åtnjutande af anslag? Tjugosex år hafva förflutit sedan Skandinavien erhöll den geografiska skepnad, som införde det på en alldeles ny militärbana, och derigenom gaf uppslaget till en karakter-förvandling, icke att förbise, men väl att upptaga, begripa och utveckla. Har detta skett? Öfvertygelsen om Sveriges säkerhet, bäst förvarad derigenom att detta land uppträder såsom sjömakt med en stark kustflotta, ) har väl hos det hela af nationen icke kunnat ligga utbredd annars än som en dunkel känsla, men om regeringen klart uppfattat tankan i dess helhet om rikets naturliga försvarssystem, (vi tro, att en regering har någon skyldighet att klart kunna göra det) hade hon genast vändt sin håg, sina anläggningar och sina militäfplaner ditåt och månne icke då vår sjömakt redan nu hade hunnit vara skapad? månne något slags opposition, som understöddes och bars af Svenska folkets allmänna tänkesätt, skulle hafva höjt sin stämma emot detta system? Vi komma nu till slutsatsen. Detta slags försvarssystem för Sverige finnes ännu icke till. Om det antingen aldrig kommer att sättas i verket, eller kommer för sent; och om rikets undergång skulle blifva följden, åt hvilket håll vänder sig då frågan om skulden till olyckan? är det oppositionen, som lemnat fäderneslandet försvarslöst? Vi hafva här endast vidrört tvenne punkter, men skulle kunna utföra ämnet äfven i nästan alla öfriga riktningar utan undantag. Men tvedrägter i landet, som splittra känslor, tänkesätt och sinnen, utöda folkets andliga kraft och sönderbryter föreningsbanden, dem måtte väl ändock oppositionspressen vara skuld till? Denna press utsprider förmodligen osanningar om regering, embetsmän och enskilde? Hon bör då med det allrahastigaste vederläggas, och ingenting kan vara lättare. Hvarföre har detta hitintills icke skett? Hvarföre har man snart sagdt icke kunnat gifva en enda dementi åt alla de för systemet graverande fakta, som finnas framlagda i den serie af artiklar, som lästes i denna tidning i början af Riksdagen under rubriken: Aterblick på det förflutna med afseende på det tillkommande, eller i Bidragen till Sveriges historia från 48140 till närvarande tid? Det måste således vara sanningar, som oppositionen burit ut omkring landet? Men äfven dessa kunna otvifvelaktigt medföra tvedrägt, splittra känslor och uppröra sinnen. När? när ämnet, som de omtala, är af natur att uppröra. Men omöjligen kan det då vara annat än ämnet sjelf, som är och blir orsaken till tvedrägten, splittringen och oron. Munnen, hvilken omtalar en olycka, kan man icke kalla för orsaken till olyckans följder; boken eller tidningen, som berättar ett faktum, anses icke förnuftigtvis för orsaken till de konseqvenser, hvartill ett faktum sjelf leder. Men kan man icke, oaktadt allt detta, säga, att åtskilligt, som i sig sjelf må vara ondt, likvälinga onda frukter skulle bära, om det icke blefve kändt och gjordes allmänt bekant? Detta är en fråga. Man hör flera tänka så. Vi tro, för vår del, att de onda frukterna icke mindre skulle uteblifva, men väl kunde hållas mera och längre hemliga. Den stora offentlighet, som litteraturen i de sednare tiderna vunnit, hvaröfver man ofta bittert klagar och hvilken väl, såsom allt jordiskt, måste medföra något klandervärdt, har dock onekligen bidragit till förökande af en dager öfver alla menskliga förhållanden, ett ljus i alla vrår, som j: medför, att ganska mycket ondt måste indraga sig, upphöra, eller dock akta sig för att bära frukt, just derföre, att dess frukt ej så väl och så länge nu som förr kan förblifva uti det dolda. Intet påstående är mera grundlöst, mera blottadt på historisk halt, än det, att brott, öfverträdelser, fel och olyckor tilltagit, sedan litteraturen i sin offentligaste form, tidningarne, gjort sådana mörka ämnen mera kända. Alla de otaliga förfärligheter, som voro möjliga att utföra inom bastiljers murar, inom klosterhvalf och inqvisitionsfängelser, vågar man förrätta dem under öppen himmel? Icke. De millioner skurkstreck, hvarom ingen skrifvit och ingen läst, voro icke mindre rysliga för det att offren måste qvida utan att någon hörde, såg och hjelpte. Man läser om tusen gånger mera ondt nu än förr; men man led tusen gånger mera ondt då än nu; detta utgör visserligen en stor skilnad, men, såsom vi tycka, till vår tids fördel; och hos hvad stå vi väl i tacksamhet härför, om ej hos det ljus, som sprider sig in i allt flera hemliga gömslen? Ty man skäms ändock; denna känsla viker sist: ifrån den brottsligt; man vågar visst alltid mycket äran, men dock årligen mindre och mindre. Litteraturen i sin högsta offentlighet bildar samma slags kontroll inom ett samhälle, som det vaknade samvetet utöfvar inom en menniskas själ. Man kan låta bli att följa dettas varningar, man kan afvisa det, qväsa det, döfva det; men påstår väl någon, att man då gör rätt? eller att icke samvetet i sig sjelft är ett godt, ehuru det ofta måste tala om ondt? Så kan man också i samLA -— rt FR AR br FA KR Ar LA MR PA Br se Kr Kd LO fe Å kd Kd -— om 2 EA AK KA KR KL a KR KA AS. TD hället förakta de Varningar, som en fri press gif-. ver; man kan afvisa dem, likasom indraga denna press till en tid, i fall det lyckas. Men skulle detta vara mera rätt och Välgörande i staten, än att döfva och bortvisa samvetet ur själen? ) Hvilken, utom fördelen att ej för sin byggnad kräfva så stor kostnad, tillika egde den, act I fredstid kunna Strinctane fill en octart