på sig ett försvarsvapen och förde ovilkorlig!
handen till värjfästet. .
Hvem är der!y ropade han med en röst, so
snarare röjde fruktan än den tycktes kumna in-
gifva någon sådan.
Frukta ingenting, svarade en mild stämma,
som han genast igenkände såsom tillhörande den
gamla damen, hvilken emottagit honom. Ni är
bär i säkerhet, återtog fruntimret, sedan hon
tillstängt den lönndörr, hvarigenom hon inkom-
mit. Ni har här ingen fara att frukta; jag har
länge väntat er och jag har på den sista måna-
den gifvit afsked åt alla dem af mitt folk, som
möjligtvis skulle kunna förråda eller genom sin
oförsigtighet blottställa er. Här i slottet finnas
för närvarande ingen mer än jag och en gam-
mal intendent, för hvilken jag kan svara som
för mig sjelf. I öfrigt är ni, tack vare den rol
jag spelar här på trakten, i skydd för alla ef-
terspaningar: jag anses för en fullständig wigh
och den ursinnigaste Hannoveranare skulle icke
kunna få det infallet att misstänka Lady Mitli-
den. Detta är mitt namn, tillade hon, och
jag skall anse för en lycka, att få tro, att detta
namn är er icke helt och hållet obekant. Om
er höge fader nådigst behagat vid något tillfälle
tänka på mig, torde han ha kunnat säga er, att
Lady Mitliden alltid varit och alitid skall för-
blifva den vördnadsfullaste, men tillika den trog-
naste tjenarinna af ert kungliga hus.
Tom hade icke och kunde icke hafva någon
lust att afbryta den talande. Hennes ord lik-
nade i hans öra dessa otydliga ljud, som man
tycker sig höra i drömmen och hvilkas. mening
man ej kan fatta. Då damen slutligem tystnade,