svara den förtryckte, straffa förtryckaren och
upprätthålla sin sabels värdighet!
Denna deklamation hade väckt högländarnes
uppmärksamhet, och utan att veta hvarom frå-
ga var, vände de sig alla på en gång åt solda-
terne.
Hör på, mine gynnare,, sade sergeanten, i
det han steg upp i tvenne jemna tempo och
vände sig till bergsboerne: ,hvilken af er har
tillåtit sig att anfalla den här ynglingen på sto-
ra landsvägen och fråntaga honom alla hans
penningar ?,
De fem högländarne kastade nu ögonen på Tom
och Diksdale, som kände igen honom, dröjde
icke att svara:
Det var jag! Nå, än sen?,
Ån sen? Din skamlöse röfvare, sade under-
officeren ursinnig; vill du att jag skall låta dig
smaka min sabel, för att få dig att svälja nec
ditt näsvisa: än sen, din Skottske hund! Först
måste du ge den här gossen igen hvad du stu-
lit af honom, och sen skall jag låta två af mit!
folk ta dig i kragen och föra dig dit, der hvar-
ken sol eller måne skiner.,
Under dessa ord närmade sergeanten sig til
den Skottske jätten, i afsigt att sjelf verkställa
en del af sina hotelser.
Kom inte hit! ropade Diksdale, i det han
ånyo lade handen på sitt dolkfäste; men Burke
återhöll hans arm, och sade till honom på Gaö.
liska:
)Diksdale, i vår Carls namn, som innan kor!
är här, förbjuder jag dig att göra något oväsen.
Den kolossale Skotten förblef ännu ett ögon
blick stående, betagen af vrede, liksom han ickt