Donna ciara. ER NnatliscenRe ar AA. MuRCA. ? Christiania. 1840. Det är ett göthiskt ram med tung prakt, djupa bågfönster, och längst i bakgrunden en öppen dörr till en i sjelfva muren anbragt alkov, der Der Clara gör sin aftonbön framför en Maria-bild. Hennes kammarjungfru sofver elt obekymradt i en länstol ute i gemaket. DPonna Clara är en ung borgerlig flicka, hvars vackra ögon och blomstrande kinder ådragit henne en förnäm herres, grefve del Fuentes, blickar, och som af sin fader blifvit tvungen att mot sin vilja skänka sin hand åt denne rie, listige, svartsjuke Galicier. Hur vill ni att hon skulle kunnat gifva honom äfven sitt hjerta, hon, som med de heligaste eder lofvat sin barndomsvän Fernando, vid dess bortresa till fremmande land, en oföränderlig trohet, en kärlek bortom skiften och graf? Också är den sköna donnan ganska olycklig i den grefliga borgen, och verlden vet icke huru många dystra tankar drifva sitt spel under denna perlsmyckade hvita panna, huru mycket lidande suckar i hemlighet under den guldbroderade sammetsspensen. Donna Clara bar icke längre någon andakt för bönen, hon sönderslites af minnets, saknadens och det nirvarande förgyllda slafveriets olika intryck, hon lemnar sitt lilla bönkapell för att kalla tjenarinnan. aMaja! Maja! — Ack, hon sofver! Sofva, sofva! . . . den som kunde, den som kunde sofva, glömma! Dessa dumma drag få sofva, denna tomma själ kan hvila i en dröm om nya kjortlar, röda band och silkessnören, denna dröm min afund väckero Tjenarinnan far yrvaken upp och frågar hvad hennes nådiga husfru befaller, hvarpå Clara fortfar: eDu är olidlig. Kan du ej begripa i att jeg i afton ledsnar mig ihjel? : Här är så dödt, så tomt. Jag vill förströs. Hvad är du skapad till om ej att roa? s Nu hitta på hvadheldst! förstår du? fort! MaJa. Santa Maria! bjelp en stackars flicka! Jag kan ej läsa, kan ej heller sjunga, har aldrig lärt att sköna konster öfva och döda tiden för förnäma damer, jag kan blott sy, frisera hår och koka. Förlåt mig, donna! men det är helt sent; behagar ni ej gå till sängs, måhända? Ty när man sofver, har man icke ledsamt. CLARA. med din sömn! Nej, jag vill icke sofra. Maa. Skall jag då krusa edra mörka lockar och smycka eder grannt med guld och silke, tills grefven kommer hem i natt från staden ? CLARA. Eländigt! duger icke! något bättre! Ha. Hvad skall jag mer? Dock låt mig se! jag kan förtälja er ett artigt äfventyr, jag lärde mig den tiden, då ännu Vi voro hos er fader i Sevilla. CLARA. Sevilla! det är ordet, ja, Sevilla! O huru hemmets namn hörs skönt och ljufligt, när i en fjerran fångenskap det nämnes! Ack, tala om Secvilla, goda Maja! Det gör dock godt att höra dessa namnen på alla mina vänner, mina lundar, och mina älsklingsträd, min faders landtgods! Du är den enda här, sem känner dem; 0, tala om Scvilla, om min hembygd! MaJa. Om edert bem? har ni ert hem då icke på detta slott, hos er gemål, den rike, mäktige, högborne grefven ? Hur kan ni ännu tänka på och minnas det låga huset vid Guadalqvivir, här, midt i hvimlet af en furstlig prakt? CLARA. O, frid låg öfver detta låga hus! Frid, barnets frid! så mild, så ljus, så lätt, som morgonrodnaden på blanka insjön. Min glada frihet har jag lemnat der på flodens friska, blomsterrika strand; vid hafvets vilda kust, en fångad fogel, jag drömmer nu om frid, som jag förlorat. Der är ett ställe i min faders trädgård, der palmer och akacier sakta hvifta och Floden glimmar genom trädens löfverk , der gömmer jag min ungdoms bästa minne i skuggan under palmens breda blad, och böljan hviskar der ett eget namn. O. nämn det, Maja! låt mig höra ljudet, att själens hemligaste, tysta tankar må dricka näring af det varma ord! Maa. Det är väl lusthuset, der er herr fader Don Gusman alltid satt i aftonsvalkan, och der ni bjöd den gamle vin och frukter? CLARA. Ack ja, min far! månn än han vid sitt skackspel med pater Anton sitter och ibland på dottren i deu fjerran bygden tänker? Dock det var detta ej jag ville säga, det finns i trädgården ett annat ställe . . . MaJa. Ah! nu jag har det! menar Di ej stället, vid höga palmen, der den stora apan stod bunden, som ni tyckte om så mycket och matade med egna hvita händer . .-CLARA. Nej, detta går för långt! . .. Gud, hvilken menska! ... Jag är en narr, som längre med dig talar; gå från mig, Maja! du är alltför dum; gå hän och lägg dig! . . gå! Maja är ingenting mindre än sen att hörsamma budet. Donna Clara blir ensam och kastar sig ned i en länstol, för att i fordna minnen njuta ett ögonblicks indring i sin bedröthMM mV FA OF AA PA — ka ÅL Br RN rn