kets. aDet förhåller sig icke med makten, som med en summa penningar, att hvad man ger den ene, tages från den andre, och att, om summan delas, hvardera får blott hälften; nej, ju mer man ökar folkets makt, dess mer ökar man äfven konungens, nämligen hans makt att motstå obehöriga tilltag, hans makt att försvara oss i kriget. Blottien punkt gäller att hvad man fråntar den ene, det erhåller den andre, och detta är i fråga om penningar. Men om ock nu så skulle hända, att konungen finge något mindre och de skattdragande finge behålla litet mer, vore väl detta en så stor olycka? Vore det väl så obilligt, att en hvar finge njuta frukten af sitt arbete, eller är det väl en orimlig sats, att en hvar bäst förstår använda hvad han sjelf förvärfvat? Den rätta skattkammaren är folkets fickor; den må stå öppen, när det gäller ett ädelt eller nyttigt företag, men tillsluten, då fråga är om dåraktiga projekter eller slösande fåfänga. Den hand, som öppnar folkets fickor, heter sjelfbeskattningsrätt, och de af folket valda representanter äro de pålitligaste skattmästare. Derföre är sjelfbeskattningsrätten den vigtigaste af alla konstitutisnella rättigheter, den, som bäst rättfärdigat sin tillvaro och äfven bland oss ifrigt efterlängtaso Hr Lehman slöt med den förklaringen, att frågan lyckligtvis nu mer icke vore derem huruvida, utan derom, huru snart man skulle erhålla hvad de upplystaste nationer redan tillegnat sig, och förklarade sig beredd, att vid alla tillfällen och med alla lofliga medel dertill medverka. Hans tal besvarades med lifliga bifallsyttringar. Doktor Engström har anhållit om rum för föl. jande: aI Aftonbladet N:o 82, har Red. omnämnt min uppsats, i N:o 82 af Svenska Biet, såsom en förbörn till vinnande af det för Emån begärda anslaget, hvarjemte Red. tycktes vilja antyda principvidrigheten af alla dylika anslag, under medgifvande likväl att den ifrågavarande Emå-saken vore ömmandep. — Hvad nu beträffar min s. k. förbön, så nödgas jag frånbedja mig en sådan tydning; ty dels äger jag intet så beskaffadt uppdrag, och dels vil! jag ej begära det ifrågavarande anslaget som em nåd. Jag har yrkat det såsom en rättvisa. Icke annorluada. I stället för de 420,000 Rdr, som Kalmare län rätteligen skolat hafva utaf parkovinsten, har det nu fått endast 410,000 Rdr till sänkning af Emån, hvars flodvatten, i den stund detta skrifves, ånyo förstör det arma folkets åkrar, hus och gärdesgårdar. Om man deremot hade uppdelat bankovinsten på alla länen, så hade menigheterna sjelfve fått samrådas om de erhållna medlens användande, och under sådana förhållanden är det otvifvelaktigt, att hela det af regeringen äskade anslaget för Emåns upprensning, 45,000 Rdr, hade utgått i första rummet, emedan den saken är grundligt undersökt och tillförlitligt utredd. Dernäst torde Alsterån, äfven i Kalmare län, blifvit påtänkt, dels för att, genom dess upprensning, frälsa en myckenhet vid dess stränder liggande ängar och odlingsmarker, dels ock för att med detsamma bereda alla dess strandegare, långt upp i Kronobergs län, ett gynnsamt tillfälle att nedflotta en myckenhet sågtimmer, m. m., hvilket nu, tyvärr, ej kan ske. Månne det vore obilligt, att på samma gång millioner anslås till kanaloch hamnbyggnader m. m., också påtänka all trafiks rätta grund, den arbetande hopens upphjelpande?! An en gång sagdt: Jag har cj, för Em-åns sänkning, yrkat det ifrågararande anslaget som en nåd, utan som en billig gärd af rättvisa. J. Engström. Den uträkning, Hr D:r Engström här ofvan gör, i afseende på fördelningen mellan länen, må visst vara arithmetiskt riktig, men Hr Doktorn lärer lika litet som någon annan bestrida, att en nedsättning i utskylderna för de mest behöfvande skulle hafva i alla händelser varit vida bättre än en fördelning på länen. Om denna riksdag hade kunnat komma derhän, som ganska väl skulle låtit sig göra med nuvarande tillgångar, att all personel bevillning upphört, och att hvar och en, som endast arbetar med sina egna händer åt andra, blifvit befriad från all skatt, hvarigenom med detsamma en ofantlig lindring vunnits i uppbördsbesväret samt allt bråk med kronoutskylder m. m., som nu ger anledning till så många svårigheter, kunnat upphöra, så hade hela mängden af folket på ett tydligt sätt kunnat se, att riksdagen uträttat något verksamt till dess bästa. Vare likväl långt ifrån oss att ej erkänna, det något är gjordt härutinnan, och att 1840—41 årens riksdag i detta afseende står framför alla sina föregångare. För att nu komma härifrån till Emån, få vi endast förnya hvad vi en gång förut yttrat, att såvida frågan är om en välgörenhetsåtgärd på Ständernas sida, synes den för jordbrukarne omkring Emån kunna falla i god jord, likasom för många andra; men anspråk kunna vi omöjligen finna här äga rum. Man bör komma ihåg, att enligt de principer, som förr tillämpats, har staten icke ansetts böra bidraga med, skänker, utan på sin höjd med räntefria lån, äfven till afbrända städers uppbyggande; och i värre belägenhet än dessa äro väl ändå icke jordbrukarne omkring Emån.