Ön utmärktare platser voro inrymda åt det vackr: könet. En väldig massa af hopen hade deremo i vild oordning klättrat upp på stadsmuren, som späckad med sina sju rundtorn lopp utmed 0. sterlånggatan, medan i murens s. k. vattenporta gummor och flickor klasat sig tillsammans huf vud vid hufvud. Alla väntade lifligt på triumf tåget, som slutligen skred fram i följande ordning: Först kom Baggen sjelf, den firade triumfatorn öfver hvars stälblanka harnesk en gyllene halsked föll i tunga länkar; derefter de öfrige höfdingarne i nya lysande rustningar. Med stolt hållning uppburo de trofgerna, de danska fanor som blifvit tagna i striden. Fruntimren i fönstren kastade blommor på dessa ståtliga riddare, i det folket på muren hviftade med hattarne och ropade: lefve Baggen! lefve konungen! På något afstånd efter segerherrarne gick eller Tättare dansade konung Eriks hofnarr, den oförliknelige Herkules. Han var klädd i rödt, fö atthåna danska nationalfärgen, hade ett trä svärd i bältet och pinglande klockor i mössan Han spelade på en sprucken fiol, och hans huf vud, likasom det varit löst, rörde sig på axlarn i alla kompassens riktningar. Han var anförar för danska fångarne, hvilka bestodo af åtta äd lingar och 600 gemene. Främst ibland de för ra gick amiralen Brockenhusen. Alla hade obe täckta rakade hufvuden och hvita käppar i handen. Ibland dem befann sig äfven Otto Krum: pe, som redan i Kristierns dagar anförde danska hären, nu bopkrumpen af ålder och nesa. Mas san på muren helsade de fångne med hånand speord. Sist kommo de sexhundrade, samman