gen, men ingalunda i förhållande till bönderna; t
öfver bonden behöll adeln sin makt utan inskränk
ning och man införde på köpet hela skeppsladdnin
går Tyska baroner och landstrykare, som blefy
ministrar, amtmän och godsegare och förforo me
bönderne utan all miskund. Ja, bojorne, som förs
voro lagda endast på bönderna å öarne, blefvo n
äfven lagda på de tillförnefria Jutiska bönderna. D(
vore således en stor villfarelse att anse 4660 år
revolution fördelaktig för bönderna, då den börde
som hvilade å dem, sedermera blifvit både tyngr
och allmännare pålagd än förut. Ett nedtryckt släg
te, boende i eländiga jordkojor, med nöd lifnärdt a
den eländigaste föda, uppväxt i smuts oeh osnygg
het, arbetande under fogdens piska för andra, son
frossade i öfvermed och öfverflöd. sådant var de
Danska bondeståndet under de suveräna Konungar
ne, intill slutet af förra seklet. Då blef likväl myc
ket uträttadt till böndernas bästa. Men den sor
tror att Fredrik VI utförde allt det goda som d
gjordes, han betänker icke en gång att nämnde Ko
nung då befann sig i den ålder, vid hvilken äfve
de största gåfvor med den bästa uppfostran icke vc
re mäktiga af ett dylikt verk. Det vartvertom frå
mogna, bepröfvade män, från män sådane som Bern
storff, Rewentlow, Schimmelman, Colbjörnsen oci
flera andra, förslagen kommo; den unga Kronprin
sens ära dervid bestod deri, att han uppfattade oci
understödde dessa mäns planer, ehuru både stille
stånd och tillbakagång inträffade, så snart någe
af nämnde personer gick undan, ändock att Konun
gens kärlek till bondeståndet förblef oförändrad
Långt ifrån således att de förbättringar, som då inför
des, kunde tillskrifvas en enda, kan man snarar
säga att den egentliga uppfinnaren och befordrarei
var hvarken Fredrik VI eller nyssbemälde stora män
utan sjelfva tiden och tidsandan, den genom fler
ädla och insigtsfulla mäns verksamhet förberedda
genom pressen utspridda, genom verldshändelsern
styrkta, allmänna opinionen, som i länder, de de
icke underlågo danska envåldsspiran, infört ungefä
samma förändringar, och omsider skulle hafva gjor
sig gällande äfven i Danmark, och detta ehvad re
genten varit enväldig eller icke. Den skulle i sed
nare händelsen tilläfventyrs gått något långsammare
men tillika grundligare och jemnare. Tal. frågad
nu, om Ständerna visat sig fiendtliga mot bonden
och uppräknade, till svar derpå, de många förbät
tringar, som, efter långt stillestånd, ändtligen blifvi
genom Ständerna bragta å bana och genomförda
ehuru godsherrarne hafva en så stor inflytelse p
representationen, och denna en så inskränkt makt
i förhållande till regeringen. cÄr det, frågade ha!
vidare, hos oss absolutismens eller den fria författ
ningens vänner, är det de höga Herrarne vid hofve!
eller de ännu så ringa skattade journalisterna, son
känna och verka så varmt för bondens väl? De
vore således, fortfor Tal., icke de suveräne konun
garne, utan blott Fredrik VI, icke han ensam, utai
andra utmärkta män och tiden, som gjort något fö
danska bondens bästa. Och om man än ville till
skrifva det ensamt Fredrik VI, bör man dock besin
na, att han nu är död och makten öfvergången till Chri
stian den VIII; att om man kände både dennes :oci
kronprinsens tänkesätt, man ändock ej kunde svar
för deras efterträdare och borga för, att desse skull
gifva bönderna rätt mot de höga herrarne, som ut
gjorde konungarnes omgifning. Med en svag ko
nung kunde dessa herrar en gång få makt, men ick
med en stark, af folket utkorad representation. Vill
bönderna tiygga sig mot herraväldet, måste de alltsi
önska den friare författningen, och icke till stöd åbe
ropa hvad icke suveräniteten, utan en enda af d
suveräna konungarne, icke absolutismen, utan tids
andan uträttat. Tal. fäste sig derefter vid det be.
gagnade uttrycket, att ataga makten från konunger
och gifva den åt Ständerna, och anmärkte deremot
att en större makt hos Ständerna väl gjorde slut på
absolutismen och betog konungen makten att skada
men minskade icke hans makt att uträtta så mycke
godt han önskade. ÖOfverhufvud borde man icke
föreställa sig, att konungen sjelf i verkligheten egei
den allsvåldighet, som ordet enväldet antyder. Like
litet som konungen sjelf går omkring och tar tjuf.
var eller skottar snön från gatorna, lika litet kar
han i vigtigare saker sjelf känna allt. se allt, uträtts
allt. De flesta saker måste afgöras enligt embets
männens föredragning och besluten af dem utföras.x
Deras makt är den enda, som skulle lida någon in-
skränkning genom utvidgande af ständernas. Man
önskar derföre ställa af folket utkorade rådgifvare
vid konungens sida, i stället för de sjelfutkorade
som nu utöfva en stor del af den konungen tillagde
makt, men vid fråga om ansvar gömma sig unde
den kungliga purpurn, och sålunda i många sake
blottställa konungen, hvilken dock ofta blott lånat sit!
namn åt de åtgärder, som blifvit vidtagna. En re-
presentation ville väl alla hafva, ty så vida har man
ändtligen kommit; men hvartill gagnade den, hvar-
till gagnade att valmännen med omsorg valde, att
representanterne talade, skrefvo, arbetade och sträf-
vade för det allmänna bästa, om deras beslut ej bure
frukt, om ett par, med folkets åsigter och beho
tilläfventyrs obekanta statsråd kunde från sitt gröne
bord sedermera framställa sakerna så, att, den en:
efter den andra bordlades, förkastades, sönderrefs.
detta vore hvad man med ständernas makt ville fö-
rekomma. Tal. antydde nu, hvilken verkan till lif
och verksamhet en friare författning skulle öfverallt
uträtta, och huru det dädanefter skulle blifva lät-
tare att uträtta något godt, svårare att göra nägot
ondt och framför allt svårt att göra alls intet. Derföre
vore dock ej afsigten att göra någon inskränkning
konungens makt; tvertom ökades denna med fol-
SA