ledes öfver denna så hastigt påkomna smak för
vin. Den främmande hade under tiden, utan
att gifva akt på Toms tvekan, slagit i de båda
glasen och erbjöd vår hjelte ett af dem. Yng-
lingen tog det, förde det till sina läppar och
märkte huru främlingen inskränkte sig till att
blott betrakta honom.
Men drick då, min herre, sade Tom.
Det skall jag inte underlåtav, svarade främ-
lingen och tömde glaset i ett enda drag.
Tom kunde nu i sin ordning icke undgå att
göra detsamma, hvarefter främlingen bugade sig
och gick. När Tom åter befann sig ensam, bör-
jade han granskningen af detta rum, som för
natten tillhörde honom. På alla fyra väggarna
syntes stora fyrkantiga rutor på lika afstånd
från hvarandra, fem å sex fot ifrån gelfvet; men
de målningar dessa ramar borde innehålla, voro
betäckta med Jlärft, så alt man kunde sägas haf-
va gråa gardiner inom förgyllda ramar. Tom
sökte förgäfves förklara denna besynnerlighet och,
trött vid att längre forska efier ordet till en o-
begriplig gåta, slutade han med att kasta sig
ned i en stor ländstol med en persons föresats
som vill uppgöra en noggrann räkning öfver
sin belägenhet och frågade sig sjelf slutligen:
Hvem är jag? Hvar är jag? Hvart för man
mig?
Under dessa betraktelser fortfor Tom att ma-
chinmessigt hålla ögonen fästade på de undan-
gömda taflorna, då han tyckte att en af dem
rörde sig, och att den del af väggen, hvarpå
han satt, äfven rördes.
För första gången kom Tom ihåg att han bar