BAR rerna f 1823 års början utgjorde i svenskt mynt 97,066 Rdr 32 sk., sedermera oupphörligen ökats och vid 1836 års slut uppgick till mer än 40 gånger den summan eller omkring en million Rdr Bko. Hvarföre! meddelades icke skulden genast till 1823 års Ständer, hvilka så lätt kunnat tillstoppa det onda i dess källa? Hvarföre icke under de följande Riksdagar, då det onda på ett så grufligt sätt tillväxte? En. Talare hade yttrat, att politiska omständigheter kunna inträffa, då det vore högst tadelvärdt, om icke Regeringen använde de kraftigaste medel, äfven om detta skedde genom en skuldsättning, i strid med grundlagen. Detta medgaf Tal. gerna och trodde, folket böra hålla Regeringen räkning, för det hen då främst afsett landets sannskyldiga nytta. Samma Tal. hade vidare yttrat, att han icke visste, om ej sådana omständigheter verkligen inträffat, och att man derföre borde undertrycka alla omdömen öfver den tillfälliga skuldsättningen. Men för en Ledamot af Statutskottet, som sett räkenskaperna, borde väl ej vara obekant, att några sådane pressanta förhållanden och utgifter för diplomatien icke förefunnits under de ifrågavarande åren. Inga politiska brytningar, inga nya handelsrelationer, inga oförutsedda uppoffringar för upprätthållandet af rikenas ära och sjelfständighet hade föranledt denna skuldsättning; utan den måste, enligt räkenskaperna, härleda sig från ganska betydliga lönestillökningar för åtskilliga våra egna höga embetsmän, ifrån ytterst kostsamma extra-ambassader till andra hofs högtidligheter, samt slutligen och hufvudsakligast från hopade räntor och låne omkostnader, hvilka ensamt nära uppgå till den nuvarande skuldens hela belopp. Man borde deraf lätt öfvertyga sig, att anslagen varit mer än tillräckliga, äfven för utomordentliga behof. Efter ministerstatens reglering år 1836 upptaga de diplomatiska aflöningarne 93 650 Rdr Hamb. Bko. Således förefanns af det svenska anslaget ett öfverskott af 6,350 Rdr Hamb. Bko, hvartill komme det norska af 40,000 Specier, för att bestrida de hemliga utgifterna och upprätthålla vår utländska kredit. Att de diplomatiska aflöningarne förut upptagit en större summa, var väl Tal. ej obekant; men en klok hushållning hade väl fordrat, att en inskränkning skedde, innan man kom till en sådan ytterlighet, som nu beklagligen inträffat. aMen,, hette det, askulden är nu gjord och nationen förbunden att ej kompromettera sin regering, samt derigenom nedsätta rikets ära och kredit hos utlänningen: om den juridiska förbindelsen behöfde Tal. ej orda; ingen ville väl förfåkta den på rent allvar. Men den moraliska? Denna hvilar främst på förtroende till regeringen och sedan på den fasta öfvertygelsen, att skulden åsamkats genom utgifter, oundvikliga för statens sanna väl. Huru härmed förhållit sig, hade Tal. redan visat. caFörtroendetp, sade han, aär till sin nätur alltid ömsesidigt. Brister det på ena sidan, så öfvergår det snart till misstroende på den andra. Den fasta öfvertygelsen måste byggas på facta och bevis, annars blir den en blind tro. Här finnas väl ock facta, men de bevisa icke hvad man önskar. — Men — skulden måste betalas och medel dertill på något sätt beredas. Afven detta medgifves,och jag förmodar, att medelredan stå till regeringens disposition, hvilka kunna för ändamålet begagnas. Det finnes en för statsverkets räkenskaper fremmande fond, en res nullius, neml. gamla passevolans-fonden, hvilken Kongl. Maj:t täckts taga under sin egen nådiga disposition. Såsom allmänt kändt är, begagnas denna till bedrifvande af en diskont-inrättning, i likhet med bankodiskonten, men beräknande en proc:s högre ränta än denna. Denna fonds verkliga ställning är väl en hemlighet. så väl för R. St. som för deras revisorer, men då diskonteringen nu fortgått i åtskilliga år, och fonden, som ursprungligen lärer utgjort omkring 260,000 Rdr, sedermera blifvit förstärkt med hela 1829 års passevolansfond 74,800 Rdr, hvilken Kengl. Maj:t äfven i nåder disponerar; samt med 54,000 Rdr ur Tross-passevolanskassan, den förra mot 6, den sednare mot 3 proc:s ränta, så bör denna hemliga fond au vara rätt ansenlig, helst förvaltningskostnaderne icke torde vara serdeles dryga. Då denna fond är helt och hållet skiljd från statsverket, så att för statsutgifterna ingen den ringaste fördel derifrån härflyter, finner jag icke det minsta hinder, att ju K. M. må disponera den till liqvid af Kabinettskassans skulder. Dessförutan kan en vacker tillgång beredas genom indragning af de flesta ministerplatserne ech dessa embetsmäns ersättande genom charges daffaires. Man kunde ju göra försök dermed, åtmin stone på några år; och det är lätt att uppgöra er kalkyl, huru genom denna förändring skulle kunna beredas en besparing af minst 140,000 Rdr årligen Man har äfven önskat en återremiss, för att få Barthelemy-fondens förhållande till Kabinettskassan fullkomligen utredt. Jag förmodar, att detta förhåltande är redan tillräckligen kändt. Att Barthelemyfonden längesedan varit hvad man kallar bankrutt är ingen hemlighet, utan officielt tillkännagifvet, och att Kabinettskassan, när den iklädt sig Barthelemy: fondens förbindelser, och således med sina tillgån2ar garanterat dess skulder, äfven får betala dessa är utom all fråga. Hvad vill man då veta? Kan ske, att ännu flere skulder och ännu flere garantie: finnas? Men en ansvarig embetsman har ju inom ett annat representanthus försäkrat om motsatsen Man bör väl sätta tro till en sådan försäkran; oci dessutom, hvad skulle man vinna derigenom , att et annat förhållande blottades? Slutligen kan jeg icke neka, att det förekommi mig i högsta grad oväntadt att, såsom en värd Tal ayss tillåtit sig, kalla hela denna affär en farce, de: 2. St. genom sitt StatsUtskott spelt upp ät regerin gen. Man plägar ofta under diskussionen tala or sina individuella känslor, och jag kan då försäkrs att det för min känsla varit obehagligt, ja smärt samt. att höra en så allvarsam sak benämnas fare Visserligen saknar den icke sin komiska sida; me det är icke Rikets Ständer, som öppnat skådespele och mig synes den sista akten deraf öfvergå till e temligen tragisk genre. Jag hade icke önskat, a den skulle drifvas derbän; och derföre får jag änn en gång vördsamt förklara, att jag helst sett betän kandet bifallas, hvarom jag ock nu anhåller, eme dan det ljus, man genom en återremiss :vill vinne troligen icke blir behagligt. (Forts. följer.)