svara den förtryckte, straffa förtryckaren och upprätthålla sin sabels värdighet! Denna deklamation hade väckt högländarnes uppmärksamhet, och utan att veta hvarom fråga var, vände de sig alla på en gång åt soldaterne. Hör på, mine gynnare,, sade sergeanten, i det han steg upp i tvenne jemna tempo och vände sig till bergsboerne: ,hvilken af er har tillåtit sig att anfalla den här ynglingen på stora landsvägen och fråntaga honom alla hans penningar ?, De fem högländarne kastade nu ögonen på Tom och Diksdale, som kände igen honom, dröjde icke att svara: Det var jag! Nå, än sen?, Ån sen? Din skamlöse röfvare, sade underofficeren ursinnig; vill du att jag skall låta dig smaka min sabel, för att få dig att svälja nec ditt näsvisa: än sen, din Skottske hund! Först måste du ge den här gossen igen hvad du stulit af honom, och sen skall jag låta två af mit! folk ta dig i kragen och föra dig dit, der hvarken sol eller måne skiner., Under dessa ord närmade sergeanten sig til den Skottske jätten, i afsigt att sjelf verkställa en del af sina hotelser. Kom inte hit! ropade Diksdale, i det han ånyo lade handen på sitt dolkfäste; men Burke återhöll hans arm, och sade till honom på Gaö. liska: )Diksdale, i vår Carls namn, som innan kor! är här, förbjuder jag dig att göra något oväsen. Den kolossale Skotten förblef ännu ett ögon blick stående, betagen af vrede, liksom han ickt