för denna gånger endast kasta en bliek på Hr Grefvens farhåga, att den konstitutionella monarkien ieke skulle kunna bestå, utan att stödjas af andra slägtvälden inom representationen. Vi hafva redan antydt, i den näst föregående artikeln, vår tro, att Sverges statsförfattning både kan och måste blilva monarkisk, så länge de öfrige Europeiska nationernas äro det. Redan denna, om man så vill, tillfälliga nödvändighet måste, enligt vår förmening, ligga så klart för hvars och ens ögon, som kan komma i fråga att väljas till representant, och faran för Sverge, att enskildt vika derifrån, vara så ögonskenlig, att all fruktan i detta hänseende för något försök i motsatt riktning är att förlikna vid ett spöke midt på ljusa dagen. Men dessutom behöfver ett folk alltid något föremål, som det skall kunna betrakta såsom det högsta i samhället, och som skall representera, om vi så få säga, kärnan af dess kollektiva makt, styrka och glans. Detta föremål kan och skall ännu för flere generationer alltid lika gerna föreställas i en oansvarig och öfver alla andra sambhällsförhållanden upphöjd regentpersonlighet, som inågot annat. Denna personlighets trygghet och fortbeståndet af dess makt beror då endast derpå, att ett närmare samband med folket och dettas moraliska insteg hos regenten garanteras genom en representation, som icke sätter det helas intressen i allt för stort missförhållande till vissa klassers öfvervigt. Skilnaden emellan vår föreställning och Hr Grefvens ligger då egentligen deri, ej att vi anse allt slags återhåll emot påträngandet af en majoritets någon gång förhastade opinioner onödigt: långt derifrån, ty en majoritet kan lika väl misstaga sig för en tid, som en styrelse, ehuru den i längden kommer till det rätta; men att vi tro detta återhåll dels redan finnas uti de vida större prerogativer, som konungamakten äger här, än i England, dels ock uti den moraliska återverkan på folket, som alltid kan utöfvas af en god och rättvis styrelse, hvilken förstår att sätta sig i harmoni med de upplystas tänkesätt, samt uti skickliga embetsmän och ett bildadt presterskap. Hvad betyder väl emot ett sådant återhåll den juridiska motståndskraft, som ligger uti ett så kalladt karaktersskildt aristokratiskt öfverbus? Den kan visserligen till en tid upphäfva och tillintetgöra önskningarna af majoritetens representation, men den skall ock i och med detsamma motverka en stor del just af syftemålen med hela den representativa inrättningen, samt åstadkomma en splittring och disharmoni, som ifrån ingen synpunkt kan vara önskvärd, och som snart skall göra denna samhällsmyndighet så nedsatt i opinionen, och så maktlös i sina förhållanden såväl till styrelsen, som de styrda, att hela den goda afsigten med dess konstitutiva verksamhet förloras.