmärksamhet för den värma, hvarmed
författaren yttrat sig, och de flera sanningar den
innehåller; som vi imedlertid, instämmande i det
mesta derutaf, likväl skilje oss i en punkt, den
vi ej anse oväsentlig, hafva vi trott detta till-
kännagifvande föregå, och skole efteråt närmare
förklara, hvaruti vi äro af olika tanka med för-
fattaren. Artikeln lyder som följer: !
De tre Ståndens afslag på Konstitutions-Ut-
skottets Betänkande skall helt säkert väcka en
oerhörd glädje i de devuerades läger, och man
skall fröjda sig af hjertans grund öfver den klo-
ka planens lyckliga framgång. Att först låtsa
en oväntad förkärlek för reformens sak, till och
med afsäga sig den ärftliga representationsrät-
ten, antaga vissa förändringar i Utskottets för-
slag såsom Ståndens gemensamma tanka, två gån-
ger rösta deröfver i Förstärkt Konstitutions-Ut-
skott och omsider, då allt är färdigt, då frågan
företagits till slutligt afgörande, utan att ingå i
någon pröfning, utan att ens föreslå några mo-
dilikationer i det påstådda monstruösa förslaget,
i ett enda plenum förkasta det i klump, sådant
är i sanning ganska politiskt, oändeligen väl be-
räknadt,
aEn hygglig plan! fint spetsad, endast skada
att spetsen var så fin, att udden brast!s
Man ville rädda samhällsordningen och mon-
arkien, man ville förebygga de skakningar, som
demokratiens ohejdade framfart skulle åstadkom-
ma, man ville sätta en damm för den revolu-
tionära ström, hvars fåra KonstitutionsUtskottet
gräft! De sociala mordbrännareplanerna äro
tillintetgjorda, det goda gamla skall väl ännu
äfverlefva en eller par riksdagar och den sem
vinner tid vinner allt. Yran skall dunsta bort
och ropet på reformer, som endast är ett da-
gens skrik, en tillställning af dessa tidmingsskrif-
vares, skall tystna, och allt förbli som det va-
rit hafver. Mam är icke konservativ, nej be-
vars, mar älskar framskridandet så mycket som
någon aånnan, man tillhör äfven rörelsepartiet,
man tror sig hafva gifvit de otvetydigaste bevis
derpå. Vill man väl unna folkets penningar må-
gon hvila, söker man ej med den största ömhet
rädda dem undan det förruttnelsetillstånd, hvari
de i dess kistor så lätt kunna falla? Vill man ej
sätta både de skattskyldiges kassor och alla of-
fentliga sådana i muvemang, vill man ej släppa
ut bankoviast och Riksgäldskontorets medel och
hvad styfrarna allt heta, att promenera omkring
i hundrade former, gevärsfabrikationer, fästnings-
anläggningar, förhöjda anslag o. s.v.? Vill man j
ej utvidga Konungamakten så mycket möjligt
är, vill man ej skjuta in henne i hvarje liten:
skrymslå, som folkfrihet och allmän opinion:
lemnat öppen? — — — Och ändå beskylles
man för att hylla stillaståendets princip! Huru:
orättvist!
Man tyckes härvid alldeles förgäta, att folket
äfven har sitt minne, att älven det har en liten
förmåga att räkna. Som det imedlertid har den-
na ledsamma kunskap, vilja vi försöka prevene-
ra herrarne om huru det möjligtvis kan kom-
ma att utöfva den, och se här, om vi ej bedra
oss, huru det torde resonnera öfver hvad som
skett i detta fall:
Svenska folket håller sannolikt före, att dess
styrelse icke är en mekanisk machin, tillsatt att
nödtorfteligen söndermala de ärender, som före-
läggås henne, att förrätta ett oundgängligt dags-
verke med besvärsmåls afgörande och utnämnin-
gar till lediga tjenster efter chefernes förslag,
med ett ord att göra hvad som ej kan undvi-
kas, gifvande ifrån sig ett enda lifstecken genom
ropet: mera penningar! hvarefter följer såsom
ett oeftergifligt appendix: Fallen på knä och tac-
ken oss! Folket tror tvertom, det styrelsen
verkligen har en förbindelse att gifva akt på ti-
den, att följa dess lopp, att leda defta der det
låter sig ledas, att låta sig ledas af detsamma der
det är tydligt, bestämdt och omisskänneligt, att
taga initiativet i alla stora och vigtiga frågor,
och att, der hon det icke gör, åtminstone be-
stämdt förklara sin mening, gifva skäl derför
och låta nationen veta hvarföre hon icke delar
en för ögonblicket gängse mening, med ett ord
förhålla sig, icke som en autokrat, befallande i
korta orakelsvar och lydd utan gensägelse, utan
förfrågan, men som en lagbunden styrelse, hvil-
ken väl har makten, men mot förbehåll af vissa
höga pligters fullgörande. Så förfara andra kon-
stitutionella styreiser, och en Engelsman eller
Fransos skulle anse för en fabel, om man sade
honom, att hos representantkerpsen fråga om
dess egen ombildning kunde uppstå, och ett helt
år diskuteras, utan att en enda af regeringens le-
damöter i en sådan vital fråga ens öppnade mun-
nen för att tillkännagifva sin åsigt deruti. Al-
draminst skulle han anse tänkbart, att hon kun-
de låta påskina ett bifall, för att uppehålla. sa-
ken, om det endast sker för att så mycket sär
nn