Donna ciara. ER NnatliscenRe ar AA. MuRCA.
? Christiania. 1840.
Det är ett göthiskt ram med tung prakt,
djupa bågfönster, och längst i bakgrunden en
öppen dörr till en i sjelfva muren anbragt al-
kov, der Der - Clara gör sin aftonbön framför
en Maria-bild. Hennes kammarjungfru sofver
elt obekymradt i en länstol ute i gemaket.
DPonna Clara är en ung borgerlig flicka, hvars
vackra ögon och blomstrande kinder ådragit
henne en förnäm herres, grefve del Fuentes,
blickar, och som af sin fader blifvit tvungen
att mot sin vilja skänka sin hand åt denne rie,
listige, svartsjuke Galicier. Hur vill ni att hon
skulle kunnat gifva honom äfven sitt hjerta,
hon, som med de heligaste eder lofvat sin barn-
domsvän Fernando, vid dess bortresa till frem-
mande land, en oföränderlig trohet, en kärlek
bortom skiften och graf? Också är den sköna
donnan ganska olycklig i den grefliga borgen,
och verlden vet icke huru många dystra tankar
drifva sitt spel under denna perlsmyckade hvita
panna, huru mycket lidande suckar i hemlighet
under den guldbroderade sammetsspensen. Don-
na Clara bar icke längre någon andakt för bö-
nen, hon sönderslites af minnets, saknadens och
det nirvarande förgyllda slafveriets olika in-
tryck, hon lemnar sitt lilla bönkapell för att
kalla tjenarinnan.
aMaja! Maja! —
Ack, hon sofver!
Sofva, sofva! . . . den som kunde,
den som kunde sofva, glömma!
Dessa dumma drag få sofva,
denna tomma själ kan hvila
i en dröm om nya kjortlar,
röda band och silkessnören,
denna dröm min afund väckero
Tjenarinnan far yrvaken upp och frågar hvad
hennes nådiga husfru befaller, hvarpå Clara
fortfar:
eDu är olidlig. Kan du ej begripa i
att jeg i afton ledsnar mig ihjel? :
Här är så dödt, så tomt. Jag vill förströs.
Hvad är du skapad till om ej att roa? s
Nu hitta på hvadheldst! förstår du? fort!
MaJa.
Santa Maria! bjelp en stackars flicka!
Jag kan ej läsa, kan ej heller sjunga,
har aldrig lärt att sköna konster öfva
och döda tiden för förnäma damer,
jag kan blott sy, frisera hår och koka.
Förlåt mig, donna! men det är helt sent;
behagar ni ej gå till sängs, måhända?
Ty när man sofver, har man icke ledsamt.
- CLARA.
med din sömn! Nej, jag vill icke sofra.
Maa.
Skall jag då krusa edra mörka lockar
och smycka eder grannt med guld och silke,
tills grefven kommer hem i natt från staden ?
CLARA.
Eländigt! duger icke! något bättre!
Ha.
Hvad skall jag mer? Dock låt mig se! jag kan
förtälja er ett artigt äfventyr,
jag lärde mig den tiden, då ännu
Vi voro hos er fader i Sevilla.
CLARA.
Sevilla! det är ordet, ja, Sevilla!
O huru hemmets namn hörs skönt och ljufligt,
när i en fjerran fångenskap det nämnes!
Ack, tala om Secvilla, goda Maja!
Det gör dock godt att höra dessa namnen
på alla mina vänner, mina lundar,
och mina älsklingsträd, min faders landtgods!
Du är den enda här, sem känner dem;
0, tala om Scvilla, om min hembygd!
MaJa.
Om edert bem? har ni ert hem då icke
på detta slott, hos er gemål,
den rike, mäktige, högborne grefven ?
Hur kan ni ännu tänka på och minnas
det låga huset vid Guadalqvivir,
här, midt i hvimlet af en furstlig prakt?
CLARA.
O, frid låg öfver detta låga hus!
Frid, barnets frid! så mild, så ljus, så lätt,
som morgonrodnaden på blanka insjön.
Min glada frihet har jag lemnat der
på flodens friska, blomsterrika strand;
vid hafvets vilda kust, en fångad fogel,
jag drömmer nu om frid, som jag förlorat.
Der är ett ställe i min faders trädgård,
der palmer och akacier sakta hvifta
och Floden glimmar genom trädens löfverk ,
der gömmer jag min ungdoms bästa minne
i skuggan under palmens breda blad,
och böljan hviskar der ett eget namn.
O. nämn det, Maja! låt mig höra ljudet,
att själens hemligaste, tysta tankar
må dricka näring af det varma ord!
Maa.
Det är väl lusthuset, der er herr fader
Don Gusman alltid satt i aftonsvalkan,
och der ni bjöd den gamle vin och frukter?
CLARA.
Ack ja, min far! månn än han vid sitt skackspel
med pater Anton sitter och ibland
på dottren i deu fjerran bygden tänker?
Dock det var detta ej jag ville säga,
det finns i trädgården ett annat ställe . . .
MaJa.
Ah! nu jag har det! menar Di ej stället,
vid höga palmen, der den stora apan
stod bunden, som ni tyckte om så mycket
och matade med egna hvita händer . .--
CLARA.
Nej, detta går för långt! . .. Gud, hvilken
menska! ...
Jag är en narr, som längre med dig talar;
gå från mig, Maja! du är alltför dum;
gå hän och lägg dig! . . - gå!
Maja är ingenting mindre än sen att hör-
samma budet. Donna Clara blir ensam och ka-
star sig ned i en länstol, för att i fordna min-
nen njuta ett ögonblicks indring i sin bedröt-
h- MM mV FA OF AA PA — ka ÅL Br RN rn