fattades ieke att förklara det. Det gamla privilegieväsendet inom representationen hade ej så kortsynta vänner, att-de icke märkte hvad som kunde blifva följden, om hela Sverges allmoge, sedan den visat sig vara kommen till politiskt förstånd, och nu på egna och den orepresens terade medelklassens vägnar fordrat en ändamålsenlig representationsförändring, skulle af sina återkommande ombud få det svaret, att de, representanterna för mniotiondedelar af nationen, icke heller nu kunnat uträtta någonting för sina kommittenters önskan, emedan den ena tiondedelen satt sig deremot och till sin fördel lemnat de nio tiondedelarnes fördelar utan afseende. Man visade sig alltså icke längre fiendtlig emot bufvudsaken; ståndsrepresentationens dom blef fälld, med anständig pluralitet. Men nu kommo vilkoren för verkställigheten. Dessa blefvo sådana, som man har sett; det vill säga sådana, att om de alla skola tillfredsställas, så är antingen ingen representationsförändring att hoppas, eller, om den tillvägabringas, så blir det en försämring, i stället för en förbättring. Ingen är likväl nu mera så enfaldig, att han kunde bedragas på grundtankan i dessa förslazer, eller förbise, att de heldst åsyftade det gamlas bibehållande, genom förespeglingarne om så bits ra frukter af förändringen, att hvar och en heldre måste föredraga det redan tillvarande, sådant det är. Konstitutiensutskottet fick imedlertid det svåra uppdraget, att sammanjemka det oförenliga. Under det att man härmed var sysselsatt, lät en annars vanligen närvarande, men nu frånvarande Riddarhus-ledamot, svenske Ministern i England, Grefve Björnstjerna, i London trycka sin redan af oss omtalta brochyr, hans aTankar Representalionsfrågan. Den fanns så förträfflig af representationsförändringens vedersakare, att den genast eftertrycktes här, för att kringspridas i talrika exemplar, och kunna göra verkan, när den stora frågan åter skulle förekomma inom Stånden.