Ön
utmärktare platser voro inrymda åt det vackr:
könet. En väldig massa af hopen hade deremo
i vild oordning klättrat upp på stadsmuren, som
späckad med sina sju rundtorn lopp utmed 0.
sterlånggatan, medan i murens s. k. vattenporta
gummor och flickor klasat sig tillsammans huf
vud vid hufvud. Alla väntade lifligt på triumf
tåget, som slutligen skred fram i följande ord-
ning:
Först kom Baggen sjelf, den firade triumfatorn
öfver hvars stälblanka harnesk en gyllene hals-
ked föll i tunga länkar; derefter de öfrige höf-
dingarne i nya lysande rustningar. Med stolt
hållning uppburo de trofgerna, de danska fanor
som blifvit tagna i striden. Fruntimren i fön-
stren kastade blommor på dessa ståtliga riddare,
i det folket på muren hviftade med hattarne
och ropade: lefve Baggen! lefve konungen!
På något afstånd efter segerherrarne gick eller
Tättare dansade konung Eriks hofnarr, den oför-
liknelige Herkules. Han var klädd i rödt, fö
att- håna danska nationalfärgen, hade ett trä
svärd i bältet och pinglande klockor i mössan
Han spelade på en sprucken fiol, och hans huf
vud, likasom det varit löst, rörde sig på axlarn
i alla kompassens riktningar. Han var anförar
för danska fångarne, hvilka bestodo af åtta äd
lingar och 600 gemene. Främst ibland de för
ra gick amiralen Brockenhusen. Alla hade obe
täckta rakade hufvuden och hvita käppar i han-
den. Ibland dem befann sig äfven Otto Krum:
pe, som redan i Kristierns dagar anförde danska
hären, nu bopkrumpen af ålder och nesa. Mas
san på muren helsade de fångne med hånand
speord. Sist kommo de sexhundrade, samman