BAR rerna f
1823 års början utgjorde i svenskt mynt 97,066 Rdr
32 sk., sedermera oupphörligen ökats och vid 1836
års slut uppgick till mer än 40 gånger den sum-
man eller omkring en million Rdr Bko. Hvarföre!
meddelades icke skulden genast till 1823 års Stän-
der, hvilka så lätt kunnat tillstoppa det onda i dess
källa? Hvarföre icke under de följande Riksdagar,
då det onda på ett så grufligt sätt tillväxte? En.
Talare hade yttrat, att politiska omständigheter
kunna inträffa, då det vore högst tadelvärdt, om
icke Regeringen använde de kraftigaste medel, äfven
om detta skedde genom en skuldsättning, i strid
med grundlagen. Detta medgaf Tal. gerna och trod-
de, folket böra hålla Regeringen räkning, för det
hen då främst afsett landets sannskyldiga nytta.
Samma Tal. hade vidare yttrat, att han icke visste,
om ej sådana omständigheter verkligen inträffat, och
att man derföre borde undertrycka alla omdömen
öfver den tillfälliga skuldsättningen. Men för en
Ledamot af Statutskottet, som sett räkenskaperna,
borde väl ej vara obekant, att några sådane pres-
santa förhållanden och utgifter för diplomatien icke
förefunnits under de ifrågavarande åren. Inga po-
litiska brytningar, inga nya handelsrelationer, inga
oförutsedda uppoffringar för upprätthållandet af ri-
kenas ära och sjelfständighet hade föranledt denna
skuldsättning; utan den måste, enligt räkenskaperna,
härleda sig från ganska betydliga lönestillökningar
för åtskilliga våra egna höga embetsmän, ifrån yt-
terst kostsamma extra-ambassader till andra hofs
högtidligheter, samt slutligen och hufvudsakligast
från hopade räntor och låne omkostnader, hvilka en-
samt nära uppgå till den nuvarande skuldens hela
belopp. Man borde deraf lätt öfvertyga sig, att an-
slagen varit mer än tillräckliga, äfven för utomor-
dentliga behof. Efter ministerstatens reglering år
1836 upptaga de diplomatiska aflöningarne 93 650
Rdr Hamb. Bko. Således förefanns af det svenska
anslaget ett öfverskott af 6,350 Rdr Hamb. Bko,
hvartill komme det norska af 40,000 Specier, för
att bestrida de hemliga utgifterna och upprätthålla
vår utländska kredit. Att de diplomatiska aflönin-
garne förut upptagit en större summa, var väl Tal.
ej obekant; men en klok hushållning hade väl for-
drat, att en inskränkning skedde, innan man kom
till en sådan ytterlighet, som nu beklagligen in-
träffat.
aMen,, hette det, askulden är nu gjord och na-
tionen förbunden att ej kompromettera sin regering,
samt derigenom nedsätta rikets ära och kredit hos
utlänningen: om den juridiska förbindelsen behöfde
Tal. ej orda; ingen ville väl förfåkta den på rent
allvar. Men den moraliska? Denna hvilar främst
på förtroende till regeringen och sedan på den fasta
öfvertygelsen, att skulden åsamkats genom utgifter,
oundvikliga för statens sanna väl. Huru härmed
förhållit sig, hade Tal. redan visat. caFörtroendetp,
sade han, aär till sin nätur alltid ömsesidigt. Bri-
ster det på ena sidan, så öfvergår det snart till miss-
troende på den andra. Den fasta öfvertygelsen må-
ste byggas på facta och bevis, annars blir den en
blind tro. Här finnas väl ock facta, men de bevisa
icke hvad man önskar. — Men — skulden måste
betalas och medel dertill på något sätt beredas. Af-
ven detta medgifves,och jag förmodar, att medelre-
dan stå till regeringens disposition, hvilka kunna för
ändamålet begagnas. Det finnes en för statsverkets
räkenskaper fremmande fond, en res nullius, neml.
gamla passevolans-fonden, hvilken Kongl. Maj:t täckts
taga under sin egen nådiga disposition. Såsom all-
mänt kändt är, begagnas denna till bedrifvande af
en diskont-inrättning, i likhet med bankodiskonten,
men beräknande en proc:s högre ränta än denna.
Denna fonds verkliga ställning är väl en hemlighet.
så väl för R. St. som för deras revisorer, men då
diskonteringen nu fortgått i åtskilliga år, och fon-
den, som ursprungligen lärer utgjort omkring 260,000
Rdr, sedermera blifvit förstärkt med hela 1829 års
passevolansfond 74,800 Rdr, hvilken Kengl. Maj:t
äfven i nåder disponerar; samt med 54,000 Rdr ur
Tross-passevolanskassan, den förra mot 6, den sed-
nare mot 3 proc:s ränta, så bör denna hemliga fond
au vara rätt ansenlig, helst förvaltningskostnaderne
icke torde vara serdeles dryga. Då denna fond är
helt och hållet skiljd från statsverket, så att för stats-
utgifterna ingen den ringaste fördel derifrån härfly-
ter, finner jag icke det minsta hinder, att ju K. M.
må disponera den till liqvid af Kabinettskassans
skulder. Dessförutan kan en vacker tillgång bere-
das genom indragning af de flesta ministerplatserne
ech dessa embetsmäns ersättande genom charges daf-
faires. Man kunde ju göra försök dermed, åtmin
stone på några år; och det är lätt att uppgöra er
kalkyl, huru genom denna förändring skulle kunna
beredas en besparing af minst 140,000 Rdr årligen
Man har äfven önskat en återremiss, för att få
Barthelemy-fondens förhållande till Kabinettskassan
fullkomligen utredt. Jag förmodar, att detta förhål-
tande är redan tillräckligen kändt. Att Barthelemy-
fonden längesedan varit hvad man kallar bankrutt
är ingen hemlighet, utan officielt tillkännagifvet, och
att Kabinettskassan, när den iklädt sig Barthelemy:
fondens förbindelser, och således med sina tillgån-
2ar garanterat dess skulder, äfven får betala dessa
är utom all fråga. Hvad vill man då veta? Kan
ske, att ännu flere skulder och ännu flere garantie:
finnas? Men en ansvarig embetsman har ju inom
ett annat representanthus försäkrat om motsatsen
Man bör väl sätta tro till en sådan försäkran; oci
dessutom, hvad skulle man vinna derigenom , att et
annat förhållande blottades?
Slutligen kan jeg icke neka, att det förekommi
mig i högsta grad oväntadt att, såsom en värd Tal
ayss tillåtit sig, kalla hela denna affär en farce, de:
2. St. genom sitt StatsUtskott spelt upp ät regerin
gen. Man plägar ofta under diskussionen tala or
sina individuella känslor, och jag kan då försäkrs
att det för min känsla varit obehagligt, ja smärt
samt. att höra en så allvarsam sak benämnas fare
Visserligen saknar den icke sin komiska sida; me
det är icke Rikets Ständer, som öppnat skådespele
och mig synes den sista akten deraf öfvergå till e
temligen tragisk genre. Jag hade icke önskat, a
den skulle drifvas derbän; och derföre får jag änn
en gång vördsamt förklara, att jag helst sett betän
kandet bifallas, hvarom jag ock nu anhåller, eme
dan det ljus, man genom en återremiss :vill vinne
troligen icke blir behagligt. (Forts. följer.)