åtnjutande af anslag? Tjugosex år hafva förflu-
tit sedan Skandinavien erhöll den geografiska
skepnad, som införde det på en alldeles ny mi-
litärbana, och derigenom gaf uppslaget till en
karakter-förvandling, icke att förbise, men väl
att upptaga, begripa och utveckla. Har detta
skett? Öfvertygelsen om Sveriges säkerhet, bäst
förvarad derigenom att detta land uppträder så-
som sjömakt med en stark kustflotta, ) har väl hos
det hela af nationen icke kunnat ligga utbredd
annars än som en dunkel känsla, men om re-
geringen klart uppfattat tankan i dess helhet
om rikets naturliga försvarssystem, (vi tro, att
en regering har någon skyldighet att klart kunna
göra det) hade hon genast vändt sin håg, sina
anläggningar och sina militäfplaner ditåt och månne
icke då vår sjömakt redan nu hade hunnit vara
skapad? månne något slags opposition, som un-
derstöddes och bars af Svenska folkets allmänna
tänkesätt, skulle hafva höjt sin stämma emot
detta system? Vi komma nu till slutsatsen.
Detta slags försvarssystem för Sverige finnes ännu
icke till. Om det antingen aldrig kommer att
sättas i verket, eller kommer för sent; och om
rikets undergång skulle blifva följden, åt hvil-
ket håll vänder sig då frågan om skulden till
olyckan? är det oppositionen, som lemnat fä-
derneslandet försvarslöst?
Vi hafva här endast vidrört tvenne punkter,
men skulle kunna utföra ämnet äfven i nästan
alla öfriga riktningar utan undantag.
Men tvedrägter i landet, som splittra känslor,
tänkesätt och sinnen, utöda folkets andliga kraft
och sönderbryter föreningsbanden, dem måtte väl
ändock oppositionspressen vara skuld till? Denna
press utsprider förmodligen osanningar om re-
gering, embetsmän och enskilde? Hon bör då
med det allrahastigaste vederläggas, och ingenting
kan vara lättare. Hvarföre har detta hitintills
icke skett? Hvarföre har man snart sagdt icke
kunnat gifva en enda dementi åt alla de för
systemet graverande fakta, som finnas framlagda
i den serie af artiklar, som lästes i denna tid-
ning i början af Riksdagen under rubriken: A-
terblick på det förflutna med afseende på det till-
kommande, eller i Bidragen till Sveriges historia
från 48140 till närvarande tid? Det måste såle-
des vara sanningar, som oppositionen burit ut
omkring landet? Men äfven dessa kunna otvif-
velaktigt medföra tvedrägt, splittra känslor och
uppröra sinnen. När? när ämnet, som de omta-
la, är af natur att uppröra. Men omöjligen kan
det då vara annat än ämnet sjelf, som är och
blir orsaken till tvedrägten, splittringen och o-
ron. Munnen, hvilken omtalar en olycka, kan
man icke kalla för orsaken till olyckans följder;
boken eller tidningen, som berättar ett faktum,
anses icke förnuftigtvis för orsaken till de kon-
seqvenser, hvartill ett faktum sjelf leder. Men
kan man icke, oaktadt allt detta, säga, att åt-
skilligt, som i sig sjelf må vara ondt, likvälinga
onda frukter skulle bära, om det icke blefve
kändt och gjordes allmänt bekant? Detta är en
fråga. Man hör flera tänka så. Vi tro, för vår
del, att de onda frukterna icke mindre skulle u-
teblifva, men väl kunde hållas mera och längre
hemliga. Den stora offentlighet, som litteraturen i
de sednare tiderna vunnit, hvaröfver man ofta bit-
tert klagar och hvilken väl, såsom allt jordiskt,
måste medföra något klandervärdt, har dock onek-
ligen bidragit till förökande af en dager öfver alla
menskliga förhållanden, ett ljus i alla vrår, som j:
medför, att ganska mycket ondt måste indraga
sig, upphöra, eller dock akta sig för att bära
frukt, just derföre, att dess frukt ej så väl och
så länge nu som förr kan förblifva uti det dolda.
Intet påstående är mera grundlöst, mera blottadt
på historisk halt, än det, att brott, öfverträdel-
ser, fel och olyckor tilltagit, sedan litteraturen i
sin offentligaste form, tidningarne, gjort sådana
mörka ämnen mera kända. Alla de otaliga för-
färligheter, som voro möjliga att utföra inom
bastiljers murar, inom klosterhvalf och inqvisi-
tionsfängelser, vågar man förrätta dem under öp-
pen himmel? Icke. De millioner skurkstreck,
hvarom ingen skrifvit och ingen läst, voro icke
mindre rysliga för det att offren måste qvida u-
tan att någon hörde, såg och hjelpte. Man läser
om tusen gånger mera ondt nu än förr; men
man led tusen gånger mera ondt då än nu; det-
ta utgör visserligen en stor skilnad, men, såsom
vi tycka, till vår tids fördel; och hos hvad stå
vi väl i tacksamhet härför, om ej hos det ljus,
som sprider sig in i allt flera hemliga gömslen?
Ty man skäms ändock; denna känsla viker sist:
ifrån den brottsligt; man vågar visst alltid myc-
ket äran, men dock årligen mindre och mindre.
Litteraturen i sin högsta offentlighet bildar sam-
ma slags kontroll inom ett samhälle, som det
vaknade samvetet utöfvar inom en menniskas själ.
Man kan låta bli att följa dettas varningar, man
kan afvisa det, qväsa det, döfva det; men påstår
väl någon, att man då gör rätt? eller att icke
samvetet i sig sjelft är ett godt, ehuru det ofta
måste tala om ondt? Så kan man också i sam-
LA -— rt - FR AR br FA KR Ar LA MR PA - Br
se Kr Kd LO fe Å kd Kd -— om 2 EA AK KA KR KL
a KR KA AS. TD
hället förakta de Varningar, som en fri press gif-.
ver; man kan afvisa dem, likasom indraga den-
na press till en tid, i fall det lyckas. Men skul-
le detta vara mera rätt och Välgörande i staten,
än att döfva och bortvisa samvetet ur själen?
) Hvilken, utom fördelen att ej för sin bygg-
nad kräfva så stor kostnad, tillika egde den,
act I fredstid kunna Strinctane fill en octart