gen, men ingalunda i förhållande till bönderna; t öfver bonden behöll adeln sin makt utan inskränk ning och man införde på köpet hela skeppsladdnin går Tyska baroner och landstrykare, som blefy ministrar, amtmän och godsegare och förforo me bönderne utan all miskund. Ja, bojorne, som förs voro lagda endast på bönderna å öarne, blefvo n äfven lagda på de tillförnefria Jutiska bönderna. D( vore således en stor villfarelse att anse 4660 år revolution fördelaktig för bönderna, då den börde som hvilade å dem, sedermera blifvit både tyngr och allmännare pålagd än förut. Ett nedtryckt släg te, boende i eländiga jordkojor, med nöd lifnärdt a den eländigaste föda, uppväxt i smuts oeh osnygg het, arbetande under fogdens piska för andra, son frossade i öfvermed och öfverflöd. sådant var de Danska bondeståndet under de suveräna Konungar ne, intill slutet af förra seklet. Då blef likväl myc ket uträttadt till böndernas bästa. Men den sor tror att Fredrik VI utförde allt det goda som d gjordes, han betänker icke en gång att nämnde Ko nung då befann sig i den ålder, vid hvilken äfve de största gåfvor med den bästa uppfostran icke vc re mäktiga af ett dylikt verk. Det vartvertom frå mogna, bepröfvade män, från män sådane som Bern storff, Rewentlow, Schimmelman, Colbjörnsen oci flera andra, förslagen kommo; den unga Kronprin sens ära dervid bestod deri, att han uppfattade oci understödde dessa mäns planer, ehuru både stille stånd och tillbakagång inträffade, så snart någe af nämnde personer gick undan, ändock att Konun gens kärlek till bondeståndet förblef oförändrad Långt ifrån således att de förbättringar, som då inför des, kunde tillskrifvas en enda, kan man snarar säga att den egentliga uppfinnaren och befordrarei var hvarken Fredrik VI eller nyssbemälde stora män utan sjelfva tiden och tidsandan, den genom fler ädla och insigtsfulla mäns verksamhet förberedda genom pressen utspridda, genom verldshändelsern styrkta, allmänna opinionen, som i länder, de de icke underlågo danska envåldsspiran, infört ungefä samma förändringar, och omsider skulle hafva gjor sig gällande äfven i Danmark, och detta ehvad re genten varit enväldig eller icke. Den skulle i sed nare händelsen tilläfventyrs gått något långsammare men tillika grundligare och jemnare. Tal. frågad nu, om Ständerna visat sig fiendtliga mot bonden och uppräknade, till svar derpå, de många förbät tringar, som, efter långt stillestånd, ändtligen blifvi genom Ständerna bragta å bana och genomförda ehuru godsherrarne hafva en så stor inflytelse p representationen, och denna en så inskränkt makt i förhållande till regeringen. cÄr det, frågade ha! vidare, hos oss absolutismens eller den fria författ ningens vänner, är det de höga Herrarne vid hofve! eller de ännu så ringa skattade journalisterna, son känna och verka så varmt för bondens väl? De vore således, fortfor Tal., icke de suveräne konun garne, utan blott Fredrik VI, icke han ensam, utai andra utmärkta män och tiden, som gjort något fö danska bondens bästa. Och om man än ville till skrifva det ensamt Fredrik VI, bör man dock besin na, att han nu är död och makten öfvergången till Chri stian den VIII; att om man kände både dennes :oci kronprinsens tänkesätt, man ändock ej kunde svar för deras efterträdare och borga för, att desse skull gifva bönderna rätt mot de höga herrarne, som ut gjorde konungarnes omgifning. Med en svag ko nung kunde dessa herrar en gång få makt, men ick med en stark, af folket utkorad representation. Vill bönderna tiygga sig mot herraväldet, måste de alltsi önska den friare författningen, och icke till stöd åbe ropa hvad icke suveräniteten, utan en enda af d suveräna konungarne, icke absolutismen, utan tids andan uträttat. Tal. fäste sig derefter vid det be. gagnade uttrycket, att ataga makten från konunger och gifva den åt Ständerna, och anmärkte deremot att en större makt hos Ständerna väl gjorde slut på absolutismen och betog konungen makten att skada men minskade icke hans makt att uträtta så mycke godt han önskade. ÖOfverhufvud borde man icke föreställa sig, att konungen sjelf i verkligheten egei den allsvåldighet, som ordet enväldet antyder. Like litet som konungen sjelf går omkring och tar tjuf. var eller skottar snön från gatorna, lika litet kar han i vigtigare saker sjelf känna allt. se allt, uträtts allt. De flesta saker måste afgöras enligt embets männens föredragning och besluten af dem utföras.x Deras makt är den enda, som skulle lida någon inskränkning genom utvidgande af ständernas. Man önskar derföre ställa af folket utkorade rådgifvare vid konungens sida, i stället för de sjelfutkorade som nu utöfva en stor del af den konungen tillagde makt, men vid fråga om ansvar gömma sig unde den kungliga purpurn, och sålunda i många sake blottställa konungen, hvilken dock ofta blott lånat sit! namn åt de åtgärder, som blifvit vidtagna. En representation ville väl alla hafva, ty så vida har man ändtligen kommit; men hvartill gagnade den, hvartill gagnade att valmännen med omsorg valde, att representanterne talade, skrefvo, arbetade och sträfvade för det allmänna bästa, om deras beslut ej bure frukt, om ett par, med folkets åsigter och beho tilläfventyrs obekanta statsråd kunde från sitt gröne bord sedermera framställa sakerna så, att, den en: efter den andra bordlades, förkastades, sönderrefs. detta vore hvad man med ständernas makt ville förekomma. Tal. antydde nu, hvilken verkan till lif och verksamhet en friare författning skulle öfverallt uträtta, och huru det dädanefter skulle blifva lättare att uträtta något godt, svårare att göra nägot ondt och framför allt svårt att göra alls intet. Derföre vore dock ej afsigten att göra någon inskränkning konungens makt; tvertom ökades denna med folSA