temligen högljudt, sade nu jätten, som troligen
endast väntat någon anledning för att börja ett
samtal.
Han gick emot Tom, mönstrade honom fria
hufvud till fot, och tillade hastigt efter mön-
stringens slut:
Det ser ut, min unge gynnare, som om ni
ännu inte hade nog skägg på hakan, för att få
sjunga den store Wallaces visa. Ni liknar mera
en lågländare, som råkat på villospår i våra
berg, än en gosse af Gaäls goda stam; men ef-
ter ni, unge tuppkyckling, gal så der med full
hals, så vill Di väl inte neka mig lite småmynt?
Jag lofvar att derför dricka er skål på första
krog jag kommer till.
Under det jätten talade sålunda, nalkades en
af hans kamrater och tycktes med förvåning
märka den vändning, samtalet höll på att taga;
denne nykomling hade icke den förstes vilda ut-
seende, och på hans drägt kunde man igenkän-
na honom för en verklig högländare. Hans kilt,
som satt hårdt till omkring höfterna, medelst
en lädergördel, röjde hans kraftfulla kroppsbygg-
nad och kring hans hals och axlar såg man detta
rutiga skärp, som ännu kallas bergsboernas plaid.
Du är då alldeles oförbätterlig,, sade han till
sin råe kamrat, och din Plundringslystnad tar
aldrig slut; är det med resandes öfverfallande på
landsvägen som du tror dig kunna upprätthålla
den heliga sak, våra fäder försvarat, och som vi
i vår Ordning också ärna försvara? Fy! Diks-
dale; ditt uppförande är ovärdigt en trogen tje-
nare af Skottlands laglige monark och en leda-
mot af Camerons-klanerl! Se så, låt den unge
mannen vara i fred och en annan gång låter du