(Insändt.) OM LIBERALISM SOM ALLMÄN PRINCIP OCH LIBERALISM I TILLÄMPNINGEN. Vi lefva i ett liberalt tidehvarf, och hela verlden är liberal. Lika litet som någon menniska numera vill bära en högkammad och pudrad tupe med hårpung eller stångpiska, lika litet vill någon, huru konservativ och servil han än mi vara, kännas vid dessa tänkesätt eller yrka sådana grundsatser. Nej bevars, de äro liberala så godt som trots någon, de sätta sig endast emo! revolutionen, omstörtningsbegäret, de incendiära sambällslärorna o. s. v. Deremot finnes nästan ingen, huru inkarnerad monarkist, huru svuren absolutist, han än till själ och hjerta må vara, som icke bär friheten och lagbundenheten pi tungan, som icke försäkrar, att han, så väl som någon anuvan, inser, att allt i staten och öfverhufvud i den Europeiska statskroppen, icke är som det borde vara, att mycket der behöfver reformeras, att åtskilligt verkeligen förtjenar tadel 0. s. v.; men i tillämpningen, huru står de! der till med deras reformkärlek? Vi hafva sett publicister och riksdagstalare, som i 10, 42 år oupphörligt slagit omkring sig med dessa fraser lika oupphörligt med den största hårdnackenhet, sälta sig emot hvarje försök till någon förändring, som vore en förbättring, hvarje afvikelse från de gamla vanorna, om icke till förmån för maktens innehafvare. Det lindrigaste tadel har aldrig för dem varit nog sockersött, nog sammetslent, att ej förorsaka de höga smakorganerna en grining och den fina huden ett qvidande; äfven de billigaste försök till en förbättring i folkets belägenhet, hafva förefallit dem revolutionsbådande och jakobinska, ja, sjelfva domstolarne hafva genom formliga utslag förklarat dem som brottsligt klander af offentliga åtgärder, och sådant i ettland, hvars grundlagar uttryckligen stadga, att tadel och klander ej är straffbart, om icke sjelfva sättet gör det dertill. Men det är icke egentligen om de devuerades liberaliiet vi här vilja tala; man vet hvarpå den hänger och att de, såsom vindflöjlar egnar och anstår, alltid visa åt den punkt, dit maktens vind blåser, huru högljudt än hvarje deras svängning må gnissla om deras frihetskärlek, aktning för folket, vördnad för lagarne o. s. v. Nej, det är de verkligt Jliberales liberalitet, som förtjenar undersökas, för att utröna huru många finnas, som gjort sig reda för detta ords betydelse, som veta hvilka pligter man åtager sig, då man svär liberalismens fana, för hvilka förbindelsers vidd man måste göra sig redo innan man är liberal mer än till namnet, och huru det i detta hänseende gäller lika mycket som i salighetsläran, att icke blott ropa herre, herre, utan att äfven göra den himmelska fadrens vilja. Jag är liberal, säger någon, och älskar tryckfriheten — — men dess missbruk måste förekommas; hon är elt farligt vapen i smädarens, folkförarens och den illasinnades hand. Yttranderätten bör visst vara fri, men den skall begagnas med sans och hofsamhet — och så följa inskränkningar, föreskrifter och reglementariska stadganden, som göra henne till en verklig krympling, ur stånd att röra hand eller fot. Kan man ej åstadkomma det, så pesterar man åtminstone öfver pressens fräckhet att offentliggöra fakta, som man ej vill hafva allmänt kända, ja, till och med att tala om allmänt kända saker eller att deröfver yttra en mening, som misshagar den föregifne tryckfrihetsvännen. Jag är liberal och vän af friheten, bedyrar en annan, men tiden är icke mogen för dess emottagande — — — och under det man väntar på mognadstiden, låter man banden på allt slags frihet sitta qvar, ja, kanske ännu hårdare tilldragas, allt under försäkran, att menniskorna ännu icke kunna regera sig sjelfva och att de måste föras i ledband. Råkar ni dessa tio år härefter, så skola de icke medgifva att verlden blifvit tio år äldre, och tjugo år och trettio år sednare skola de likaledes tala om den uteblifna mognaden, men trösta er med, att våra barn eller barnabarn eller barnabarnsbarn skola få se den utlofvade Messias och inlåtas i det nya Jerusalem. Jag är liberal och älskar näringsfrihet och handelsfribet, ja, bevars, jag hatar skrån och förbud såsom pesten, men — — — det går icke an att göra någon förändring deri, som verkligen leder till mera näringsoch Handelsfrihet, ty näringsidkare och fabrikanter skulle då blifva ruinerade, man måste låta de nu bestående njuta alla sina privilegier till godo; näringarna måste förkofra och stadga sig, så att de kunna stå emot den störtsjö af uatländska varor, hvarmed vi skulle öfversvämmas vid handelns frigifvande, — — — det vill med andra ord säga: man måste hålla fången tillräckligt bunden och i till