heksdagsmannen Matts Perssons Iran Stock-
holms Län reservation till Bonde-Ståndets
Protokoll i frågan om tulltaxan.
Mot Hedervärda Ståndets beslut, att erdet förbud
bör bibehållas i Tullförfattningarne, måste jag re-l:
servera mig Jag anser detta beslut vara så emot
all sund politik stridande, så genom ytiiga van-lr
ställningar frambragdt, ändtligen så oförenligt medl.
3onde-Ståndets gifna intresse och syftning, och med
dess frisinnade beslut angående näringsfriheten i
allmänhet (hvarmed handelsfriheten på det närma-
ste sammanhänger), att jag måste inför kommitten-
ter och efterverld freda mitt namn från deltagan-
det däri. Detta omdöme låter bittert; men det är
sant och välförtjent. Hvarje dylikt beslut är ingen
ting annat än en ny oktroy på Lurendreriets pri-
vilegier, det vill säga, på en bland de djupaste de-
moralisationskällor, dem en tillkonstlad lagstiftning
kan öppna. i
Det Hedervärda Ståndet torde förlåta, om jag
nasot omständligare utvecklar skälen för min öt-;
vertygelse, som icke är ett ur luften taget hug-
skott, utan resultat af en längre iakttagelse.
Grund- tanken för förbudssystemet skall vara, att)
i
t
Vv
(ö
t
l
a
d
t
S
4
landets industri vinner på import af endast råäm-
nen och export af endast färdiggjorda fabrikater.
Låtom oss imedlertid tänka ut denna tanke full-,
ständig och besinna dess följder, ifall han någonsin,
kunde verkställas. Det torde för dess försvarare
blifva tämligen svårt att säga, hvar man skulle
börja, men i synnerhet hvar man skulle sluta, om
priucipen skall grundligen genomföras. Jag vill
först välja ett imbemskt exempel, eller på export-.
förbud. Att malm icke bör få exporteras, påstå
grufvedriftens närmaste öfvermän, tackjernsblåsarne ;
alt tackjern icke bör fa exporteras, säga tackjerns-
blåsarnes närmaste öfvermän, stångjernstillverkarne.
Här stadnar det till dato; men den naturliga ked-
jan är ännu icke slut. Om t. ex. stälbränning en
gäng blefve en mägtig näring inom landet, så olefve!
den stängjernstillverkarens närmaste öfverman —
på ena sidan, ty manufakturjerns-tillverkaren är
det på den andra. — Stälbrännaren trodde sig väl
dä vara vid målet och ändtligen böra få exportera?
Visst icke! Då stege Knifsmeden fram och sade:
nej, jernet är icke nog eförädladte, innan det gått
äfven genom min band; jag först bör äga exportera.
Sålunda synes det mig aldrig kunna bestämmas,
hvar man skall börja eller sluta med förbuden, om
man vill vara konseqvent Den enda regelen och!
måttstocken synes mig hittills hafva varit, att man:
släppt loss just der, hvarest en så kallad töräuling,,
funnits, som varit mägtig nog att förtrycka alla!
under sig och att icke förtryckas af någon öfverl.
sig. Hvar gränsen deremot finnes naturlig och ra-!
tionell, det kan ingen afgöra.
Man svarar mig: men här finnas gamla, kostbara
inrättningar för vissa grader af förädlingen; och
eganderätten bör man skydda; man bör icke för-
störa. Och mycket rörande målningar af denna
supponerade förstörelse utgöra det enda egentliga,
som blifvit framställdt till försvar för vissa för-;
ädlingarsc monopolium. Jag svarar med godt sam-.
vete: vi vilja icke förstöra; och bästa beviset här-
på är, att vi äro färdiga att skänka de gamla mo-
nopolistiska förädlingarna ofantliga fördelar, ehuru
Gud skall veta, att vi visst icke hafva någonna-
turlig förbindelse dertill; ty att de länge förtryckt
oss, torde väl icke enkom ge dem mnägon naturlig
rätt att än längre förtrycka oss: tvärtom, skulle
mängen tycka. — Men det får passera: vi äro, 1
vär beskedlighet, färdige att ge dem en hederlig
pension, för det att de baft den godheten att i ett
par århundraden tillgodonjuta ett monopolium.
Denna pension består deruti, att vi vilja låta dem
exportera sina tillverkningar nästan utan tullafgift,
men deremot ålägga den lägre förädlingsgraden attl
skänka dem hälften eller tredjedelen (eller så om-l
kring) af sin tillverkning, för att få till utländin-
gen sälja den andra hälften eller de andra två tre-
djedelarna. Skänka, säger jag, ty om utländingen
vill — för att fortsätta exemplet af jernhaudterin-
gen — betala ett skeppund tackjern t. ex. med 12
R:dr och den svenske stångjernstillverkaren blott
betalar 8 R:dr, så är skillnaden, eller 4 R:dr, ovil-
korligen skänk åt vår stängjernstillverkare. Han
får nemligen för samma summa hälften mera tack-
jernsbelopp, än han skulle få, om äfven andra än
han ägde köpa af hans säljare.
Skulle nu så illa åtbära, att, vid en nozgrann
räkning, stångjernstillverkaren befunnes i det hela
icke vinna mera på hvarje tackjernsskeppund, han
törädlar, än just jemnt dessa 4 Ridr, så äro ju allt
hans arbete, hans kapital och alla de kol, han
brändea, en ren förlust, drabbande nationen i det
hela och tackjernstillverkaren i synnerhet. Vinner
han mindre, så är på förädlingen mer förloradt,
än arbetet, kapitalet och kolen; men om nan vinner
mer än 4 R:dr, så uppstår väl en sorts national-
vinst, som dock möjligen kunde hafva blifvit mäng-
dubbelt större, om arbetet, kapitalet och kolen blif-
vit använda till ytterligare tackjernstiilverkning.
Summorna har jag blott förslagsvis antagit. De
kunna vara större, de kunna vara mindre; men
grunden för beräkningen står ändock fast. Om
våra stångjernstillverkare vinna detta mera, hvar-
om jag talat, så är det visserligen blott tackjerns-
tillverkaren, som förlorar; vinna de deremot det
omtalta mindre, så är ju deras handtering en na-
tional-förlust. Och för att utröna, hvilketdera det
ir, finnes ingen annan utväg än att försöka, hvad
utländiogen verkligen skulle vilja betala. Händer
det då, att han (under antagande af ofvannämnde
siffror), icke kan betala 12 R:dr, så nafva ju våra
förädlaren ingenting att befara. Kan han deremot
betala 12 R:dr och något derutöfver (ty fragt etc.
kostar ock något), och gäller NB. vårt stängjern
på utrikes ort blott 4 Rdr (eller något derutöfver)
mera än det af utländingen ur vårt tackjern till-
verkade stångjern, så hafva ju våra förädlare arbe-
tat utan all vinst för det allmänna, och äfven utan
all avnan vinst för sig sjelfve, än den de fätt till
Iskänks af tackjernstillverkarne. Jag vill ingenting
säga om det fall, att vårt stångjern verkligen icke
betalas på främmande ort högre än det, som ut-
ländingen kunde tillverka af vårt tackjern äfven
med den föreslagna orimliga tullen på det sednare,
Detta skulle visa en så oblyg orimlighet, att jag
Iskyr att ens tala derom. Då förhållandet är så-
li ir med an ann ta i all fach 25 å 33 pPro-
4
l
4
-
j
j
Å