(Insändt.)
OM LIBERALISM SOM ALLMÄN PRINCIP
OCH LIBERALISM I TILLÄMPNINGEN.
Vi lefva i ett liberalt tidehvarf, och hela verl-
den är liberal. Lika litet som någon menniska
numera vill bära en högkammad och pudrad tupe
med hårpung eller stångpiska, lika litet vill nå-
gon, huru konservativ och servil han än mi
vara, kännas vid dessa tänkesätt eller yrka såda-
na grundsatser. Nej bevars, de äro liberala så
godt som trots någon, de sätta sig endast emo!
revolutionen, omstörtningsbegäret, de incendiära
sambällslärorna o. s. v. Deremot finnes nästan
ingen, huru inkarnerad monarkist, huru svuren
absolutist, han än till själ och hjerta må vara,
som icke bär friheten och lagbundenheten pi
tungan, som icke försäkrar, att han, så väl som
någon anuvan, inser, att allt i staten och öfver-
hufvud i den Europeiska statskroppen, icke är
som det borde vara, att mycket der behöfver
reformeras, att åtskilligt verkeligen förtjenar ta-
del 0. s. v.; men i tillämpningen, huru står de!
der till med deras reformkärlek? Vi hafva sett
publicister och riksdagstalare, som i 10, 42 år
oupphörligt slagit omkring sig med dessa fraser
lika oupphörligt med den största hårdnackenhet,
sälta sig emot hvarje försök till någon förändring,
som vore en förbättring, hvarje afvikelse från de
gamla vanorna, om icke till förmån för maktens
innehafvare. Det lindrigaste tadel har aldrig för
dem varit nog sockersött, nog sammetslent, att
ej förorsaka de höga smakorganerna en grining
och den fina huden ett qvidande; äfven de billi-
gaste försök till en förbättring i folkets belägen-
het, hafva förefallit dem revolutionsbådande och
jakobinska, ja, sjelfva domstolarne hafva genom
formliga utslag förklarat dem som brottsligt klander
af offentliga åtgärder, och sådant i ettland, hvars
grundlagar uttryckligen stadga, att tadel och klan-
der ej är straffbart, om icke sjelfva sättet gör det
dertill.
Men det är icke egentligen om de devuerades
liberaliiet vi här vilja tala; man vet hvarpå den
hänger och att de, såsom vindflöjlar egnar och an-
står, alltid visa åt den punkt, dit maktens vind
blåser, huru högljudt än hvarje deras svängning
må gnissla om deras frihetskärlek, aktning för
folket, vördnad för lagarne o. s. v. Nej, det är
de verkligt Jliberales liberalitet, som förtjenar
undersökas, för att utröna huru många finnas,
som gjort sig reda för detta ords betydelse, som
veta hvilka pligter man åtager sig, då man svär
liberalismens fana, för hvilka förbindelsers vidd
man måste göra sig redo innan man är liberal
mer än till namnet, och huru det i detta hän-
seende gäller lika mycket som i salighetsläran,
att icke blott ropa herre, herre, utan att äfven
göra den himmelska fadrens vilja.
Jag är liberal, säger någon, och älskar tryck-
friheten — - — men dess missbruk måste fö-
rekommas; hon är elt farligt vapen i smädarens,
folkförarens och den illasinnades hand. Yttran-
derätten bör visst vara fri, men den skall be-
gagnas med sans och hofsamhet — och så följa
inskränkningar, föreskrifter och reglementariska
stadganden, som göra henne till en verklig krymp-
ling, ur stånd att röra hand eller fot. Kan
man ej åstadkomma det, så pesterar man åt-
minstone öfver pressens fräckhet att offentliggöra
fakta, som man ej vill hafva allmänt kända, ja,
till och med att tala om allmänt kända saker
eller att deröfver yttra en mening, som miss-
hagar den föregifne tryckfrihetsvännen.
Jag är liberal och vän af friheten, bedyrar en
annan, men tiden är icke mogen för dess emot-
tagande — — — och under det man väntar
på mognadstiden, låter man banden på allt slags
frihet sitta qvar, ja, kanske ännu hårdare till-
dragas, allt under försäkran, att menniskorna
ännu icke kunna regera sig sjelfva och att de
måste föras i ledband. Råkar ni dessa tio år
härefter, så skola de icke medgifva att verlden
blifvit tio år äldre, och tjugo år och trettio år
sednare skola de likaledes tala om den uteblif-
na mognaden, men trösta er med, att våra barn
eller barnabarn eller barnabarnsbarn skola få se
den utlofvade Messias och inlåtas i det nya Je-
rusalem.
Jag är liberal och älskar näringsfrihet och
handelsfribet, ja, bevars, jag hatar skrån och för-
bud såsom pesten, men — — — det går icke
an att göra någon förändring deri, som verkli-
gen leder till mera närings- och Handelsfrihet,
ty näringsidkare och fabrikanter skulle då blifva
ruinerade, man måste låta de nu bestående njuta
alla sina privilegier till godo; näringarna måste
förkofra och stadga sig, så att de kunna stå e-
mot den störtsjö af uatländska varor, hvarmed
vi skulle öfversvämmas vid handelns frigifvande,
— — — det vill med andra ord säga: man
måste hålla fången tillräckligt bunden och i till-