kets. aDet förhåller sig icke med makten, som med
en summa penningar, att hvad man ger den ene,
tages från den andre, och att, om summan delas,
hvardera får blott hälften; nej, ju mer man ökar
folkets makt, dess mer ökar man äfven konungens,
nämligen hans makt att motstå obehöriga tilltag,
hans makt att försvara oss i kriget. Blottien punkt
gäller att hvad man fråntar den ene, det erhåller
den andre, och detta är i fråga om penningar. Men
om ock nu så skulle hända, att konungen finge nå-
got mindre och de skattdragande finge behålla litet
mer, vore väl detta en så stor olycka? Vore det
väl så obilligt, att en hvar finge njuta frukten af
sitt arbete, eller är det väl en orimlig sats, att en
hvar bäst förstår använda hvad han sjelf förvärfvat?
Den rätta skattkammaren är folkets fickor; den må
stå öppen, när det gäller ett ädelt eller nyttigt före-
tag, men tillsluten, då fråga är om dåraktiga pro-
jekter eller slösande fåfänga. Den hand, som öpp-
nar folkets fickor, heter sjelfbeskattningsrätt, och de
af folket valda representanter äro de pålitligaste
skattmästare. Derföre är sjelfbeskattningsrätten den
vigtigaste af alla konstitutisnella rättigheter, den,
som bäst rättfärdigat sin tillvaro och äfven bland oss
ifrigt efterlängtaso Hr Lehman slöt med den för-
klaringen, att frågan lyckligtvis nu mer icke vore
derem huruvida, utan derom, huru snart man skulle
erhålla hvad de upplystaste nationer redan tillegnat
sig, och förklarade sig beredd, att vid alla tillfällen
och med alla lofliga medel dertill medverka. Hans
tal besvarades med lifliga bifallsyttringar.
Doktor Engström har anhållit om rum för föl.
jande:
aI Aftonbladet N:o 82, har Red. omnämnt min
uppsats, i N:o 82 af Svenska Biet, såsom en förbörn
till vinnande af det för Emån begärda anslaget,
hvarjemte Red. tycktes vilja antyda principvidrighe-
ten af alla dylika anslag, under medgifvande likväl
att den ifrågavarande Emå-saken vore ömmandep.
— Hvad nu beträffar min s. k. förbön, så nödgas
jag frånbedja mig en sådan tydning; ty dels äger
jag intet så beskaffadt uppdrag, och dels vil! jag ej
begära det ifrågavarande anslaget som em nåd. Jag
har yrkat det såsom en rättvisa. Icke annor-
luada.
I stället för de 420,000 Rdr, som Kalmare län
rätteligen skolat hafva utaf parkovinsten, har det
nu fått endast 410,000 Rdr till sänkning af Em-
ån, hvars flodvatten, i den stund detta skrifves,
ånyo förstör det arma folkets åkrar, hus och gär-
desgårdar.
Om man deremot hade uppdelat bankovinsten på alla
länen, så hade menigheterna sjelfve fått samrådas om
de erhållna medlens användande, och under sådana för-
hållanden är det otvifvelaktigt, att hela det af re-
geringen äskade anslaget för Emåns upprensning,
45,000 Rdr, hade utgått i första rummet, emedan
den saken är grundligt undersökt och tillförlitligt
utredd. Dernäst torde Alsterån, äfven i Kalmare
län, blifvit påtänkt, dels för att, genom dess upp-
rensning, frälsa en myckenhet vid dess stränder lig-
gande ängar och odlingsmarker, dels ock för att med
detsamma bereda alla dess strandegare, långt upp i
Kronobergs län, ett gynnsamt tillfälle att nedflotta
en myckenhet sågtimmer, m. m., hvilket nu, tyvärr,
ej kan ske.
Månne det vore obilligt, att på samma gång
millioner anslås till kanal- och hamnbyggnader
m. m., också påtänka all trafiks rätta grund, den
arbetande hopens upphjelpande?!
An en gång sagdt: Jag har cj, för Em-åns sänk-
ning, yrkat det ifrågararande anslaget som en nåd,
utan som en billig gärd af rättvisa.
J. Engström.
Den uträkning, Hr D:r Engström här ofvan
gör, i afseende på fördelningen mellan länen, må
visst vara arithmetiskt riktig, men Hr Doktorn
lärer lika litet som någon annan bestrida, att
en nedsättning i utskylderna för de mest behöf-
vande skulle hafva i alla händelser varit vida
bättre än en fördelning på länen. Om denna
riksdag hade kunnat komma derhän, som ganska
väl skulle låtit sig göra med nuvarande tillgån-
gar, att all personel bevillning upphört, och att
hvar och en, som endast arbetar med sina egna
händer åt andra, blifvit befriad från all skatt,
hvarigenom med detsamma en ofantlig lindring
vunnits i uppbördsbesväret samt allt bråk med
kronoutskylder m. m., som nu ger anledning till
så många svårigheter, kunnat upphöra, så hade
hela mängden af folket på ett tydligt sätt kun-
nat se, att riksdagen uträttat något verksamt till
dess bästa. Vare likväl långt ifrån oss att ej
erkänna, det något är gjordt härutinnan, och att
1840—41 årens riksdag i detta afseende står fram-
för alla sina föregångare. För att nu komma
härifrån till Emån, få vi endast förnya hvad vi
en gång förut yttrat, att såvida frågan är om en
välgörenhetsåtgärd på Ständernas sida, synes den
för jordbrukarne omkring Emån kunna falla i
god jord, likasom för många andra; men anspråk
kunna vi omöjligen finna här äga rum. Man
bör komma ihåg, att enligt de principer, som
förr tillämpats, har staten icke ansetts böra bi-
draga med, skänker, utan på sin höjd med rän-
tefria lån, äfven till afbrända städers uppbyg-
gande; och i värre belägenhet än dessa äro väl
ändå icke jordbrukarne omkring Emån.