fattades ieke att förklara det. Det gamla privi-
legieväsendet inom representationen hade ej så
kortsynta vänner, att-de icke märkte hvad som
kunde blifva följden, om hela Sverges allmoge,
sedan den visat sig vara kommen till politiskt
förstånd, och nu på egna och den orepresens
terade medelklassens vägnar fordrat en ända-
målsenlig representationsförändring, skulle af sina
återkommande ombud få det svaret, att de, re-
presentanterna för mniotiondedelar af nationen,
icke heller nu kunnat uträtta någonting för sina
kommittenters önskan, emedan den ena tionde-
delen satt sig deremot och till sin fördel lemnat
de nio tiondedelarnes fördelar utan afseende.
Man visade sig alltså icke längre fiendtlig emot
bufvudsaken; ståndsrepresentationens dom blef
fälld, med anständig pluralitet.
Men nu kommo vilkoren för verkställigheten.
Dessa blefvo sådana, som man har sett; det vill
säga sådana, att om de alla skola tillfredsställas,
så är antingen ingen representationsförändring
att hoppas, eller, om den tillvägabringas, så blir
det en försämring, i stället för en förbättring.
Ingen är likväl nu mera så enfaldig, att han
kunde bedragas på grundtankan i dessa försla-
zer, eller förbise, att de heldst åsyftade det gamlas
bibehållande, genom förespeglingarne om så bits
ra frukter af förändringen, att hvar och en
heldre måste föredraga det redan tillvarande, så-
dant det är. Konstitutiensutskottet fick imed-
lertid det svåra uppdraget, att sammanjemka
det oförenliga.
Under det att man härmed var sysselsatt, lät
en annars vanligen närvarande, men nu frånva-
rande Riddarhus-ledamot, svenske Ministern i
England, Grefve Björnstjerna, i London trycka sin
redan af oss omtalta brochyr, hans aTankar
Representalionsfrågan. Den fanns så förträfflig
af representationsförändringens vedersakare, att
den genast eftertrycktes här, för att kringspridas
i talrika exemplar, och kunna göra verkan, när
den stora frågan åter skulle förekomma inom
Stånden.