temligen högljudt, sade nu jätten, som troligen endast väntat någon anledning för att börja ett samtal. Han gick emot Tom, mönstrade honom fria hufvud till fot, och tillade hastigt efter mönstringens slut: Det ser ut, min unge gynnare, som om ni ännu inte hade nog skägg på hakan, för att få sjunga den store Wallaces visa. Ni liknar mera en lågländare, som råkat på villospår i våra berg, än en gosse af Gaäls goda stam; men efter ni, unge tuppkyckling, gal så der med full hals, så vill Di väl inte neka mig lite småmynt? Jag lofvar att derför dricka er skål på första krog jag kommer till. Under det jätten talade sålunda, nalkades en af hans kamrater och tycktes med förvåning märka den vändning, samtalet höll på att taga; denne nykomling hade icke den förstes vilda utseende, och på hans drägt kunde man igenkänna honom för en verklig högländare. Hans kilt, som satt hårdt till omkring höfterna, medelst en lädergördel, röjde hans kraftfulla kroppsbyggnad och kring hans hals och axlar såg man detta rutiga skärp, som ännu kallas bergsboernas plaid. Du är då alldeles oförbätterlig,, sade han till sin råe kamrat, och din Plundringslystnad tar aldrig slut; är det med resandes öfverfallande på landsvägen som du tror dig kunna upprätthålla den heliga sak, våra fäder försvarat, och som vi i vår Ordning också ärna försvara? Fy! Diksdale; ditt uppförande är ovärdigt en trogen tjenare af Skottlands laglige monark och en ledamot af Camerons-klanerl! Se så, låt den unge mannen vara i fred och en annan gång låter du